Månad: april 2015

Publicerat

Bebbens kön, skötbord och småkakor

Bebisen i magen är utrustad med snopp!
Vi var på ett mycket efterlängtat ultraljud i måndags, och där inne låg han och sprattlade, sparkade, hickade och drack sitt eget piss. Härligt att se honom, han såg så fin ut!
En stund höll han ena handen framför ansiktet och gympade fingrarna. Det var tydligen ett sunt tecken, men framförallt vad det the most adorable. En liten tår råkade trilla ut från ögonvrån på mig när jag såg det, och ultraljudsläkaren knäppte en bild av gullapan.

20150427_120015

Jag har hela tiden hänvisat till barnet som ”han” och sedan rättat mig och sagt hen eller den eller bara bebisen, men jag har aldrig råkat säga ”hon”. Detta trots att jag innerst inne lite hemligt längtade efter en liten snipp-bebis. Men ändå blev jag lättad när jag hörde att det var en snoppeloppe, för då slapp hjärnan ställa om sig. Och det enda jag verkligen bryr mig om är ju att barnet är friskt.

Alla mått var i alla fall proportionerliga och bra, så det är ju som det ska vara då. Fick nytt BF också, från 26 september till 18 september, vilket gör att vi är i vecka 19+4 idag, alltså typ halvvägs. Yay!

I helgen åkte vi till Babyringen (vilket jag inte rekommenderar till någon som vill bibehålla känslan av att det kommer bli roligt att skaffa barn då det var trångt, stökigt och med extremt oengagerad personal) och tittade på skötbord. Jag hade kikat på nätet på en särskild skötbädd från Rätt Start som jag tyckte var gullig, och det tyckte sambon också, så den köpte vi. Öko-tex certifierad och av 100% bomull med polyuretanfyllning såklart.
Vi såg också flera riktigt fula ungar och beslöt oss för att vår unge skulle bli söt som attan.

När vi kom hem igen städade jag skiten ur tvättstugan (bokstavligen) och fixade i ordning så att det kändes som ett fräscht ställe att byta blöjor på. Det blev så här!

När jag hade donat färdigt i tvättstugan hade sambon lagat supergod fisksoppa som vi åt, och till efterrätt mumsade vi på småkakor som vi bakat under helgen. I min gravidapp står det app app app gällande socker med start ungefär den här veckan, då det från och med nu i stort sett bara ger mig ett större barn att föda fram, så jag kommer vara lite restriktiv med bakverk och annat sött.
Men det är lugnt, kakorna kommer gå åt, för i helgen kommer mina två barndomsvänner och hälsar på, och om inte de går på någon tramsig diet så kan man lita på att de trycker i sig en 15-20 kakor var 😉

Att handla kläder till bebisen är superenkelt och går av sig själv.
Att handla till min gravida kropp är en helt annan story, och inte det minsta skoj. De flesta stora butiker har helt lagt ner eller kraftigt reducerat sitt utbud till blivande mammor, så det blir väl internet framöver. Till så stor del som möjligt kommer jag försöka klara mig med det jag redan har, tycker det känns onödigt att köpa massa kläder för bara några månader. Men samtidigt vill jag inte se ut som en luffare, så jag handlade iaf tre klänningar som jag borde kunna ha ganska länge, och de enda mammaleggings jag hittade på min 3-timmarsjakt (Åhléns).

färg-och-form-bodyNär vi handlade skötbordet råkade vi såklart även inhandla en SKETA-GULLIG BODY från Färg & Form som det var rea på. Det är svårt att inte spricka av spänning inför att få stoppa in en liten pluttig bebis i den där, och när man väl gjort det är väl utmaningen att inte konstant säga ”naaaaw!” åt sin egna lilla skapelse som då är iklädd världens raraste plagg. Jag kommer bli en störig mamma, jag känner det på mig.

