KUB, järntillskott och ta reda på barnets kön

När jag som 34-årig kvinna kliver in till KUB-testet är risken för kromosomavvikelser 1 på 334. Då rör det sig främst om Down’s Syndrom och trisomi, varav den sistnämnda kan innebära multipla missbildningar, något som barnet enligt BM ofta inte överlever.
Därav är man ju mer än lite orolig när man ligger på britsen och ultraljudsläkaren mäter nackspalten på det pyttelilla fostret, och ännu mer orolig blir man när hon sedan sätter sig vid datorn och knipprar in informationen, och det dyker upp röd text när hon tryckt Enter.
Men det visade sig vara helt i sin ordning, för när beräkningarna var klara hade oddsen förändrats till 1 på 20 000 kr, vilket var det bästa man kunde få, vilket ju var otroligt skönt.

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Något som inte var otroligt skönt var när UL-läkaren ville få bebisen att lägga sig ”rätt” för att hon skulle kunna mäta där hon ville, eftersom hon för att flytta på henom tryckte ner riktigt hårt mot livmodern med munstycket till ultraljudsmaskinen och sedan tryckte till snabbt flera gånger, som för att skaka om fostret. Tanken var då att hen skulle flytta på sig, men det kändes mer som fostermisshandel kombinerad med kvinnomisshandel. Det var rätt obehagligt mot min kropp, och dessutom ganska oskönt att titta på när milt våld utfördes mot detta sköra lilla liv inuti magen som jag gör allt för att skydda på alla tänkbara sätt. Hon försäkrade oss såklart om att det här var helt ofarligt för barnet, och det är säkert sant, men icke desto mindre var det olustigt att se och uppleva.

Jag hade lite låga järnvärden på inskrivningen, inget katastrofalt dåligt, men då jag har varit väldigt trött och hängig ville vår BM att jag tog järntillskott. Hon rekommenderade Niferex och sa till mig att äta dem varannan kväll innan sängdags, på fastande mage och med någon c-vitaminrik juice för ökat upptag.
Sagt och gjort, men dagen efter svald tablett mådde jag riktigt risigt. Matt, ganska varm, lite illamående. Övervägde att sjuka mig pga så dåligt mående men då jag har varit sjuk hur mycket som helst tänkte jag istället i typiska kvinnobanor (äsch! detta får jag bara uthärda), och gick till jobbet som en hjältinna vars hjältemod ingen vet något om.
Kvällen efter den dåliga dagen var det dags att ta tablettjäveln igen, och jag hade hunnit resonera att det säkert inte hade något med järnet att göra, utan kanske hade jag bara sovit dåligt eller druckit för lite vatten.
Men samma skit hände igen, och jag började inse att det nog var järnet trots allt.
Sedan missade jag att ta tabletten några dagar i rad pga att jag åt väldigt sen kvällsmat, och dessa mellandagar mådde jag prima, om än något hängig.
Men så tog jag en tablett igen, och denna gången fick jag ont i huvudet också, och på kvällen efter intaget började jag må riktigt illa. Trodde för första gången sedan jag plussade att jag skulle kräkas på riktigt, och detta på bussen på väg hem.

Så nu mailade jag till vår BM och frågade om jag kunde äta nässelpulver eller nåt istället, då jag inte klarade järntabletterna hon rekommenderat, men hon bad mig i första hand prova Duroferon innan jag använde något som hon inte hade erfarenhet av.
Fair enough, jag lydde, och lyckligtvis fick jag inga som helst känningar av det tillskottet. Så nu går det hur bra som helst, och jag är pigg och glad och mår bra igen.
Andra trimestern, here I come!

