Resa med en 8-månaders bebis i Thailand

Och sin sambo.

Och sambons mamma och bror. Whole other story, folks!

Men åter till ämnet, nämligen den lille spädisen. När vi hade bokat biljetterna började jag leta efter bloggar/info om vad man ska tänka på och allmänt nyttiga tips inför en resa med en sån liten knodd  till ett så varmt och förhållandevis ”smutsigt” land (annan bakteriekultur i vatten, framför allt), men tyckte inte jag hittade sådär väldigt mycket. Så då kom man hit halvt nollställd och fick göra lite missar, men då kan man ju åtminstone dela med sig av sina missar till nästa förälder på väg till ett varmt Thailand med sin yngre-än-ettåring.

Här är vad jag hade velat dela med mig av:

  • om du inte redan har en, köp en Fill´n´squeeze och ta med. Det finns (såklart) barnmat i Thailand, men det är kanske inte sådär vansinnigt vanligt i Family Mart eller SevenEleven, och det är där jag upplever att man gör en ganska stor del av sitt dagliga inhandlande av vatten, paracetamol, solkräm, chips etc. Såvida du inte har tänkt att flera gånger under resan åka till en större matbutik för att handla så rekommenderar jag alltså att du tar med egen möjlighet att göra klämmisar. Du kan då välja exakt vad ditt barn ska äta och även välja att inte fylla upp förpackningen hela vägen, vilket är skönt när man är på stan och mest har med sig en klämmis som snack. Jag vet att min plutt oftast inte har ro att äta en hel klämmis med gröt när vi är på restaurant, men en halv kanske han klarar. På så vis kan jag alltså undvika att halva förpackningen hamnar i soporna. Ett annat tips är att ta med en termos att sticka ner klämmisen i, så purén/gröten/maten hålls sval/varm för bebis, samt eventuellt inte behöver slängas om inte allt äts upp.
    Fill´n´squeeze är såklart helt oumbärlig hemma i Sverige också, så det kan inte bli en dålig investering hur du än gör. Fet like på det.
  • Vare sig du tar med dig egna klämmisar eller inte så är det klokt att packa med lite gryn/gröt/välling, åtminstone så att de räcker några dagar. Trist att behöva börja med att ge sig ut och leta efter sånt när man är jetlaggad och trött, och svårt att veta vad man köper då mycket bara står på thai. Hittar du en butik som säljer saker med engelsk innehållsförteckning betalar du generellt fyra gånger så mycket också. Dessutom är begreppet ekologiskt inte fullt lika utbrett här, så jag tog med egna ekologiska mixade havregryn, mannagryn (lär inte ens finnas här) och så mortlat paltmjöl för att säkerställa att min kille får i sig järn också. Svensk köpegröt är dock redan berikad så kör du på sånt så är ju paltmjölet onödigt. Verkar dock omöjligt att hitta något som inte innehåller socker, vi fann iaf inget.

 