Publicerat

DIY: ekologisk deo som funkar! *update*

ekologisk-deo*Se uppdateringar i slutet av detta inlägg!*

I ett tidigare inlägg avslöjade jag att jag skulle göra egen ekologisk deo, en ny variant av den här som jag gjort tidigare. Receptet kommer såklart från Organic Makers, mina nya bästa Malmö-vänner, och jag visar här nedan den variant av deras recept som jag valde att göra. Man kan ju laborera med både kallpressade oljor och eteriska oljor så möjligheterna är oändliga, men det jag landade på blev riktigt, riktigt bra. Luktar fräscht av grapefrukt när man tar på, och i stort sett inget alls under dagen, åtminstone definitivt INGEN svettlukt.

Egentligen är detta en väldigt premature recension, och kanske faktiskt lite dumt av mig att börja hylla den här deon redan nu, för jag har i ärlighetens namn bara hunnit prova den en vecka. Men under den veckan har den lyckats överträffa Rexonan, och då blir ju en ekonörd som jag såklart lite till sig i trasorna! Skulle det hända något som gör att jag blir mindre (eller mer!) nöjd med deon så uppdaterar jag det här inlägget.

 

EKOLOGISK DEO, DRYGT 100 ML:

Smält ihop sheasmöret och tefröoljan över ett vattenbad. Sheasmöret smälter vid 35-40 grader, så varmare än så behöver det inte bli. Rör till allt har löst sig ordentligt.
Blanda bikarbonat och ekologiskt potatismjöl. Tillsätt den smälta oljeblandningen under omrörning tills allt har löst sig. Rör om då och då medan smeten svalnar, så får du en riktigt krämig deo. När blandningen har svalnat en stund tillsätter du eteriska oljor och rör om. Låt deokrämen svalna helt innan du skopar upp den i burk eller dosa.
Det här receptet räcker precis till en st 100 ml aluminiumdosa, och det blir deodorant som räcker länge.

(Hållbarhet: Innehållet av stabila oljor kombinerat med bikarbonatet, är en mycket hållbar blandning där bakterier inte kan frodas. Deodoranten håller därför länge, minst ett halvår.)


SLUTSATS:

Den här deon funkar. Inte nästan, inte bra för att vara naturlig, inte bra för att vara utan aluminium. Den funkar helt enkelt, på riktigt.
Nu kan jag ju självklart bara uttala mig om hur den funkar för mig själv, och för sambon som fick agera testkanin en dag, men den får hursomhaver högsta betyg med allt sammantaget, dvs:

-billig att göra
-enkel att göra
-ekologiska ingredienser
-okrånglig att applicera

 

UPPDATERING:
Jag har slutat med den här deon pga att den började klia, och jag fick märkliga utslag i armhålan. Huden blev alldeles brunröd och verkade vara bränd, så jag gick över till den enkla alun-deon; vatten i en sprayflaska, i med en tsk alun (som säljs bland kryddorna för en tia). Funkar lika bra men irriterar inte min hud.
Misstänker att min hud är känslig för bikarbonaten, men det är bara min gissning. Får man inte dessa besvär tycker jag den är toppen, men för mig blir det alltså något annat framöver.

 

UPPDATERING av uppdateringen!
Alun slutade fungera efter några veckor, vet inte varför, men efter några turer med köpedeo av olika ”giftfria” varianter återgick jag på prov till den med bikarbonat, och har nu använt den i några veckor utan några som helst problem. Av alla aluminiumfria varianter jag provat är denna helt klart bäst, och den håller verkligen måttet. Även imponerande att jag kan använda den jag gjorde för ett år sedan utan att den härsknat eller visar några tecken på att ha blivit dålig.

Publicerat

Gör egen ekologisk deo (nytt recept!)

Det är dags för DIY igen!