Niferex och Duroferon

Niferex och Duroferon

Nu till dagens fråga;

Vi har tidigare sagt att vi inte kommer vilja ta reda på könet, vilket jag tror var min idé, men som sambon verkade haka på. Men nu har sambon diskuterat saken med ett par som har tre barn, och som provade tre olika metoder; med första barnet tog de inte reda på könet alls, med andra barnet tog de reda på det men berättade inte för någon, och med det tredje delade de med sig av könet till familj och vänner.
Tydligen upplevde de att det tredje alternativet var det i särklass bästa, för att det var enklare att knyta an till bebisen om man kunde bilda sig en liten uppfattning om vem det var.
Men för mig, som dels skiter i vilket kön barnet har då jag inte känner att jag har någon preferens, och som dels tänker på att blivande föräldrar ibland fått fel kön kommunicerat, och som dessutom tänker på alla barn som biologiskt tilldelas fel kön och som egentligen inte alls var det kön man trodde, då känns det inte som någon större fördel att få veta om barnet har snopp eller snippa. Namn kan man väl ändå komma på ett av varje, och man hör ju även om rätt många som får tänka om gällande namn när pyret väl tittar fram, för ”det här var liksom ingen Maja, det gick bara inte, så vi ändrade oss till Elsa istället.”
Men eftersom vi är två i detta tänkte jag kolla runt lite med vad folk tycker, för att se om det finns andra saker att betänka innan vi fattar ett gemensamt beslut.

Hur resonerar ni kring att ta reda på barnets kön?
Ni som redan har barn, vad är er upplevelse kring det val ni gjorde?

 

(Vill även passa på att tipsa om nytillskotten ”Mammas goda (ekologiska) fruktsallad” och ”Preggovänliga spenatplättar” på receptsidan!)

 

Ultraljud och 8 mars

I tisdags var det dags att träffa vår nya barnmorska för första gången.
Jag hade redan pratat med henne ett par gånger på telefon då jag blivit hispig över en liten blödning och jävligt hög feber följt av matthet i två veckor, tillsammans med ett djävulskt ont på ena sidan, och vid dessa paranoida (från mig alltså) samtal var hon lugn och förstående. Kort sagt det man önskar sig när man ringer såna samtal.
Man vill på något sätt säga ”alltså, jag är inte en sån där hypokondriker som oroar sig över allt, visst är det väl inte helt sjukt av mig att fråga, jag bara undrar, säger du att allt är lugnt så tror jag dig, snälla tro inte att jag är helt väck”.
Men det kändes alltså inte som att det behövdes sägas, för hon var snäll och verkade inte tycka att jag var väck.

Även vid mötet kändes hon precis som man (jag) vill att en barnmorska ska kännas; varm och vänlig men bestämd och kunnig. Jag vill poängtera att alla barnmorskor får se ut precis som de vill och att detta såklart inte påverkar deras kompetens, men om jag fick rita hur min drömbarnmorska såg ut – som om det vore ens det minsta relevant – så hade jag ritat henne som vår. Hon är lite rund, med breda, barnafödande höfter. Enkelt sminkad utan läppstift med håret i en tofs.
”Hon ser ut som om hon skulle kunna föda tusen ungar närsomhelst”, sa sambon när vi gick därifrån, och då menade han inte att hon såg ut att vara gravid med 1000 bebisar, utan att hennes moderlighet helt enkelt gav intryck av att kunna utföra sådana övermänskligheter.

I alla fall så gick hon igenom allt allt allt, vi fick svar på allt allt allt, med förklaringar som gjorde att man fattade bättre. T.ex. är en alkoholfri öl som innehåller någon halv procent helt ok enligt henne, något som jag innan avstått från pga att jag varit rädd för att det ju faktiskt innehåller alkohol – om än lite – men hon förklarade att anledningen till att de ens skriver ut så låga halter är för att det kan trigga alkoholister som kan vara känsliga även för låga doser, så de måste kunna läsa sig till om det finns alkohol eller ej. Dock finns det redan motsvarande och högre doser i vanlig mat, eftersom sockerarter ständigt jäses till alkohol, vilket t.ex märks i kefir och vinäger. Så hon tyckte inte att jag skulle avstå från alkoholfria drycker, och hon var överlag väldigt avslappnad och skönt inställd till att vara gravid, utan att för den sakens skull låta mig göra något som skulle kunna vara farligt för fostret. Men hon poängterade att jag ska njuta av graviditeten, inte oroa mig för allt och undvika massa grejer i onödan.