  • Ta med en sulky! Vi köpte en för ändamålet, och den var både billig och svinbra. Det blev en Graco Mirage och den funkar perfekt här (Ko Samui, Bangkok och Ko Phangang). Enkel att fälla ihop med en hand, bra fempunktsbälte där man enkelt kan knäppa ihop bara midjerem och mittrem om barnet inte behöver axelremmarna just då. Detta underlättar särskilt när barnet somnar i bärsele eller famnen och man vill lägga hen att sova i vagnen, då vill man ju helst inte behöva krångla med alla remmar. Den har även så gott som fullt liggläge, och en liten bricka där man kan placera dryck (Algot placerade oftast sina fötter där och såg riktigt tuff ut) samt svängbara hjul framtill som går att låsa. Enda minuset skulle kanske vara en något ogenerös sufflett men vi hade ändå köpt till en sufflettförlängare, och det får bli nästa tips.
  • Sufflettförlängare! 🙂 Vi köpte en av märket Diono och jag gillar att den har små fickor på varje sida, det är supersmidigt. Förlängaren är lätt att dra ner och upp efter hur mycket skugga/solskydd man vill ha, och vi köpte till små clips som man dels kan fästa solhattar och leksaker i, men även clippa fast suffletten när den inte ska vara något utfälld alls. (Något enkelt sätt att fälla upp den när den inte behövdes finns inte annars, utan då ska man sätta fast den med två långa kardborrband vilket vi inte upplevde som särskilt smidigt.)
  • UV-filt! Ni ser en blå filt på bilden av ”Gömd bebis på stranden”, och hade vi inte haft den där hade det varit svårt att skydda Algot från strålarna i såna lägen där det inte finns parasoller. Funkar även bra att hänga fast över brickan på vagnen för att skydda bebisens små fötter som ALLTID sticker ut och då får sol om hen inte bär strumpor och/eller skor (vilket känns taskigt i 35-gradig hetta), eller hänga på UV-tältet när solen inte står i exakt zenit och det därmed smiter in strålar ändå.
  • UV-tält. Bra både för stranden och poolen, särskilt när barnet ska sova. Dock lite bökigt att resa med då det blir ett eget kolli, eftersom det är för stort för att rymmas i en väska. (Vår gick dessutom sönder framåt slutet av vår vistelse, så vi valde faktiskt att inte ta med det hem igen. Men vi reklamerade det till Jollyroom och fick pengarna tillbaka, så det var inga problem.)
  • Resebarnsits; på en av bilderna sitter Algot i en röd tygsits fäst över en vanlig stolrygg. Den var suverän! Dessa finns i olika varianter och modeller, men den just vi hade heter Sack´n´Seat och var liten, kompakt och enkel att använda. Det finns barnstolar på de flesta restauranger men förvånansvärt många av dem har ingen mittrem, utan är egentligen stolar för lite större barn.
  • Bärsele – helt oumbärlig för de gånger du inte ska gå långa sträckor och vill slippa böka med att hiva in sulkyn i taxin. Vi har en ErgoBaby och jag tycker det var perfekt för marknader och dylikt, för då vill jag ha mitt barn nära där han känner sig trygg trots alla tusen intryck och plötsliga ljud etc. Den var även GREAT när vi bar väskor till och från taxi/hotell; då tog jag ungen i selen och så lastade vi sulkyn full med resväskor och jag kunde ändå hjälpa till med att ta en ryggsäck 🙂
  • Om du kör EC vill du kanske ha en potta, och då kan du antingen ta med dig en, eller om du som vi tyckte att det fan räcker med packning som det är så kan du köpa en på plats. Vi köpte en på Big C och de finns säkert även på Lotus (typ Ica Maxi) för väldigt få baht. Tack vare pottan fick vi bara bajs i blöjan 7-8 gånger under hela vår månad i Thailand, vilket är osedvanligt mycket om man jämför med en vanlig månad (0-2 st) men så fick ju ungen diarré också, vilket höjde svårighetsgraden en aning.
  • Tygblöjor. SÅKLART tipsar jag om detta, för jag är ju tygblöjefanatiker (det blir man automatiskt när man väl börjat med tygisar). Men faktum är att det är vansinnigt bekvämt, åtminstone om man pottar sitt barn och då ytterst sällan får bajs i blöjan. Vi hade med oss fler blöjor än vi behövde, för det räckte med 6 pocketblöjor och ett stort gäng inlägg. Det är smart att välja vikblöjor eller pockets då de torkar snabbt. Vi sköljde upp dem och hängde på tork direkt efter användande, vilket innebar att vi alltid hade torra, rena blöjor. När vi gick utanför hemmet tog vi med oss PUL-påse för att lägga smutsiga tygblöjor i och några våtservetter om bajsolyckan skulle vara framme, vilket den ju såklart var några gånger. Även en vanlig plastpåse medtogs för detta ändamål. Natys engångsblöjor användes bara på själva resan till och från Thailand, av bekvämlighetsskäl.

Vill även nämna att det är en ganska surrealistisk upplevelse att resa till Thailand med ett barn som är blont och blåögt, då detta verkar vara en helt magisk kombination där. Thailändarna (och även andra asiater) behandlade vår son som en filmstjärna; de frågade om de fick ta selfies med honom och bad konstant om att få hålla honom, särskilt om vi var på restaurang och de såg att vi inte riktigt kunde äta pga att han var gnällig eller rastlös. Då erbjöd sig nästan alltid någon att ta honom, vilket var helt fantastiskt! I början var han blyg och ville inte, men efter ett par veckor sträckte han sig efter folk som log mot honom och kunde vara borta med dem i 10-15 minuter. Hallelujah!

 

(Vill be om ursäkt för det designmässigt vidriga inläggen nuförtiden. Något har ändrats med min foto-plugin och bilderna förvrängs och roterar, och jag hittar knappt tiden att blogga, much less reda ut var problemet ligger. Så bara känn till att jag inte är nöjd med utseendet men ändå slänger ut inläggen med tanken att jag fixar det senare 😉 )

Babypotting eller EC

Alltså, detta med att potta sitt pyttelilla barn = A.W.E.S.O.M.E.

Den faktiskt termen är kanske lite tramsig, men officiellt heter det EC, vilket står för Elimination Communication, där ”elimination” alltså betyder att släppa ut avföring.
Väldigt tjusig terminologi för något så basalt som bajs, tycker jag.

Jag upplever att begreppet ”pottning” har fått lite av ett bad rep pga att folk verkar förknippa det med pott-träning och något slags osunt tvång gentemot barnet, men det är inte alls det det handlar om.
Att potta ditt barn handlar i mina ögon snarare om respekt och omtanke.
Även om vi tänker att små barn inte bryr sig om kladd (jag menar, han gnäller ju inte när hela ansiktet är smetigt av bröstmjölk t.ex.) så är de faktiskt inte så himla annorlunda än oss, och de är som regel inte superförtjusta i att ha bajs i hela nedre regionen (därav gnäll när blöjan är blöt/bajsig). Dessutom är det ofta svårt att verkligen göra ifrån sig när man ligger plant eller sitter, det är ju inte den naturliga ställningen för tarmarna att rocka loss i. Kanske har ni sett enhörningen som bajsar ut perfekt regnbågsfärgad glass när han sitter korrekt med benen något upphöjda?

Så det EC innebär är att man ERBJUDER barnet en möjlighet att göra ifrån sig ordentligt utanför blöjan, men det är något man först och främst gör för barnets skull, och ingen annans. Verkar barnet verkligen inte tycka om det gör man det inte, utan detta är något som ska vara roligt för alla. Och det inkluderar dig, lägg det på en nivå så att du tycker det är kul!

Så här gött kan det va!

Så här gött kan det vara att gå på pottan!

”När kan man börja?” är en vanlig fråga, och svaret är när barnet är utanför livmodern.
Innan dess rekommenderar jag det inte.
Det krävs ingen som helst kunskap vare sig från dig eller barnet, det krävs bara att du har en toalett och/eller hyfsat stort handfat samt två armar, tillräckligt starka att hålla ditt barn. Och dessa saker önskar jag dig vare sig du tänker potta ditt spädbarn eller ej, för de är super-praktiska att ha!

Sedan kan man köpa en liten insats till toasitsen så snart barnets nacke och bål är tillräckligt stabila för att sitta själv med stöd. Den här Bumbositsen är typ det bästa som hänt mig och Algot!

I början kan det vara lättast att rutinpotta, dvs erbjuda barnet toan/handfatet stunder när det vanligtvis gör ifrån sig. För de allra flesta barn är detta under/direkt efter matintag, vid uppvaknande och för vissa härliga själar även så fort man tar av dem blöjan (projektil-bajs, here we come!).
För min lille lirare stämmer de två första, sedan bajsar han såklart på andra stunder också, men dessa är mer eller mindre säkra kort. En bra regel är att alltid erbjuda elimination när man ändå byter blöja.

Man kan också försöka tyda barnets (ofta ganska tydliga) fysiska tecken på att något fuffens är på väg att äga rum i brallan, vilket inte sällan involverar särskilda miner och/eller aktiviteter med tungan/munnen. Ibland tar de ju i så att de nästan grymtar lite, vilket såklart är just-poopingen dead giveaway, andra är lite mer subtila och sticker ut tungan eller börjar puta med läpparna eller koncentrerar sig fasligt på något en bit bort. Eller så ser barnet bara oförklarligt glad ut, det är kanske den mest förvirrande.
Det finns nog lika många olika tecken som det finns barn men ofta kan man se ett visst mönster efter några bajsblöjor om man är uppmärksam!

För mig som använder tygblöjor (inlägg om detta kommer!) finns det ett extra incitament att lyckas fånga kiss (och i synnerhet bajs) i toaletten eller vasken, eftersom jag då besparas en smutsblöja. För er som använder engångsblöjor är det en mindre blöja som behöver köpas, och det är ju inte heller så dumt!

Att vara småbarnsförälder eller Spelet om tid

 

Mina första två veckor ensam hemma med lillskiten var ganska tuffa. När vi vaknade fanns det ingen rutin, jag visste inte när (om) han skulle somna någon längre stund igen, och om jag då skulle hinna äta/duscha/tvätta/andas etc. Så för det mesta lyckades jag få i mig min första bit mat runt 13-14 när han kanske slocknade en kvart eller så, och då var man redan rätt slutkörd pga näringsbrist, särskilt eftersom jag helammar och därmed bränner en hel del kalorier på att göda honom.
Duschen brukade få vänta tills sambon kom hem, och ibland glömde jag den då, vilket väl inte var hela världen då jag sällan kom iväg på den där promenaden där jag skulle kunnat arbeta upp lite svett. Men ändå, det är ju nice att få duscha emellanåt.