Idag beställd jag massa grejer från Organic Makers för att göra egen deo.
De har en jäkligt bra grej på g i och med det här att de säljer ingredienser till att göra sin egen hudvård, och de är även gulliga nog att ha utförliga recept på allsköns smörjor och tvålar så att man vet exakt vad de rekommenderar och i vilka kvantiteter.
Man kan såklart även köpa snygga behållare till allt man skapar, typ en tjusig aluminiumbehållare, vilket jag föll pladask för. Väldigt svag för stilren metall.
Däremot bommade jag att köpa deras svinbilliga bikarbonat när jag beställde!
60 pix för ett kilo is the shit, det går inte hitta billigare, och det vet jag, för jag är både smålänning och bikarbonatshårtvätts-utövare.
Men nu har jag alltså redan lagt min beställning, och att betala frakten för bara en vara skulle ju smålänningen i mig inte gilla (och då pratar jag inte om bebisen, hen har nog ingen åsikt om just det).
Dessutom resonerar jag att den här deon säkert funkar superbra, och då vill jag såklart göra mer av den, vilket då blir ytterligare en beställning, varpå jag definitivt kommer slänga in bikarbonaten, och kanske mer än en påse.

I alla fall, detta är just nu på väg till mig:

Jag köpte tre av aluminiumdosorna, för att även göra deo till min vän M (och hennes roomie) om det visar sig att den funkar bra. M är också lite av en hippie-junkie, så hon hade säkert uppskattat att slippa stryka på ”vi-vet-inte-riktigt-hur-kroppen-egentligen-påverkas-av-den-här-metallen”-aluminium under armarna. (Det är nämligen då man betraktas som en hippie, när man ifrågasätter ifall något som vi använt i massa år nödvändigtvis är bra för den sakens skull.)
Alternativ två är ju att använda de aluminium-fria deos som finns i handeln, men jag har inte haft så bra erfarenhet av dem. Den bästa jag provat hittills är faktiskt den jag gjorde själv, men det finns ett par anledningar till att jag nu vill prova Organic Makers variant:

  • de nämner receptet jag använt tidigare, och skriver att de tycker att den här blev snäppet bättre
  • den jag gjorde blir lös och rinnig och appliceras därmed bäst via en gammal roll-on, men beroende på klimat så är den emellanåt för hård, och då måste man lägga den i varmt vatten en stund innan man kan applicera den

Så snart jag gjort den och provat den ett tag så kommer en recension, och funkar den så åker den upp på DIY-listan!

Publicerat

Världens vackraste hjärtljud

Efter tre nätter med vakna timmar av irrationell oro ringde jag min barnmorska. Som ni kanske minns är hon bäst i världen, och således svarade hon inte ”du ska inte oroa dig, allt är säkert bra”, utan hon var väldigt förstående när jag förklarade att jag dagtid inte hade några problem att släppa orostankar, men att de nattetid regerade i hjärnan, och att tröttheten av för få sömntimmar började kännas problematisk.
”Kom in imorgon så får ni lyssna på barnets hjärta”, sa hon, och bara förståelsen, hennes självklara antagande att barnets hjärta verkligen skulle slå, och vetskapen om att jag inte skulle behöva vänta till rutinultraljudet den 27:e för att få en bekräftelse på att knodden därinne levde, gjorde att många spänningar släppte.
Nästa natt sov jag mycket bättre, och när jag ändå vaknade mitt i natten var det inte med några idiot-tankar på missfall, utan bara vanliga idiot-tankar om saker som måste göras, något min hjärna tycker om att spalta upp för mig nattetid.

När vi träffade vår barnmorska Fantastiska Louise följande dag sa hon att man som förälder MÅSTE oroa sig för sina barn, för annars klarar de sig inte, både i magen och utanför. Man måste vara lyhörd och uppmärksam och då ingår att ibland oroa sig.
Det var alltså helt normalt och nästan korrekt att vara orolig enligt henne, men såklart skulle det inte förstöra sömn för en, och då skulle man göra precis som vi hade gjort, nämligen ringa henne.
Hon frågade vidare om annat, och efter ytterligare några bra klargörande om olika smärtor/värkar man kan förvänta sig fick jag lägga mig på britsen.
Innan hon började förklarade hon pedagogiskt att jag inte skulle bli orolig om hon inte hittade det direkt, för jag var knappt i vecka 17 och vanligtvis gör man detta i vecka 21, så det kunde ta lite tid.