Så, barnmorskan: loves her.
Det jag inte älskade var att det vi hade förstått som ett inbokat ultraljud de facto bara var inskrivning, utan UL, men när detta stod klart bokade vi direkt in ett, vilket föll sig två dagar senare.

Man ska inte ha kissat innan ultraljud om man är tidigare än vecka 20, så jag hade köpt en stor juice någon timme innan, och hade hunnit bli lagom kissenödig till vår bokade tid. Dock var sköterskan som skulle göra ultraljudet inte punktlig, utan dök upp ungefär 25 min sent. Jag var då panik-kissig, och när man är det så är det ju kanske inte optimalt att någon trycker med en plastmojäng runt hela nedre buken.
Men jag blev snabbt distraherad när vi fick se det här lilla grynet på skärmen!

ultraljud

Det lilla flimret som är hjärtslagen, och fossingarna som sticker upp och ser ut precis som små små fötter! Det var faktiskt nästan så jag började böla. Men istället började jag skratta, och magen skuttade och det gick ju inte se något på skärmen, så jag fick försöka hålla mig.
Första gången vi såg dig, din lilla gullapa! Du hoppade runt lite emellanåt, men värst fotogenisk kan man ju inte säga att du var, för du vände ryggen till just när hon skulle ta en helt perfekt bild, så istället fick vi såna här småfula klump-bilder av dig. Men men, du får en ny chans att gå på ultraljuds-catwalken om nio dagar när vi ska på KUBen. Då ska vi komma ihåg att be dem att inte säga könet på dig, för den överraskningen tänkte jag låta dig få avslöja för oss när du tittar fram i september. (Det blir också extra roligt när din mormor och farmor prompt ska köpa massa barnkläder, för då får vi per automatik könsneutrala plagg, he he.)

Maaaaaaan! Det är så spännande att inte veta vem du är och hur du kommer se ut! Om du kommer sova om nätterna (hoppas) eller om du kommer driva oss till vansinne med att väcka oss stup i kvarten. Om du får pappas fina näsa eller min konstiga (eller kanske mormors helt perfekta spikraka lagom stora näsa). Vilka frågor du kommer ställa som treåring.
Men oavsett vem du kommer bli så är du redan nu världens bästa 6-centimeters-gullapa.

Du är säkert nyfiken på oss också, och jag har ju berättat lite om vilka vi är tidigare, men nu vill jag även avslöja att din pappa är världens snällaste människa. Jag menar, hear this:

Din farfar ska snart pensioneras (och det ser inte ut som att hans pension blir jättebra) och så har han precis blivit av med sin bil. Allt detta har gjort att han blivit lite smått deprimerad och tycker att allt går emot honom och livet saknar mening etc. Det kan man förstå, han har inte direkt goda ekonomiska utsikter och när han nu blivit av med bilen finns det inte en chans för honom att någonsin lyckas köpa en igen, då han kommer ha svårt nog att få ekonomin att gå ihop överhuvudtaget.
Så din pappa letade på Blocket en vecka, hittade till slut en bra Nissan Primera -01, och åkte och köpte den. Tecknade försäkring, körde bilen till verkstaden för att fixa till några slitna bromsklossar, och sen upp till Båstad där din farfar bor, för att överraska honom med presenten. Jag kunde tyvärr inte följa med men fick ett sms där det stod ”Det blev böl!” om din farfars reaktion.
Nu ska du inte tro att du får en bil när du kommer till världen, men du får en generös och snäll pappa, och det kan jag säga är tusen gånger bättre.

Idag är det 8 mars.
Jag bryr mig inte om vilket kön du är förutom när jag läser i kommentarsfälten till artiklar om feminism, då önskar jag innerligt att du slipper bli kvinna, för det finns en utbredd feminifobi, vanligast förekommande bland män som missförstått hela konceptet och indignerat skriker ”men VI då?!?!” i alla trådar som har att göra med kvinnofrågor. Som att vår kamp står i vägen för att de ska kunna arbeta för sina hjärtefrågor, vilka de nu är.
Tänk om Barncancerfonden skulle göra likadant, kapa feministiska trådar och alla andra plattformar och bara: ”men alla cancersjuka BARN då?!?!? Bryr ni er inte om dem?!”.
Jo, vi bryr oss om det också. Men måste vi diskutera exakt alla ämnen i exakt alla artiklar, eller kan vissa faktiskt få handla om kvinnors rättigheter? Ingen feministisk blogg eller artikel hindrar väl män från att skriva egna artiklar om det de tycker är viktigt?
Männen hjälper liksom inte sin egna kamp genom att stå i vägen för vår, de två är inte ömsesidigt exklusiva.

Lilla Berlin sa det kanske ändå bäst:

8mars

Ok grynet, that’s all for now, nu drar jag och pappsen till Ystad Saltjsöbad och spa’ar lite!
Vi ses på KUB’en den 17:e mars!

Puss, mamma

”Är du gravid? Vad kul!”

Nej. Jag kan inte säga att det är så fantastiskt roligt att vara gravid.
Tuttarna gör förbannat ont hela förbannade tiden. Jag som sovit på mage hela mitt liv måste nu lära mig sova på sidan eller rygg. Det går sådär.
När jag träffade min polare C häromdagen och han kramade mig hårt som han alltid gör ville jag nästan börja gråta. Istället höll jag andan och hoppades att kramen snart skulle ta slut.
(Snart måste den ta slut.
Snart tar den slut.
Aj. Snart.)

Att må illa är ju inte heller en fest. Det är ett liv där man vaknar av illamåendet, går upp och äter ett par (ekologiska) Digestive-kex för att dämpa känslan av att behöva kräkas (men torrheten i munnen späs bara på av de torra kexen och man vill gråta för att det är så jäkla bedrövligt), och sedan lägger man sig i soffan och väntar ut känslan.
Det är inte så jävla roligt.
Och är det inte en ledig dag så är det ju inte snack om någon skön soffa, då ska man oavsett grad av illamående hetsa i ordning sig, hoppa på bussen och åka till jobbet. Med förhoppningen att känslan av att kanske behöva spy inte ska ta sig i uttryck i en faktisk spya.

Och sedan detta att börja få ökat omgång runt magen utan att det är uppenbart att man är gravid.
En mage som ser lite sådär lagom gasig ut. Jeans sitter illa, men om man inte knäpper upp översta knappen ökar trycket bara på vantrivseln och illamåendet. Å andra sidan känns det inte helt bekvämt att gå runt med en knapp uppknäppt på jobbet. Halvstora, halvlånga tröjor är lösningen, men man har bara ett par sådana, så det borde man gå och köpa fler av. Och ny BH. Men man mår ju illa och är sketa-trött hela tiden, så det pallar man ju inte. Och jag kan inte gärna skicka sambon och prova ut ny BH åt mig.

Nej, så där värst kul är det faktiskt inte att vara gravid just nu.
Trots att min app beskriver storleken på embryot som ”stort som ett hallon”, vilket kanske är den mest bedårande beskrivningen EVER, så är det svårt att känna den där euforiska känslan av att vara gravid. Det känns mest som om jag är sjuk och snart ska ha mens, för den där det-växer-ett-liv-inuti-dig-poletten har nog inte riktigt trillat ned än.
Och fattar man inte ordentligt så är det här inte så kul.

Men idag ska vi på Hälsosamtal! Det känns i och för sig bara halvspännande eftersom jag förstod det som 0% ultraljud och 100% prat. Jag och sambon är informations-junkies så har jag svårt att tänka mig att hon kommer säga något om kostråd, motion eller lakrits och ingefära som vi inte redan googlat fram sedan vi fick reda på att jag blivit på preggen.
Men ändå, det är ett besök hos en mödravårdscentral, och det i sig är ju lite spännande.

