2013, och jämställdhet har en bra bit kvar

Diskussion numero 42 om hushållsarbete och delat ansvar har just ägt rum.
Den gick bättre än nummer 40 och 41.
Min klagan är fortfarande densamma, för situationen är oförändrad; jag ansvarar för allt. Missar jag något så missas det helt enkelt. Håller inte jag koll på att vi inte har något kaffe så har ingen annan koll på det heller, minns inte jag att vi behöver tvättmedel så förblir vi utan. Men din pappa har ganska bra koll på när hans snus är slut.

Kanske förklarade jag det bättre den här gången. Kanske trillade en polett ner lite hårdare nu när jag sa att det inte finns något utrymme för mig att vara den flickvän jag vill vara, för jag är så jävla upptagen med att vara hans förälder. Och att det fan inte är rättvist.
Kanske blir det också lättare när han faktiskt ärligt medger att ok, han har inte gjort något för att bli bättre, han har inte försökt ändra på någontin, och ok, det är inte rimligt att förvänta sig att saker ska förändras om man bara fortsätter göra som man alltid gjort.

Jag är otålig med detta, för jag har inte råd att vara överseende längre. Om jag blir gravid nästa månad så vill jag gärna veta att det inte kommer bli ett extra heltidsjobb för mig, själv. Jag vill veta att han kommer finnas där och dela på allt med mig, och jag vill inte behöva förlita mig på miraklet att han plötsligt förvandlas till någon annan bara för att jag har klämt ut en bebis.
Och han ska inte “hjälpa till”, utan han ska göra sin goddamn del av vårt gemensamma liv, och våra gemensamma behov. Hjälper till gör man bara om man anser att det egentligen inte är ens ansvar. Jag avskyr när folk felanvänder det begreppet.
“Anton var så snäll, han hjälpte till med tvätten i fredags.”
Jaså. Hjälpte han till med att torka sin egna jävla röv också eller?
Såvida man inte har enats om att hon alltid tar tvätten, i utbyte mot att han gör något annat, så kan han väl inte hjälpa till med något som han är beroende av blir gjort?
Den här problematiken har funnits med alla män jag någonsin levt med, och det har aldrig aldrig aldrig aldrig varit ok, och det kommer aldrig aldrig aldrig aldrig bli det.
Så den största tjänsten jag kan göra mig själv, och jämställdhet, och faktiskt honom, det är att låta honom bli en man jag kan vara stolt över, och känna trygghet och stöd i. För det är det jag vill ha, och jag måste väl ändå anta att det är en sån man han vill vara.

Problemet är inte att man inte är perfekt. Problemet är när man inser att den imperfektionen går ut över någon annan och kostar någon annan tid och energi, och kanske rentav gör den andra personen ledsen, och man ändå inte försöker göra något åt det. Det är ett problem.
Men så gör inte min imperfekta partner. Han tar mig på allvar, och han börjar städa på en gång, som en direktlevererad ursäkt. Kanske finns det hopp för jämställdhet, trots allt.


Facebook
Twitter
More...

14 februari

Jag tänker mig att ett nykärt par firar Alla Hjärtans Dag. Din pappa tänker visst inte samma sak, det märker jag ganska snart.
Men jag är inte så traditionell i tanken att det måste vara han som står för trumpeterna, jag kan göra det.
Så jag spelade in ett fint meddelande på en app som läser upp skriven text, och den skulle din pappa få lyssna på när han vaknade. På nattduksbordet bredvid honom; lyxkaffe med skummad mjölk. Och i badrummet på hyllan framför spegeln bredvid ett tänt ljus stod ett fint kort.
Din pappa blir så glad för fina, kärleksfulla ord och handlingar, och jag kan ha svårt för att ge dem ibland, så jag tänkte passa på att verkligen maximera. Sedan, efter kaffet, skulle det bli fin brunch ute innan jobbet.
Men det slutar där det börjar. När jag väcker honom med kaffe på sängen och ska sätta in hörlurarna i öronen gnäller han, med en fantastiskt sur min: “Nej, inget högt nu…!”
Som att jag hade tänkt att köra Deftones på högsta volym rakt in i trumhinnan som present.
Jag blir besviken och går iväg, för jag är så ofantligt lätt-stött.
Han vaknar till lite mer och ber mig vänta, men jag är redan generad över att det blev ett sånt jävla fiasko så jag skiter i honom. Han skriker något trist åt mig, och jag går in i badrummet och blåser ut ljuset och tar bort kortet. Hejdå Valentines.
Ångrar mig efter en minut och ställer tillbaka kortet igen. När han går på toaletten senare hittar han det, och blir ångerfull. Men nu är jag redan sur, och så sabbar jag de första 5 timmarna av vår dag tillsammans för att han inte reagerade som jag hade väntat mig.
Mogen tjej.

Men han är ju inte dum i huvudet. Under dagen bokar han in en middag på en trevlig restaurang efter jobbet, och allt blir bra i slutändan.
Alla dessa olikheter, och alla dessa olika förväntningar.
Dagens läxa är att inte förvänta sig ett skit.
Och att inte väcka din pappa med att stoppa in hörlurar i öronen.


Facebook
Twitter
More...