Men som allt annat finns det lösningar, och nu har jag väl hittat något som funkar ganska bra.
Jag märkte att lillfisen sov bra och länge i bärsjalen (Moby trikåsjal), men det kunde vara knepigt att få i honom där. Det går inte när han är ledsen, då stretar han emot, och är han för glad så är han på sitt nyfikna humör och vill speja runt lite grann på vår stora stålbalk i taket (his one true love) eller ett fönster eller en lampa, och det går ju inte se så mycket från sjalen.
Men däremot om han var lite sömnig, helst innan han hunnit somna, då kunde det gå, men då skulle man hinna få på sig sjalen också, och eftersom han nästan alltid somnar vid bröstet blir ju det klurigt.
Lösningen blev att jag nu tar med mig sjalen upp till sovrummet kvällen innan, och så sätter jag på mig den direkt när jag vaknar. Sedan lägger jag honom i amningsställning i sjalen och där äter han sin frukost, varefter han somnar. Då lirkar jag försiktigt ut honom och placerar honom i upprätt ställning och så sover han vidare där, ibland upp till 5 timmar. Så länge sover han i stort sett ALDRIG i sin säng eller babynest om det inte är natt, så det är precious hours. Dock är jag såklart lite låst till att göra saker upprätt, för lutar jag mig framåt för mycket tappar hans kropp kontakt med min en sekund, och det brukar han vakna till av. Men sitta, stå och ligga kan jag göra, SKRIVA MED BÄGGE HÄNDERNA, och ibland fixar jag allt jag behöver och tar sedan en liten tupplur med honom liggandes mot bröstet i sjalen.
Mysigt som fan.

För att ytterligare hjälpa mig själv på morgnarna har jag börjat förbereda gröt och kaffe kvällen innan. Det var fan genius! (Gröten, förresten, är ett eget recept som råkar vara världens godaste, och råkar även vara skitnyttig, så det receptet rekommenderar jag att du kollar in.) Jag häller upp alla torra ingredienser i en kastrull, och på morgonen behöver jag bara mäta upp vätskan och koka upp. Kaffekokaren laddas innan läggdags med både vatten och kaffe, så där sätter jag bara på den, och så är både kaffe och gröt klart inom 3-4 min. Som gammal barista gör det lite ont att behöva låta kaffet tappa all sin arom genom att vara luftad så länge, men vissa lyxer får man ju kompromissa som småbarnsförälder.
Och oavsett blir man löjligt nöjd när man hittar ett sätt att outsmarta sin unge som verkar hellbent på att sabba allt vad vanligt, hederligt liv heter.

Har även insett att jag är någon slags alternativ morsa (/människa). Bärsjal är tydligen lite knasigt, tygblöjor är ju helt WHACK och att potta sin nyfödda bebis ska vi ju bara inte tala om, det är too far out there. Men fakk det, jag räknade häromdagen på hur mycket pengar vi sparar på att använda tygblöjor (MYCKET) och kom på att då är inte ens våtservetter inräknade i den kalkylen (!). Jag köpte ju gamla handdukar på secondhand och klippte dem i bitar och sicksackade kanterna (drömmen om en overlock-maskin föddes där nånstans) för att använda istället för våtservetter. Köpesservetter har jag bara med mig när jag lämnar hemmet, och då är det bara för att vi har en massa från startboxar och babyboxar, när de tar slut kommer jag blöta mina tygbitar och lägga i en ziplock istället.
Så jobbigt och tidskrävande som det är att ha barn så kan jag faktiskt inte tänka mig att dessutom behöva lägga till massa paket blöjor och våtservetter. Kanske borde starta ett sparkonto med de slantar som vi sparar varje månad, så får lillfisen en mini-förmögenhet när han fyller 18 eller något, ursprungligen finansierad av tygblöjor.

Snart kommer det en recension och lite tips gällande tygblöjorna vi hunnit prova, samt lite tankar om EC (babypotting) och annat kul, so stay tuned!
Men nu har lille Algot äntligen somnat in i sjalen, så nu blir det till att passa på att tömma diskmaskinen, tvätta lite, få igång en brasa och kanske lyckas få en stund för mig själv (skoja bara!).

 

Livet som småbarnsförälder

När jag födde mitt barn fattade jag direkt att den upplevelsen skulle behöva avhandlas i skrift för dokumentation. Sedan försökte jag hitta tiden till att skriva det, men det var näst intill omöjligt att få gjort, och det dröjde således cirka en månad innan det blev av.

Sedan dess har jag noterat att det är näst intill omöjligt att få något alls gjort med en liten gullapa i hemmet.

Här kommer en lista på saker som jag tidigare inte visste var en fullständig lyx att få göra:

  • borsta tänderna
  • kissa
  • duscha (tvätta håret kan du glömma)
  • äta
  • …och såklart SOVA

Men en sak som vår högteknologiska tid faktiskt låter mig att hinna med, trots att jag nu är småbarnsförälder, är att ta bilder på min lille gosse, så tills jag får tid att skriva något så får ni en drös bilder.

Vi börjar med en söt liten film:

 

Och sedan kommer ett överdrivet antal (23) bilder på mitt livs stora kärlek:

 

Min förlossningsberättelse

Jag tänkte passa på att skriva en förlossningsberättelse för att dokumentera för mig själv hur förlossningen var, innan det minnet hijackas av min amningshjärna (som jag redan känner mer och mer tar över och komplicerar de enklaste sakerna i livet).
Jag vill minnas vad som skedde och hur jag upplevde det.
Det krävs ingen trigger warning men om du är på väg att föda inom kort avråder jag kanske ändå dig från att läsa det. Dels för att man inte kan förberedas på sin egna förlossning genom att läsa om andras, och dels för att det som jag tyckte var jobbigt kanske inte kommer bli jobbigt för dig, men att läsa om hur jag upplevde det kan ändå få dig att oroa dig i onödan.

Det började med ett besök hos vår korkade barnmorska (ni minns kanske att Fantastiska Louise gick på mammaledighet och nu hade vi istället fått Korkade Katarina). Jag frågade lite fint om hon kunde tänka sig att göra den där hinnsvepningen som vi hade fått höra om på profylaxen. Det kunde tydligen sätta igång grejer och nu var jag ju snart en vecka över tiden. Hon rynkade på näsan, skakade på huvudet och sa ”ja, visst, om du vill, men det finns ju ingen garanti att det hjälper.”
Hon sa alltså både med kroppsspråk och ord att hon inte var sugen på att utföra det här enkla ingreppet, men det gjorde ju bara mig mer angelägen om att begära det, för det kan jag inte tänka mig att hon har rätt att neka mig. Eller kan det vara så vanskligt att man får hålla tummarna för att man får en bm som är öppen för att göra sitt jobb? Personligen tänker jag att om man är ovillig att stoppa upp ett/flera fingrar i en relativt okänd kvinnas underliv så kanske man borde blivit bibliotekarie istället. Eller typ vad som helst förutom barnmorska/gynekolog.
Jag var ju själv riktigt opeppad på att få just detta utfört av just henne, men jag ville inte bomma en möjlighet att förkorta tiden av väntan, så jag släppte tankarna på att jag tyckte hon var obehaglig och dum i huvudet, och förtydligade att ja, jag ville att hon gjorde det, även utan garanti på resultat. Hon gav efter och gjorde slutligen någon sorts hinnsvepning, vilket mest verkade gå ut på att hon väldigt ansträngt och stönande stack upp ett par fingrar i slidan och vispade runt lite, flåsade och stånkade och upprepade frasen ”näää, det går inte…”.
Till slut var hon färdig med det som inte gick och deklarerade bestämt och med övertygelse att den här ungen var ju inte på väg att födas på flera dagar, hon kunde inte ens känna livmodertappen, så det var definitivt inte dags än.
Riktigt opeppigt för oss, men inte mycket att göra åt.

Sambon åkte tillbaka till jobbet och jag åkte hem. Eftersom det tar på krafterna att vara stor som ett hus och ge näring och liv åt heffaklumpen inuti magen, tog jag en välbehövd tupplur runt 14-snåret. Jag vaknade till med lite mensvärks-liknande ont i magen, men somnade om. Vaknade igen med samma sak, hann tänka ”kan detta vara en värk?” och somnade om igen. Tredje gången valde jag att inte somna om igen, och kroppen fylldes av ett hormon som jag brukar kalla för SPÄNNING. Kan det vara nu det sätter igång?! Fjärde gången värken kom hade jag insett att det inte kunde vara så mycket annat än just en värk, så jag ringde sambon.
”Du, vi har nog lite oh my god på g här borta. Jag tror jag har värkar.”
”Va?! Är du säker?”
”Nej, säker är jag inte, men det kan nog inte vara så mycket annat. Jag tror det är smart om du beger dig hemåt om inte alltför lång tid.”
Sambon höll jublande med och sa att han bara skulle avsluta ett par grejer.

Sedan satte jag mig i soffan och löste korsord och chattade med en kollega som själv fått barn för ett par veckor sedan. Under tiden blev värkarna tätare, runt 5-12 minuter emellan dem, och jag tajmade intervallen med min värk-app.
Sambon kom hem runt 17, och cirka en kvart senare gick vattnet. Jag stod och skrattade åt Niagara-fallet som forsade ut mellan benen på mig, rakt ut på betonggolvet. Varmt vatten med lukt av hav och till synes utan tankar på uppehåll rann det längs med benen, och jag gladdes på ett löjligt sätt åt att jag fick uppleva den här biten hemma. Bara 30% av förlossningar startar så hade jag lärt mig, men jag tyckte om den Hollywood-biten och tyckte det var roligt att få ha med den i vår förlossningshistoria.

Vi ringde Ystad Förlossning och berättade att vattnet hade gått. Värkarna hade förvisso inte hade varit 5 minuter täta i 3 timmar än, men då vi har 45 min restid ville vi börja med att kolla att de hade plats för oss. Det hade de inte just då, men barnmorskan som svarade lät rätt säker på att det skulle finnas plats bara om några timmar, så hon bad oss jobba på med värkarna hemma och ringa igen lite senare.