Hursomhelst, i mitt nya initiativ att lägga upp recept utlovade jag – utöver nyttiga recept som jag ju är benägen att dras till – även ett och annat bakfylle-inspirerat recept, och här kommer ett sånt som jag och sambon lättjefullt njöt av till Game of Thrones igår. Det tar ingen tid att göra eftersom inget är från scratch utan bara halvfabrikat och grönsaker, så det är perfekt för lata dagar.
Jag lagade den på vege-kebab från Hälsans Kök igår, trots att jag inte tycker om det märket, men å andra sidan hade vi det i frysen, och jag har ju mitt nyårslöfte, så det var det enda rätta att göra. Men annars finns det ett annat märke som jag har hittat i välsorterade Coop-butiker som smakar mycket bra och som jag hellre använder.

Vegetarisk kebab

vegetarisk-kebab

  • Ett paket vegetarisk kebab (280 gram, räcker till cirka 4 stora tortillas)
  • rödlök
  • tomat
  • Rydbergs vitlökssås
  • krispig sallad
  • tortillabröd
  • riven ost

 

1. Stek kebaben. (Om du använder Hälsans Kök, tillsätt INTE salt. Den är redan kraftigt saltad, och jag smaksätter den inte med något, utan steker den bara i neutral olja, typ rapsolja.)
2. Hacka grönsakerna och riv osten.
3. Lägg ut en tortilla, lägg i lite ost och släng in den i mikron en halv minut, så att osten smälter och tortillan mjuknar.
4. Lägg på alla andra ingredienser och ha på rikligt av den göttiga vitlökssåsen. Lämna lite utrymme längst ner på tortillan så du kan vika upp botten innan du rullar den, som ett proffs.
5. Rulla ihop, sätt dig framför tv:n, och njut framför valfri film/serie.

vegetarisk-kebab2

 

 

Mat, miljö och graviditet

En confession:

Jag har alltid varit lite av ett nut case gällande energi och miljö och återvinning and all that jazz. Alltså, jag tänker på det och oroar mig över det löjligt mycket.
När jag tömde askan ur vår kamin nyligen tänkte jag på hur mycket avfall det ändå är, och hur jag som privatperson inte kan använda det till något, jag kan bara slänga det. Jag menar, visst, jag kan strö lite aska över vissa växter eller så, och då kanske jag blir av med några matskedar. Dock skapar vi ju 1-2 liter aska per dag på vintern, och det började besvära mig. Så jag googlade vad man kan ha det till, fann det här och mailade mitt återvinningsföretag VA SYD för att se om de kunde överväga att inkorporera det i sin avfallshämtning.

Jag postar även friskt på matföretags forum/Facebook-sidor och skickar in mail för att förhöra mig om huruvida någon beståndsdel av deras produkter är genmodifierad, nu senast GoGreen, och där bifogade jag bonusfrågan ”stöder man indirekt Monsanto när man köper era varor?”. Är svaret ja blir det en bojkott, eftersom Monsanto är den misantropiska hjärnan bakom PCB/dioxin, Styrofoam, Agent Orange och DDT, Roundup och en hel del annan skit. Monsanto hatar jag nästan mer än måndagar.
Jag är också en sån där riktigt jobbig jävel som frågar efter Rättvisemärkt te eller kaffe på fik/butiker som jag vet inte har det, bara för att säga ”HAR ni inte det?!”, som att det var något av det sjukaste jag hört.

Jag äter nästan uteslutande ekologiskt, vilket jag gjorde redan innan jag blev gravid, och jag tycker att fair trade-bananer ska heta ”bananer” och att alla bananer som inte är fair trade ska heta ”besprutade, skitfarliga, GOD KNOWS WHAT THEY’LL DO TO YOU-bananer”, eller ”här kan du spara en slant för att du verkligen inte bryr dig om din omvärld-bananer”. Har man sett den fantastiska dokumentären ”Bananas” eller den ännu mer gastkramande uppföljaren ”Big Boys Gone Bananas” så köper man definitivt inte Dole, och man tappar såklart även förtroende för alla andra icke-rättvisemärkta banan-producerande företag, då de möjligen/sannolikt är lika goda kålsupare.
Fair trade och ekologiskt borde vara normen, inte tvärtom. Ansvarsfull mat är dyrare att producera än vad vi har blivit indoktrinerade att tro, pga att hela vårt liv har varit en mat-rea utan dess like, på bekostnad av miljön och arbetares hälsa. Nu kallar man ekologiska varor dyra, men jag ser det som standardpris.
Rean är slut.

miljöOch nu, när jag har ett 2-4 mm stort embryo i min mage, så blir den här besattheten ännu lite värre.
Jag äter inte ur fruktskålen på jobbet längre, för den är inte ekologisk. Det gick ok innan, när det bara gällde mig, för det var ju ändå frukt – som jag är relativt dålig på att äta – och det fanns ju där, så bekvämt och gratis och vitaminberikat. Men no more, nu är det bara eko som gäller.

Jag undviker strålning i den mån en modern människa kan, men eftersom jag inte är amish så blir det ju en och annan 3G-beam som skjuts igenom en då och då. På nätterna försätter jag dock mobilen i flyplansläge och stänger av nätverket. (Som en bonus behöver man ju inte ladda batteriet lika ofta med den vanan, då den inte drar ens i närheten lika mycket energi när skärmen är släckt och i stort sett inga större processer är aktiva.)
Jag sätter mobilen i flygplansläge även på dagtid ibland, och har den inte längre i fickan, utan i väskan. Väskan som jag ställer en bit ifrån mig. Jag använder bluetooth-headset, men inte utan att noja, så jag överväger på fullaste allvar att köpa ett sladdburet headset för att undvika onödiga risker.
Och jag inser att det är att överdriva.
I alla fall kanske.

Men som med mycket annat resonerar jag som så här: tills någon kan garantera mig att den alltjämt ökade mängden gifter, onaturliga DNA-kombinationer och strålning vi utsätts för inte skadar oss eller våra ofödda barn, så ser jag ingen anledning till att chansa. Vem kompenserar mig om det visar sig att det visst var lite farligare än vi trodde? Ingen.
Tar man strålningen som exempel så har vi aldrig tidigare utsatts för så mycket konstant strålning som vi gör idag, och därmed kan ingen lova att det är ofarligt, för ingen har haft möjlighet att testa långtidseffekten av vår livsstil. Det är helt enkelt för tidigt att ge garantier, man kan bara spekulera, och det räcker inte för mig.

Även när experterna vet bäst är det inte nödvändigtvis tillräckligt bra. På 60-talet gav vi gravida kvinnor Neurosedyn, eftersom man hävdade att det var mindre farligt än sömnmedel. Det ledde till 10 000-tals missbildade barn med händer som växte direkt från axeln utan en arm emellan, och ett okänt antal döda foster. Så experternas bedömningar betyder inte mycket, inte om de inte backas upp med gedigen forskning.

Men det går inte skydda sig från allt, och för att kompensera för det jag inte gör helt perfekt och i enlighet med alla kända och okända säkerhetsföreskrifter, försöker jag ta extra bra hand om mig själv. Jag gör yoga hemma i vardagsrummet varje-varannan dag och går på en halvtimmes promenad så ofta jag kan (och lyssnar då på fantastiska podcasts från ”Love + Radio” och Radiolab – hett tips!).
Jag dricker endast två små koppar kaffe (med massa mjölk) per dag, trots att man får dricka tre, men shit, jag vill väl inte utmana ödet genom att dricka maximala mängder?!
Och så äter jag som en gudinna. Nyttigt, färskt och ekologiskt.

