Dansat ut låttexter som en komplett idiot på ett hygienartikelföretags-disco. Blivit skrubbad, bastad och inpackad i lera. Pratat om begynnelsen av ett liv, graviditet, livet, och döden, och direkt därefter avhandlat vilka nötter som är godast; macadami eller mandel. Och skrattat tills jag gråtit ett tjugotal gånger.
Dag ett börjar bra. Det är tisdag, jag har tagit ledigt, och jag sitter sömndrucken på tåget till Falkenberg där mina barndomsvänner väntar på perrongen. Det är nu jag inser att jag är på väg till ett spa-hotell utan bikini. Jag vet faktiskt inte hur man lyckas missa en så väsentlig sak, men så har jag ju nyligen också börjat säga fel på höger och vänster, så vem vet vad man kan förvänta sig utav mig nuförtiden.
Damerna möter upp mig, och vi löser bikini-problemet direkt. Jag hittar en som funkar på tredje försöket, för av alla skills som inte gynnas av att listas på ett CV är detta med att hitta underkläder en som jag har koll på. Stort grattis till mig.
Vi går för att äta något, och beställer vad som visar sig vara svin-äckliga sallader på det oförtjänt packade fiket ”Café På G”. Det är en dålig början på en verksamhet att välja det namnet, och en ännu sämre fortsättning att servera Caesar-sallad utan vare sig krutonger eller parmesan. Att placera sig i Falkenberg där konkurrensen verkar vara obefintlig var däremot genialiskt.
Men ingen dålig sallad kan kasta skuggor över vårt goda humör, för vi är på väg mot lyx på Strandbaden! Vi ringer hotellet för att se hur tidigt man kan checka in, men kvinnan i andra änden ställer sig frågande till vilken bokning vi avser. Det finns nämligen ingen i mitt namn.
Jag bokade redan i december, och har fått bekräftelsemail från er, så kolla igen, ber jag kvinnan. Men hon förklarar bara gång på gång att hon inte hittar den, och att de har konferens, och det är ganska fullt nu, allt för att öka min annalkande panik över att eventuellt inte ha något boende när jag nu står i Falkenberg, där det finns fuck-all att göra, med två barndomsvänner, och mellan oss tre, ett gäng uttagna semesterdagar.
Vi åker dit. Kvinnan i receptionen, som tyvärr är densamma som jag talade med på telefon, men tyvärr inte densamma som jag mailat gällande min bokning med, fortsätter på redan inslagna stig med att ge oss sämsta möjliga bemötande.
Istället för ett varmt välkomnande slänger hon fram en utskrift bestående av två korta mail, i vilka jag bl.a. frågar om jag kan få boka in ett visst datum. ”Du har ju aldrig fått någon bekräftelse”, säger hon anklagande och pekar på pappret. Jag förklarar att jag visst har fått det, men då jag har haft kontakt med två olika personer så syns det inte nödvändigtvis i just den korrespondensen som hon råkade hitta. ”Jag fick ett bekräftelsemail från Hampus”, namedroppar jag, för att validera min trovärdighet, eftersom jag nu hamnat i en obekväm position av att behöva försvara mig.
Kvinnan ler ett falskt leende. ”Ja, jag har i alla fall fått lösa det åt er nu. Ni har fått ett litet rum, eller (harkel), inte litet, ett rum med bäddsoffa, eftersom ni är tre.”
OK. Och förlåt så hemskt mycket för att jag ställde till så mycket besvär genom att boka drygt tre månader i förväg, och förlåt för att ni missade min bokning och nu var tvungna att ta hand oss ändå, och tusen tack för att du ser till att skuldbelägga mig som kund så att jag lär mig till nästa gång. Jag borde verkligen veta bättre.
Rummet var något av en en besvikelse, men mina vänner tvingade mig bortse från det, och påtalade vår stora balkong, eftermiddagssolen, och det faktum att man ändå inte tillbringar någon större tid på sitt hotellrum. Särskilt inte när det är fult som stryk.
Vi gjorde oss i ordning för spa-upplevelsen, som inleddes av ett glas mousserande, och efter bara några klunkar av det så hade jag lyckats glömma idioten i receptionen och lät mig svepas in i känslan av värme och lyx och badrock i frotté.
Resten av vistelsen var top notch, och varenda annan anställd utöver kvinnan i receptionen var helt fantastisk, framförallt den helt otroligt personliga servitrisen Angelina som gjorde vår middag till något utöver det vanliga.
T.o.m. konferensen blev en oväntad bonus. Det stora sällskapet åt middag samtidigt som oss, och de sjöng snapsvisa efter snapsvisa, på engelska och svenska, och när det var dags för en ny låt basunerade de ut detta i vad som lät som en mistlur över hela restaurangen. Jag hoppade till varenda gång.
Det bjöds även på fantastiskt dåligt framförd koreanska/japanska/kinesiska visor av en grupp asiater som inte kunde sjunga vidare bra, men som får A for effort, för det får man alltid när man sjunger på sitt modersmål i ett land där ingen förstår ett ord av texten.
Som final på aftonen hade man arrangerat ett riktigt dåligt dansgolv med en riktigt usel dj som spelade riktigt kassa låtar, och på dansgolvet kunde man bevittna riktigt pinsamma dansrörelser. Vi stod för de allra flesta av dessa moves.
Mina barndomsvänner – som har fött två pojkar var – är märkligt eniga om att du, mitt lilla gryn, som inte ens är påbörjad annat än i tanken, är av kvinnligt kön. Om du kommer ut med snopp istället så ska du veta att jag inte lägger någon värdering i det. Enda fördelen med att istället anlända med snipa är att damerna kan få tillskriva sig själva en fantastiskt stark intuition, och känna euforin från att få uttala de gyllene orden:
”Jag sa ju det.”
Men tänk inte på det, mitt hjärta, anländ du med det kön som känns bäst. Din mamma och pappa kommer älska skiten ur dig oavsett.
Och efter en helgs noga övervägande; mandel är den bättre nöten.