Så det gjorde vi.
Uttrycket ”vattnet går” är för övrigt lite missvisande på så sätt att det genom sin singularis-form får det att låta som att detta sker endast en gång, så vi överraskades en smula av att det ”gick” igen och igen, men när vi väl fattat det så klädde vi in sängen i plastad frotté. Sedan tände vi lite ljus och lade oss och tittade på serier. När en värk kom sa jag ”nu” och sambon höll min hand och såg till att jag andades rätt. Värkarna var vid det här laget ganska milda och vi hade det mest mysigt med en förväntansfull stämning.

Doulan kom runt 21 och vi ringde till Ystad igen. Nu hade de plats för oss och reserverade ett rum, så vi beställde taxi. Jag låg nu med gravidkudden på en tjock matta under matbordet för jag inte ville riskera att läcka fostervatten i soffan, och värkarna hade tilltagit en hel del. Fortfarande hanterbara, men jag ville inte vänta längre med tanke på taxiresan.
Vi packade in alla våra grejer och oss själva i taxibilen och bad honom köra till Ystad Förlossning. Doulan sa något till honom om att det blev en långkörning och han skrattade.
Kanske skrattade han för att han inte alls uppfattade vart vi skulle, för han körde in mot Malmö. Vid avfarten mot Ystad fick jag en värk, så jag och sambon satt i baksätet och koncentrerade oss på den och inget annat, och märkte således inte när han inte tog avfarten, utan istället körde in på motorvägen mot Malmö. En motorväg är den andra ganska lik, i synnerhet klockan tio på kvällen, och det var inte förrän doulan frågade om man verkligen behövde köra genom Malmö för att åka till Ystad från vår adress som han hajade till.
”Ystad?” sa han frågande.
”Ja, Ystad”, sa doulan. ”vi har ju sagt flera gånger att vi ska till förlossningen i Ystad.”
”Aaahhhh, ok, jag hörde inte….” sa taxichaffisen, som i övrigt var världens raraste och tog varje fartgupp med extrem försiktighet för att inte orsaka mig extra obehag i baksätet. Jag förlåter honom för att han antog att vi skulle till den närmaste förlossningskliniken och inte en som ligger mer än en halvtimme längre bort, men jävlar vad ledsen jag blev av att inse att den redan långa bilresan på 45 minuter just hade adderats med 15 min. Det är liksom inte så jävla roligt att ha värkar överhuvudtaget, och omöjligheten att sitta/ligga bekvämt i baksätet av en taxi hjälper ju inte direkt saken.
Men men, det var ju inte värre än att man fick uthärda det.

Vad som var ungefär fyra miljoner gånger värre var att jag inte hade känt barnet röra sig på väldigt länge. ”Ska man fortfarande känna barnet när man har värkar?” frågade jag doulan, som svarade att ja, man bör känna rörelser som vanligt.
Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan.
Jag började buffa och trycka på magen, och försökte göra det obekvämt för killen där inne, allt för att han skulle svara med en spark eller box eller flytta sig från mina störiga fingrar, men jag fick ingen respons. För varje gång jag buffade och fick stillhet som svar ökade min panik. Sambon försökte ingjuta lugn men jag såg att även han var skärrad, och jag blev med ens övertygad om att jag var på väg till Ystad Förlossning för att föda fram ett dött foster.

När vi äntligen kom fram vid 23-tiden möttes vi av vänlig kvinna som visade oss till rum nummer 3 och förklarade att en barnmorska snart skulle komma till oss. Jag berättade att jag var orolig för barnet, så när vår barnmorska kom in till oss lyssnade hon efter hjärtljud med en gång. Det tog några sekunder innan hon hittade det, och det var långa sekunder kan jag tala om, men när vi väl hörde de tappra små hjärtslagen började vi båda gråta av lättnad.
Kanske fällde även doulan en tår, hon är inte den okänsliga typen.

Även på BB var den första delen av förlossningen ganska angenäm, eller hur man nu ska uttrycka det. Vi hade med oss en batterdriven ljusslinga och trådlösa högtalare, så vi preppade rummet med mys och musik. Jag hade i sista stund slängt ihop en playlist på Spotify som var go och peppig utan att vara för pumpig och därmed höja pulsen, vilket jag ju inte ville. Lugn och fin var receptet jag körde på.
Så vi mötte krystarna med skön musik och avslappnad stämning. När värkarna tilltog i styrka tog jag en lång, varm dusch, vilket hjälpte hela kroppen slappna av och gjorde värkarna mycket mjukare. Så ljuvligt att få så simpel, skön smärtlindring.

