Jag vill ha kuk

Jag önskar jag hade kuk.

Det är inte fråga om klassisk freudiansk penisavund, det är bara ett stilla konstaterande att livet ibland kan vara en hel del lättare som man.
Det gäller inte alla män, och det är inte heller den manliga befolkningens fel att det är så.
I allmänhet.
Men i vissa fall så är det det, i synnerhet.

Jag sörjer för oss, vi som drömmer om jämställdhet.
Jag önskar nästan att jag vore lite mindre angelägen och lite mer ok med det historiskt sanktionerade förtrycket som egentligen bara ändrar skepnad över årens lopp.”Förtryck?!” utropar någon indignerat (möjligtvis en man). Ja, förtryck, svarar jag (helt säkert en kvinna).
Eller tycker du kanske att det är rimligt att kvinnor, efter alla dessa år av snack, fortfarande bär det största lasset i hushållet?
Annars förstår jag inte varför någon skulle motsätta sig ordvalet ”förtryck”.
Det finns på fler platser, såklart. Överallt i samhället ser man det. Det läggs mer fokus på hur kvinnliga politiker/idrottare/skådespelare/medarbetare etc ser ut i än vad som läggs på deras faktiska kompetens/talang (tänk Seth McFarlan på Oscarsgalan och ”We Saw Your Boobs”-låten). Det är tidlös nedvärdering, ett helt vanligt, gammalt hederligt förtryck.
Men jag vill återgå till varför det fortfarande är ganska ok att kvinnor gör överlägset mest i hemmet.

För det är så här: från alla mina kvinnliga vänner hör jag samma jävla saker, och det har jag gjort i alla år. ”Han hjälper inte till, han handlar aldrig, han kan låta det vara skitigt på toan hur länge som helst, det känns som om allt ansvar gällande hushållet ligger på mig”. Etc, etc, et fucking cetera. Och jag har sagt samma sak till mina vänner.

Kvinnorörelsen och jämställdhet är inte på väg någonstans, det är bara små, små steg som tas då och då, på några få ställen, och för dessa förväntas man jubla. Man förväntas glädjas över och uppmuntra honom för att han faktiskt plockade undan koppen helt själv, eller för att han har bäddat sängen flera dagar i rad, istället för att vara en jävla bitch (”bitch” = kravställande kvinna) som istället förväntar sig att det ska delas på alla sysslor, med en gång.
Det ska mjäkas och gullas och ha förståelse så in i Norden, för det här ju är nytt för honom. Med andra ord; man ska ha förståelse för att han såklart inte vill släppa den bekväma positionen som utövare av ett accepterat förtryck.

Försvaret: Men det kanske inte är viktigt för honom att ha det rent? Det kanske inte är viktigt för honom att sova i rena lakan?
Åklagaren: Nä. Och då kanske det inte känns lika viktigt för kvinnan i fråga att dela boende med honom heller. Sayonara mutherfucker!

För om hennes val står mellan att a) leva i smuts som en heroinmissbrukare, b) konstant städa undan efter någon som lika gärna hade kunnat vara heroinmissbrukare, och c) bo själv, så väljer hon kanske det tredje alternativet.
Hon kanske inte kan leva och må bra i ett smutsigt hem, men hon kan inte heller tillåta sig själv att curla en vuxen man utan att känna att hon ger varenda feminist och hela jämställdhetskampen en käftsmäll som får saliven att flyga.
Hon kan däremot bo själv.

Problemet är att det är svårt för henne att ha en meningsfull relation om hon inte delar boende med sin partner. Tanken på att skaffa barn när man bor på två olika ställen känns märklig för henne, och det är inte vad hon vill ha eller vad hon föreställt sig. Men tanken på att gå och plocka undan och städa och handla och tvätta och ansvara för ett hushåll med två vuxna när ett barn planeras känns om möjligt ännu mer märkligt.
Hon vill bo med sin partner, hon vill dela liv och allt annat med honom, men hon vill inte känna sig som en jävla sucker. Deras relation ska väl ge dem båda något? Den ska väl inte ge henne en större belastning än om hon levde själv? Är det kärlek, att få en ännu större börda?

Och om det inte är viktigt för honom att det är någorlunda rent för sin egen del, och det inte blir viktigt för honom genom att det är viktigt för hans partner, så kan jag lista några saker som isåfall inte känns särskilt viktiga för henne;
– Det är inte viktigt för henne att dela på deras utgifter.
– Det är inte viktigt för henne att handla mat till någon annan än sig själv.
– Det är inte viktigt för henne att tvätta någon annans tvätt än sin egen.

Den enda strimman av hopp är att jag känner till män som inte är som ovanstående. Dessa män ”hjälper” inte till med hushållsbestyren, eftersom det (åtminstone delvis) är sina egna behov som de tillgodoser. Hur kan man hjälpa till i sitt eget liv? Hur kan handla toalettpapper till sig själv klassas som att hjälpa till?
Dessa män är kanske de enda sanna, manliga feminister jag känner. För feminism handlar nämligen inte primärt om huruvida man tycker att kvinnor ska tjäna lika mycket och bedömas likvärdigt vid rekrytering av VD-tjänster. Det handlar om att se till att våra kedjor och kättingar från ett 50-tal där en kvinnas primära roll var att serva sin inkomstbringande make vittrar sönder och försvinner en gång för alla.

Så till dig som är man: säg inte att du slåss för min kamp, våga inte gå i mina tåg, innan du sett till du är jämställd i din egna relation.
Och till dig som är kvinna är budskapet detsamma.
Det är inte någon annans kamp, det är din, och min, och vi måste alla utkämpa den tillsammans, idag.

Facebook
Twitter
More...

Resultatet

20130430_143455

Det finns bara så många förhoppningar man kan ha inför en utlandsresa tillsammans med sin partner, i alla fall om man är realistiskt lagd som jag (oftast) är.

Min förhoppning inför resan var denna:
att vi skulle skalas av från all alldaglig skit som man har likt ett hölje över sig när man bara är mitt uppe i vardagen, och kunna se varandra i ett klarare ljus, och att vi i detta ljus skulle se vad vår relation verkligen var, vad den verkligen bestod var, och vilka styrkorna/svagheterna var.
Men där fanns såklart också en farhåga. Främst bestod den kanske av att vi efter denna rena, nakna version av varandra (och oss själva) skulle inse att det vi hade inte var mer än en gemensam kamp för något som var svårare än värdet av densamma. Alltså att man hade påbörjat något och gett sig fan på att få det att funka, men att man aldrig stannat upp och utvärderat om det ens hade potential eller tillräckligt egenvärde för att överleva i långa loppet.
Jag ville att resan skulle bli det stoppet, det där skärskådande ögonblicket när vi ser relationen för vad den egentligen är, och någonstans var jag såklart lite rädd för att den kanske skulle visa sig vara något annat än jag hela tiden trott.

Men det visade sig att jag inte hade något att vara rädd för.
Alls.
Om något blev jag glatt överraskad.
För det visade sig att utan vardagliga bestyr och den konstanta stress/förbittring/trötthet/irritation som jag upplever över hushållssysslors och ansvarsområdens orättvisa och fantastiskt ologiska fördelning, utan den var vi hur bra som helst.
Klart vi bråkade ett par gånger, ingen längre semester är väl fullkomlig utan ett praktgräl någonstans längs vägen, keeping it real och allt det där (om ”real” nu består av lite syrliga kommentarer och smällande dörrar.)
Men en överväldigande majoritet av tiden var vi de bästa av vänner.
Vi var faktiskt världens bästa par.
Plocka valfri superhjälte, övernaturliga krafter inkluderade, och låtsas att denne inte bekämpar brottslighet i Gotham eller dylikt, utan snarare har som högsta kall i livet att vara en hejdundrans superbra flick/pojkvän.
Vi stötte på problem, vi löste dem tillsammans, vi lyssnade på varandra, vi anpassade oss, och när någon liten konflikt emellanåt uppstod backade vi bägge så att den kunde lösas upp och förintas. Och framförallt så hade vi så kolossalt jävla kul tillsammans.
Kort sagt; vi var det där paret man alltid undrat om det verkligen finns. Det där paret man viskar lögner om för att de ska framstå lite sämre, lite mer som en själv.

Vi lärde oss mycket om varandra, och om vårt förhållande. Vilka styrkor vi har, och hur vi bygger vidare på dem. Vilka svagheter och fällor som finns.
Men mer än något annat: vi lärde oss hur mycket mer vi fick när vi gav.
En ovärderlig insikt, ett vinnande koncept utan dess like, för när en insats ger så mycket i  avkastning så omgående måste man vara näst intill efterbliven för att inte bara fortsätta på samma väg. Något som funkar så bra är man inte snabb att överge om man har en lagom fungerande hjärna.
Man får när man ger. Det där din mamma sa när du var barn, det där om att det är finare att ge än att få och som alltid gjorde dig lite kallsvettig om det nämndes i närheten av julafton eller din födelsedag, det var ord vars innebörd omgavs av rubininfattade guldtackor, och du borde guldtacka henne för att hon delade med sig av sin visdom.
Jag tror att de lyckligaste människorna på jorden är de som är mest generösa med sig själva, sin tid och energi. Food for thought.

DSCF3723

Men det verkliga provet kommer kanske trots allt först nu när vi kommit tillbaka hem till Sverige och vardagen, för även om vi otaliga gånger svarade nej på frågan om vi var på smekmånad under resan, så var vi faktiskt just det på ett sätt. Att ge och få glädje, lugn, trygghet, kärlek och uppskattning på en tropisk ö i paradiset är såklart något helt annat än att ge och få detsamma här hemma, efter en halvtrist arbetdag, med mensvärk och en något för tidig tvättid inbokad nästa morgon.

Inför det provet har vi nu ett genuint fundament att stå på.
Allt vackert jag trodde om oss innan vi reste iväg bekräftades under resan, och allt det jag trodde var problem visade sig vara mycket mindre problematiska än jag tidigare trott.
Det ska nog gå.

På ett av flygen såg jag filmen ”Juno” för kanske fjärde gången. Hon ändrade sig gällande den planerade aborten när hon fick höra att barnet i magen har naglar från vecka 11.
Bara så du vet; du är välkommen med dina naglar närhelst det passar dig, grynet.

 

Facebook
Twitter
More...