Presentation: dina föräldrar

Din mamma har ekomani. Allt ska vara ekologiskt och rättvisemärkt och hållbart.
Din pappa? Well, inte så mycket. Men han motsätter sig det inte.
Din mamma har även någon slags ambition av att vara idealist in i det längsta, medan din pappa inser den faktiska fruktlösheten i ett sådant försök.
Din mamma är pedantisk i hemmet, vill ständigt ha det undanplockat, rent, skinande, organiserat. Hon blir stressad av oreda, kan inte slappna av.
Din pappa tycks inte ha några som helst problem med smuts och stök.

Och det där sista är jag skiträdd för, min ofödda lilla älskling, hans oförmåga att se skiten, eller i alla fall se den som ett problem, för vad innebär det för mig? Ska jag behöva plocka undan och fylla och tömma diskmaskiner och dammsuga och bädda rent och vika tvätt åt två, om jag nu ska envisas med att vilja ha det rent omkring mig? ICKE.
Det där har jag gjort förr, och då har jag känt mig utnyttjad och korkad. Det gör ont i min jämställda själ om jag än en gång skulle behöva bära bördan av ett helt hushåll, och det gör ont om min älskade skulle tillåta att jag gör det.

Jag pratade med honom om det igår kväll. Jag sa att jag inte tyckte han var så bra på att hålla ordning, att han lät rum förvandlas till svinstior och att det kändes som om jag var ensam om att se till att diskmaskinen någonsin startades eller tömdes, att lakanen byttes, att golvet dammsögs. Jag talade snällt, vänligt, mjukt. Inte ilsket som jag ibland gör när jag väntat för länge med att diskutera något. Uppmanande istället för förebrående. Och som ännu ett kvitto på att rak kommunikation fungerar mycket bättre än alla andra märkliga krumsprång man använt sig av genom åren så svarar han att det förstår han, det håller han med om, och det ska han definitivt bli bättre på. Han undrar om jag kan hjälpa honom. Bara inledningsvis alltså, skulle jag till en början kunna säga till honom när han missar saker?
Självklart kan jag det.
Självklart.
Absolut.

Jävla skit. Jag kan ändå inte motstå att tillägga att jag inte tycker att det ska behövas, och jag meddelar att jag inte är särskilt sugen på att känna mig som hans mamma när jag går och förmanar honom för att han inte plockat upp sina strumpor eller ställt kaffekoppen i diskmaskinen.
Han svarar att jag behöver ju inte vara förmanande. Bra poäng.

Tre dagar kvar nu, sedan är det fritt fram till mina ägg.

Facebook
Twitter
More...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *