Plastic is so un-fantastic: hejdå plast
Sakerna en ”vanlig” miljönörd gör för planeten är inget jämfört med hur extrem en (jag) blir när ens (min) graviditet kommer in i bilden. Det var länge sedan jag använde schampo nu, vet inte exakt hur många år, och jag har tvättat mig med olivolja istället för duschtvål sedan ungefär lika länge. Ansiktet tvättas sedan något år med honung och inget annat, möjligtvis slängs det in en dash of bikarbonat om jag känner att jag behöver en scrub. Håret tvättas som ”värst” med bara balsam, och ganska ofta med bikarbonat och ÄCV.
Men nu blir listan ännu längre. Jag undviker i största möjliga mån parfym (hormonrubbande), använder inte ens längre eterisk doftolja i min variant av sköljmedel (enbart ättika nu), bytte engångs-trosskydd till tvättbara trosskydd i tyg, vågar inte använda nagellack, etc etc. Bort från plast och onaturliga ämnen, tillbaka till så mycket naturmaterial som möjligt.
Dessutom upptäckte jag nyligen den otroligt blekande kraften i vanligt solljus, så jag använder nästan aldrig blekmedel eller fläckborttagning längre. Är det vit tvätt som blivit missfärgad hänger jag bara ut den tills den är helt vit igen. Gjorde det precis med ett gul-solkigt lakan som på ett par dagar blev helt kritvitt! Noll miljöpåverkan = världsbäst.
Hade även ett par stolöverdrag som blev som nya efter ett par dagar på solvindan.
Och behövs något ändå förbehandlas används galltvål.
Efter att läst på mer om plast och dess förmåga att hamna i våra kroppar, blodomlopp och bröstmjölk (!) har jag börjat forma tankar om att stegvis plastbanta hemmet. Detta innebär främst att förutom alla de glasburkar som jag alltid sparar för förvaring av allt som går att trycka ned i dem (vilket kanske inte är så vansinnigt mycket), så behöver vi även större behållare för matrester, helst då av glas med metallock. Glasbehållare med plastlock hittar man på rätt många ställen (Clas Ohlsson, IKEA, Lagerhaus etc), men det är svårare att bli helt kvitt plasten, och ska man då istället ha metallock kostar det såklart skjortan.
Sambon grymtar något om att det inte får kosta för mycket, men det får det nog för mig, vad ”för mycket” nu ens betyder. Vad är rätt pris på bra hälsa?
Jag vill liksom inte mata min lille grabb (barnet alltså, inte sambon) med små plastpartiklar från mitt eget bröst, och maten som jag så noggrant inhandlar ekologiskt borde ju inte sedan förvaras i kärl som fäller oljiga plaster i maten. 
Det är illa nog att i stort sett all ekologisk mat kommer i idiotiska plastförpackningar, jag behöver väl inte gnugga vidare med plasten i hemmet efteråt också. Men då IKEA’s plastlock är utan Bisphenol A (eller ”Ingen Bisphenol A tillsatt” som de uttryckte det), och jag ändå ville börja någonstans så har vi nu tre av deras glasförvaringskärl.
Det är inte alltid lätt att förklara varför jag är så skeptisk till plast, men jag är helt övertygad om att man inom en snar framtid kommer döma ut många av de plastkombinationer vi använder idag, när fler studier har gjorts långsiktigt på människor och inte bara kortsiktigt på labb-råttor.
Plast kommer bli vår tids asbest. Verkar något för bra för att vara sant så är det rimligt att ifrågasätta om det verkligen är helt sant att det verkligen är så bra.
Men jag eftersträvar såklart inte att få stå där med en påse full av självgoda I told you so’s om 10 år, jag vill hellre försöka undvika att mina nära och kära utsätts för det som jag tycker mig läst övertygande bevis för är skadligt för oss, och som jag inte hittat ett enda bevis på skulle vara helt ofarligt för såväl ofödda foster som fullvuxna skogshuggare.
Men så kom frågan hur man bäst skulle förvara eventuell bröstmjölk som pumpas ut när bebben inte är hungrig. Hade läst smarta tips om att tappa upp det i iskubslådor, men sådana är ju i regel i plast, eller i annat dubiöst material, och det vill jag ju helst undvika. Men då hittade jag barnmatsburken! Formar tillverkade till 100 procent av silikon, fria från Bisfenol A och ftalater. Anpassade för både ugn, frys och diskmaskin, och går att sterilisera genom kokning. Om man beställde innan sista juli på pufz.se och angav koden ”sommarlov2015” fick man dessutom 10% rabatt, och eftersom det inte är någon hets med att varan når mig ASAP så nappade jag på det. Så nu är det här på väg hem till mig!
Annars är min semester precis slut, och vi är nyligen tillbaka efter en liten semester-turné. Den tog oss först till vår stuga, sedan till min mamma och sist till sambons mamma samt morfar. Uppe hos svärmor hade man massa svarta och röda 
vinbär i trädgården som inte skulle hinna användas av någon annan, så vi tog med oss en bunke av vardera, och några stavar rabarber som vi gjorde saft av. Fick även den här superfina filten som svärmor hade stickat till bebben!
Älskar färgerna och det ojämna mönstret, hemmastickat rules!
Nu ska jag jobba i sex veckor innan det är dags att gå på mammaledighet, om jag inte behöver gå tidigare, vilket iofs börjar kännas mer och mer sannolikt. Jag känner mig bra mycket tyngre, och på kort tid blev jag plötsligt väldigt osmidig/otymplig, och orken tryter allt oftare. Ryggont börjar bli mer och mer ett problem och jag upplever ofta obehag när lillkillen sparkar. Vissa gånger gör det rakt ut ont.
Men samtidigt vill man ju inte nalla på mammadagarna för mycket, så planen är fortfarande att hålla ut till 10 dagar innan BF.
Hoppas jag klarar det.
Ultraljud i 3D!
Här borta i preggo-land glider allt på som vanligt, och idag är vi i vecka 31+0.
Magen mår bra och det gör katterna också.
Vi har förvisso bara en halvbra semester pga bara halvbra väder, men jag har en helbra graviditet, so far helt utan krämpor! (Påminn mig att ta i en stor bit trä innan jag avslutar det här inlägget, för så får det gärna fortgå.)
Jag har alltså ingen foglossning, inga sura uppstötningar och ingen överdriven trötthet (även om jag orkar lite mindre nu än tidigare och somnar ganska lätt när jag väl vilar). Jag mår på det hela bra och tycker livet är gött. Märker kanske av lite mer labilitet i humöret dock, lite som i början av graviditeten, men inget alltför hemskt (fast då har iofs inte sambon fått yttra sig).
Jag har en vän vars barn föddes med hjärnskador.
Läkarna säger att det blev så pga en infektion som min vän inte ens märkte av, men som skadade barnets hjärna. När hon frågade om detta hade kunnat märkas vid ett senare ultraljud (de som vården har skurit ner på och ej längre erbjuder per automatik) så var svaret ja. Hade hon gjort ett efter vecka 30 så hade de kunnat se att barnet var ovanligt litet, vilket tydligen hade givit dem en indikation på att något inte stod rätt till.
Vad man som blivande förälder gör med den informationen vet jag inte, men jag tycker om att ha så mycket information som möjligt, även om den informationen är negativ.
Vi bokade i alla fall in ett extra ultraljud, och vi valde ett i 3D eftersom prisskillnaden bara var några hundra (990 kr för ”vanligt” och 1300 kr för 3D).
Och igår fick vi alltså se fejset och fossingarna på vår lille gullapa för första gången!
CHECK HIM OUT!
Han ser ut att ha fått sin mors runda kinder och sin fars utstickande pannben.
Med andra ord; den här ungen kan inte bli annat än sketasnygg.
Efter nästa vecka är min semester över och jag återgår till jobbet, men bara fram till den 8 sep, för jag har äntligen bestämt (efter diskussioner med folk som faktiskt har fått barn) att inte vara sådär löjligt ambitiös och försöka vara kvar på jobbet in i det sista. Rätt skönt att ta det lugnt några dagar innan beräknat BF (18 sep), säger de som gjort det, och jag börjar förstå att det nog kan ligga något i det, nu när jag börjar känna av lite mer trötthet.
Dessutom tänker jag fullständigt SUPA hallonbladste från vecka 35 så att jag kanske kanske kanske kan få klämma ut ungen tidigare, eller iaf inte behöver gå över tiden så där vansinnigt mycket.
Men nu åker vi till Knäbäckshusen och maximerar soltimmarna och semestern, och passar på att få lite färg på den runda magen! 🙂
Järn och semester
Järntabletterna var en PAIN IN THE ASS när jag först blev gravid och vår BM bad mig äta dem för att höja mina värden (som då låg på rätt stadiga 124).
Men eftersom jag mådde direkt dåligt av Niferex, och efter några dagar även av Duroferon, så bad jag att få prova ett annat alternativ som jag läst om på en annan blogg; nässelpulver.
Jag köpte shitloads av det här mirakelmedlet (som skulle vara rikt på järn) och blandade ut en rågad tesked med juice varje morgon och kväll, och drack det med glädje över att slippa tabletterna. Men månaderna gick, och värden dalade. Vid senaste besöket hos BM (glukosbelastningsprovet) sa hon att jag nu var tvungen att äta två tabletter per dag (förra gången hade jag kommit undan med en varannan dag). Jag accepterade detta (då järnvärdet låg så lågt som 109) och plockade fram den hemska Duroferon-asken igen.
Men denna gången mådde jag inte dåligt av dem.
Alls.
Faktum är att jag inte ens märker av dem.
Det fina i kråksången är alltså att jag nu kan tillgodose mig järn utan att må skit, men det tråkiga är då att nässelpulvret inte fungerade. Jag är ju en sucker för naturliga alternativ, men jag är däremot inte efterbliven, så jag fattar ju att jag måste acceptera när de faktiskt inte funkar.
Igår börjar vår semester, och jag inledde med frukost i trädgården. Jag tjuvstartade redan i förrgår med att lägga smultron i flingorna, och igår gick jag all in och knep några jordgubbar från odlingarna. Det har ju varit en ganska seg och kall vår/tidig sommar, så allt odlat ligger ju en bra bit efter, men det passar ju perfekt. Jordgubbar hör till sommarlov och semester, så det gör mig inget att de väntade med att mogna tills nu.
Lukten av lavendelkrukan intill mig, ljudet av fåglar och surrande flugor och humlor, och smaken av söta, solmogna jordgubbar – det är sommar!
Efter frullen, när sambon vaknat och fått i sig lite kaffe, tog vi ett dopp i kalkbrottet.
Sedan gick vi hem och tog en middagslur i en skuggig del av trädgården innan några vänner kom förbi på strandhäng och trädgårdsgrillning.
Efter det, kvällsdopp vid utsikt av bron.
Kort sagt, nu är det semester på riktigt.