 

Den 4e februari ska vi på ”hälsosamtal” på Mödravårdcentralen, ett par veckor senare är det inskrivning med ultraljud. Vi ser i synnerhet fram emot det sistnämnda mötet. När min vän visade ett foto från hennes ultraljud, där det lilla bönliknande embryot skymtade i vit-svart, suddig bildkvalitet, kändes det på riktigt även för mig. Om ingenting har gått åt skogen har jag just nu en något mindre variant av den där bönan i min mage, och det vill jag hemskt gärna ha en bekräftelse på.

Följ min blogg med Bloglovin!

Gravid. Ich bin gravid.

Nu är det hög tid att reclaima hejarramsan från SD, så att jag kan gå ut på gator och torg och höggljutt skandera:

”Jag är preggo, sha-la-la-la-laaaaa,
jag är preggo, shaaaaa-la-la-la-la-la!”

Jag är gravid.
Knappt stolt heller.
Stolt över att vi grejade det, jag och killen min. Heja oss!
Och rätt jäkla stolt över att man har en kropp som är så finurlig att den ger massa weirda hintar om att något är annorlunda, så att man faktiskt anar vad som har hänt (även om man såklart är livrädd för att hoppas alltför mycket.) Stickningar i brösten och en otrolig törst är inte skitroligt, men det är också avvikande nog från allt annat man haft för att man ska fatta vad det rör sig om.
Och när sen tandköttet började göra ont föll ju poletten ner rätt hårt.

Vi hade massa tester från Testlagret liggandes hemma, och jag tog ett test samma kväll som jag skrev mitt förra inlägg, bara för att kolla lite. Om jag var gravid, liksom.
Det var negativt, men det bekom mig inte. Då är det bara för tidigt för att testa, sa jag till killen.
Nästa dag var det samma sak, och nästa. För tidigt bara, oroa dig inte, jag är gravid! sa jag, medan han verkade bli mer och mer övertygad om att så inte var fallet.
Sen kom ett klent litet streck, tror jag i alla fall. Man vet ju inte vad man inbillar sig när man spänner blicken och verkligen, verkligen vill se ett streck, eller åtminstone en antydan till ett.
Men nästa dag bad jag honom titta med mig, och jag hade tagit två tester samtidigt, varav ett var snorbilliga Testlagret, och det andra var ett Clearblue (lite mer påkostat).
Om båda gav utslag, resonerade vi, så borde det kunna betyda något.
Och det gjorde de.
Men inte sådär PANG!-käftsmäll-i-fejset-tydligt, utan mer blygt och osäkert.
Så jag blev glad för strecken, men killen förblev halvt skeptisk, och ville att det skulle vara tydligare innan han tänkte skutta av glädje.
Fair enough.

Dagen därpå gjorde vi därför YTTERLIGARE två tester, och nu tyckte t.o.m. killen att det väl ändå inte gick att disputera att det faktiskt var ett plus på det ena, och dubbla streck på det andra. Äntligen fattar han! tänkte jag. Men någon timme efter att vi skilts åt för att gå till jobbet sms’ade han och frågade om strecket var grått eller blått, och jag förstod att han hittat trådarna om spökstreck och dylikt. Han är född skeptiker, det är ingens fel.
”Sluta noja, allt är bra. Jag är gravid”, svarade jag, och så enades vi om att vi skulle köpa ett gäng till, och bara fortsätta ta dem tills han var övertygad.

Den här gången köpte jag high roller-testet; Clearblues ”Gravid/Ej gravid”-testet, som inte riktigt tillåter tolkningar. Och så inväntade vi att dagen skulle bli kväll, och sedan natt, och slutligen morgon. Det påminde väldigt mycket om när man var barn och väntade på julafton eller sin födelsedag.
Dock minns jag inte om jag brukade vakna med lätt ångest kl 4 på morgnarna som barn, men det hände i morse. Jag väckte killen och berättade att jag inte kunde sova, och att jag inte skulle kunna sova innan jag hade tagit testet och bara VISSTE stensäkert att jag var gravid, och så tassade jag upp och kissade i ett glas.
Doppade stickan.
Väntade. Väntade. Väntade.