02:30 gör en barnmorska första vaginala undersökningen, och då är jag fortfarande i latensfas så jag får en sovdos och värmedyna och lägger mig i dubbelsängen med sambon för att kunna vila upp mig/oss. Han verkar slumra ganska gott, men värmedynan gör inte mycket för smärtan och pillrena tar inte, trots insomningstablett och morfin utöver Alvedon och Diklofenak. Jag tycker värkarna känns lika mycket eller mer än tidigare, och halv fem säger jag till BM att jag inte kunnat mer än slumra lite emellan värkarna.
Hon gör en ny undersökning och nu är livmoderstappen utplånad och jag är öppen 2-3 cm. Jag behöver kissa hela tiden och tar ytterligare en dusch för att få lite smärtlindring, och det ger god effekt den här gången också. När värkarna kommer lutar jag mig mot väggen och låter duschen strila varmt vatten över min rygg. Trots att detta hjälper och ger mig en paus i den värsta smärtan så orkar jag oroa mig för att jag är en riktig miljöbov som står och ”slösar” varmt vatten så där. Men skillnaden mellan duschen och värmedynan är enorm, så som en äkta miljöbov noterar jag vilken skada jag gör samtidigt som jag beslutar att jag är värd det.

Mellan 05:00 och 06:30 lyckas jag sova halvsittandes i min ställbara säng. (Jag har alltså två sängar i rummet = LYX.)
08:30 morgonen efter ankomst serveras jag frukost. Efter det ges jag akupunktur för att värkarna har avtagit i styrka och knappt känns jobbiga alls längre. Klockan 10 skickar de ut oss på promenad då jag fortfarande tycker det är så snälla sammandragningar, och när vi återvänder vid 12 försöker jag vila jag en stund, dock utan att sova.
Vid 13-tiden tilltar värkarna i styrka även om de fortfarande är glesa (cirka var 7:e min), men trots att de är något kraftigare nu tycker vi att de ännu är väldigt lätta att hantera. Därför blir både vi och barnmorskan förvånade när hon vid undersökningen 15:40 ser att jag är öppen 6 cm. Fan, det här går ju riktigt bra! Jag och sambon high-fivar och tänker att vi är grymma på att föda barn.

Vid 17-tiden blir värkarna kraftigare och jag ber att få prova lustgas. BM sätter det på 50/50 och efter en kvart höjer vi till 60/40, varpå jag upplever god effekt. (BM återkommer en stund senare i ett annat ärende, ser att vi har höjt flödet och förklarar att man inte får göra det själv, utan att vi måste kalla på dem nästa gång. Oops.)
18:40 har jag dock inte öppnat mig mer än de 6 cm vi jublade över för 3 timmar sedan, så de sätter värkstimulerande (Syntocinon), främst för att fostervattnet haft varierande grader av mekoniumfärgat sedan vi kom in men också för att det redan har gått drygt ett dygn. Utan att stressa mig förklarar de att barnet mår bra men han vill ut, så de vill hjälpa till lite med värkstimulerande dropp.
3 timmar senare, vid 21:30, bedöms dock värkarbetet fungera igen, så Syntocinonet kopplas bort, men då jag även fått bensylpenicillin så blir jag inte av med droppslangen i handen, vilket jag upplever lite förlamande. Den hindrar mig från att röra mig fritt i rummet eller ens på sängen, och ibland råkar en barnmorska snärja in sig i den eller luta sig mot den varpå det såklart gör ont när nålen flyttar sig inne i handen.

Runt 22:00 slutar jag med lustgasen, för slangen räcker inte längre än till hörnet av huvudänden, så för att använda den vid en värk måste jag positionera mig så nära väggen som möjligt. Så där värst mycket effekt ger inte lustgasen nu heller, så jag tycker inte det är värt böket längre. Värkarna har avtagit i effektivitet igen (men inte i smärta!), och jag vill gärna slippa droppet, så jag provar nu att stå i olika positioner för att få igång dem.
Men det är svårt, och jag upplever inte att jag får någon riktig vila mellan värkarna då CTG och slangarna i handen och den stora magen är i vägen. Jag känner mig trött, och även mentalt börjar jag bli utmattad. Tapperheten och peppen tynar och min sambo blir mitt allt. Jag klarar knappt en värk utan att han är där och berättar att han älskar mig och att jag är fantastisk och påminner mig att andas lugnt och försöka slappna av så gott det går.
Men nu slappnas det fan inte av mycket. Kroppen spänner sig nästan spastiskt när värken når sin peak, och jag kan inte annat än att följa med. Tänker istället dykteknik nu, att bara låta kroppen göra sin grej och försöka låta vågen skölja över mig utan att styra. Det funkar ok, men jag känner mig så trött och ledsen över att behöva ha ont så här mycket så här länge, och jag går från att försäkra sambon om att jag klarar detta, till att jag inte fixar det mer, jag vill sluta nu, kan ingen ta bort allt det onda. Han tröstar och peppar och är helt fantastisk men nu är jag nästan slut. Det har gått drygt 32 h sedan första värkarna, och på den tiden har jag sovit en och en halv timme.
Värk-maratonet börjar ta ut sin rätt.