Och sen detta:

clearblue-gravtest

 

 

 

Det verkar som ett barn äntligen kommer bli till.

 

 

 

 

Ps. Nu finns jag även på

Uttaget: försök två

Ett par veckor senare gick det bättre.
Fredag. Vi gick upp tidigt. Jag var sur och lite arg på pappa för att han inte hade ställt något alarm utan bara antagit att jag gjorde det (är det inte viktigt för honom?), sur för att han inte behandlade mig som en prinsessa genom att göra kaffe till mig, sur för att när han inte tar något ansvar för att saker blir av känns det ibland som att jag är den som gör och han hänkar på. Inte riktigt läge för mig att känna så i den här situationen. Jag tyckte att eftersom vi skulle göra våld på mitt underliv var det fan inte mer än rätt att jag iaf fick lite kaffe av mitt barns far! Men egentligen hade han såklart inte gjort något fel, mer än att vara morgontrött. Om det nu är ett brott. Men din pappa var förstående och snäll och väntade tålmodigt på att min surhet skulle lossna. Jag var tyvärr för nervös för att ta ansvar för mitt beteende, så han fick tysta, avskärmade jag.
Hon är ju charmig.

Men besöket hos barnmorskan visade sig vara världens minsta pärs. Först körde hon in den där plastiga ank-näbben i mig så hon kunde komma åt och peta lite, och sedan gick det så här:
“Ta ett djupt andetag…. sådär.” Jag kände ett litet stick inuti mig och förberedde mig på smärta.
Men verktygen i min fitta försvann, och barnmorskan viftade med min lilla spiral så jag kunde se att operationen redan var avklarad.
Fullt rimligt att jag hade oroat mig för den här stunden i flera veckor med tanke på att jag knappt märkte när hon tog ut den.
“Tänk nu på att du är fertil direkt, inte som med p-piller liksom. Så efter din mens om ett par dagar så kan du faktiskt bli gravid.”

Det ska jag tänka på.
Det ska jag tänka på medan jag inte tänker mer på kollegan och hans tjej.
Och barnet som bara dog. Medan jag inte tänker på barnet som bara dog. För det ska jag inte tänka på.
Jag ska inte tänka på hur det känns att ha kånkat runt på en stor mage och oroat sig och läst på och köpt grejer och förberett ett helt hem i väntan på en liten, värnlös bebis. Jag ska inte tänka på känslan efter en förlossning som inte alls gick som den man hade försökt vara beredd på. Och jag ska absolut inte tänka på hur det känns att efter allt detta inte få ha sitt barn i mer än ett dygn. Det barnet som allt handlat om det senaste halvåret.
Det ska jag inte tänka på. Jag ska bara tänka på att jag kan bli gravid nu, och att detta således kan hända mig.


Facebook
Twitter
More...

Uttaget

Idag vaknade vi tidigt för att gå och haffa barnmorskorna på deras 45 minuter långa öppna mottagning.
8:30-9:15 på fredagar kan man sätta sig i deras lilla obekväma soffa, och det gjorde vi idag. Vi satte oss i soffan och tittade sömndrucket på skylten som meddelade att just idag, den 18:e januari, var barnmorskorna på kurs. Alltså ingen öppen mottagning. Alltså helt poänglöst att gå upp så tidigt på en ledig dag. Alltså ville jag skriva en lapp till dem att det hade uppskattats om de nämnde det på sin hemsida.
Men istället gick vi hem. Pappa försökte skoja bort min besvikelse med att säga att han ändå inte var helt säker på det här med att skaffa barn, och jag blev såklart ledsen. Han har en underbar humor, och ibland har han helt värdelös tajming gällande när det är läge för den. Som vid det här tillfället.

Och jag kan inte sluta tänka på kollegan och hans tjej, och deras barn som dog.


Facebook
Twitter
More...