Vid midnatt sätter de värkstimulerande igen och vid undersökningen 01:30 är jag öppen 10 cm. Äntligen! tänker jag utmattad och ser för första gången ett slut på det hela, ovetandes om att det slutet är långdraget som fan.
När jag behöver kissa måste jag gå ut från rummet till toaletten längs ner i korridoren och bara uthärda värkarna som kommer på vägen dit och tillbaka samt medan jag sitter på toa, men nu tröttnar jag på den exercisen, särskilt eftersom det inte kommer något hur länge jag än väntar, så jag ber om en potta. Det funkar en eller ett par gånger men kl 4 kan jag inte kissa mer fastän jag känner mig nödig, så då sätter de kateter och tömmer mig. Heaven! 150 ml flödar ur mig, och det är ljuvligt att känna trycket avta.

Jag får inte stå som jag vill för CTG lossnar hela tiden och då får de ingen kurva på hur barnet mår, så jag blir ombedd att ligga på rygg.
Nu kommer också krystkänslan tätare så vi provkrystar och flyttar sedan till pallen och sedan till sidoläge med ben i benstöd, men det händer inte tillräckligt mycket oavsett position och hur mycket jag än tar i.
05:30 har jag hållit på i 1,5h utan att det går framåt. Jag är trött, livmodern är trött, barnet är trött. BM tillkallar läkare för hjälp med sugklocka. Jag placeras i gynläge och in kommer ett team på 6 personer. Läkaren anlägger sugklockan, en så kallad Kiwi-klocka (den mindre och ”mildare” varianten) och drar samtidigt som jag krystar.
Vid det här laget har jag redan krystat så mycket att jag är osäker på om jag har någon kraft kvar, kroppen är helt slut och jag känner mig lite som i ett töcken. Men jag tänker att nu ger jag allt, för nu kommer sugklockan hjälpa till lite också, och så ser vi till att få ut den här ungen en gång för alla.
Så jag krystar, och tar nytt andetag och krystar vidare utan att släppa musklerna emellan och gör så fyra-fem gånger, men de bara säger åt mig att fortsätta och fortsätta och inte sluta som om jag är någon jävla Wonder Woman med outtömliga krafter, och så PLOPP! så lossnar sugklockan.
Jag ser läkarens paffa min och sugklockan som är full av blod, och jag blir så fruktansvärt trött och besviken att den krysten inte var min sista. Så det är bara att vänta tills han satt fast den igen. ”Din jävla prao”, tänker jag, ”den här gången får du ut ungen, fattar du det…”
Men även andra och tredje gången lossnade klockan och skvätte blod över hela förlossningssalen. Då var det äntligen slut på lekarna, då tog en annan läkare över. Han gjorde ett klipp, satte sugklockan och fick ut ungen på sitt första försök.

När jag föder fram barnet bränner och svider det i hela mitt underliv och känslan av att detta stora objekt tränger fram mellan benen är HELT BISARR. Det är som om jag känner formen på huvud-hals-axlar när de pressas fram medan kroppen och benen bara känns som ett avslutande SLURP. I samma sekund som jag känner honom lämna min kropp läggs han på min bröstkorg, denna helt makalöst nyfödda människa. Vi är bekanta främlingar, båda nakna, och båda gråtandes, han av smärta från att ha tagit sitt livs första andetag och jag av lättnad att det värsta är över, lättnad över att han lever och verkar vara frisk, och glädje över att äntligen få träffa honom.

Men den där härliga känslan fick jag inte behålla så länge, för jag blödde lite väl mycket och var tvungen att säga ja till något preparat för att stoppa blödningen, och sedan skulle såklart moderkakan ut, och som om inte det var nog så hade jag både klippts och spruckit så nu var det dags att sy. Det ska ju dock inte vara några problem, förutsatt att bedövningen tar, men det gjorde den tyvärr inte överallt.
Jag låg och grät i tyst desperation och frågade min sambo om det aldrig kunde ta slut, skulle jag aldrig få slippa ha ont. Sambon gjorde det enda man kan göra när någon man älskar har ont och man står maktlös, nämligen titta på en med en blick som avslöjar djup kärlek och extremt medlidande. Det hjälpte, även om jag hade två främmande män mellan benen som sydde i mitt söndertrasade, halvt bedövade underliv i 40 min.

Men så kom han i alla fall till världen, vår älskade lille Algot, 40 h efter första värken.

(Måste göra en shout-out till all personal på Ystad BB/förlossning och patienthotellet där vi bodde två nätter efteråt. Alla var helt fantastiska och om jag får välja föder jag nästa unge där också.)