Det lät som blåst vid havet när hon satte munstycket mot min mage, med lite inslag av dova smällare, och efter en stund av letande hittade hon knoddens lilla hjärta, och det slog starkt och jämnt och hur vackert som helst. Det var otvetydigt världens vackraste hjärtljud, och tårarna rann av lättnad och glädje på mig. (Även pappa blev lite tårögd när han hörde dig.)

Du lever! Du ligger därinne och grimaserar och sparkar och dricker ditt eget piss och har det hur gött som helst! Du gör allt exakt som du ska göra, och jag ska sluta oroa mig, i alla fall i några dagar till.

Idag ska jag och pappan röja upp i trädgården, köra massa oestetiskt skräp till tippen, och plantera om gurkorna. Kanske även en liten kaffeslurk i solen, om vi har tur med vädret. Tomatplantorna växer snabbt och bra, precis som du i magen.

Allt är med andra ord rätt jävla bra.

Publicerat

Rädslan för missfall

Natten var jobbig.
Jag vaknade till med tankar på missfall. Och på natten är det som bekant svårt att bli av med elaka tankar, särskilt såna som man inte kan få svar på vad man än gör i just den stunden. Så man är offer för allt ens hjärna kommer på som skulle kunna gå åt helvete i livet.

Sambon låg och sov gott bredvid, och jag borde kanske väckt honom och delat med mig av min obehagliga känsla, men varför egentligen? Vad kan någon göra när man jagas av tankar på att barnet i ens mage plötsligt ska dö? Han kan ju inte säga att fostret med säkerhet är vid liv, vilket ju är det enda jag vill höra.
För mitt inre spelade jag upp hur det kanske skulle låta om jag ändå skulle väcka honom:

Jag: Du? Jag kan inte sova. Jag ligger och oroar mig för missfall.
Han: Va? Varför då? Gör det ont någonstans?
Jag: Eh. Nej. Huvudet bara rusar.
Han: Är det för att du fick plötsligt intensivt ont i magen igår?
Jag: Nej, egentligen inte. Det hade oroat mig om jag hade blött efter men inte bara en kramp.
Han: Finns det någon anledning till att du tänker på detta just nu?
Jag: Hmmm. Nej. Men nu när jag börjat tänka på det så märker jag att brösten inte ömmar.
Han: OK. Har de gjort det hela tiden utan avbrott tidigare?
Jag: Nej, det har de förvisso inte.
Han: Så finns det någon orsak till att börja oroa sig för missfall?
Jag: Nä. Men när jag väl börjar tänka på det är det svårt att somna om.
Han: Ja, det förstår jag. Är det något jag kan göra?
Jag: Nej. Förlåt att jag väckte dig. Sov du.

På morgonen kändes det lite bättre, oron var inte lika intensiv och framförallt kunde jag ju sysselsätta mig med massa annat för att distraheras under dagen. Jobbet började inte förrän på eftermiddagen, så jag passade på att plantera om tomatplantorna som börjat växa ur sin lilla äggkartong nu. Det var lugnande och skönt, och det kändes som att jag gjorde något nyttigt, vilket hjälper mig att stressa ned när jag är orolig.

Det är två långa veckor kvar till vårt nästa ultraljud, som är rutinultraljudet.
Jag har ingen anledning att tro att det inte komma synas en pigg, högst levande liten krabat där inne då, men det kommer ändå vara en ofantlig lättnad att få se den lille skiten.
Kanske kan hen börja röra lite på sig innan dess så jag får ett livstecken.
När jag säger att det är spännande att vara gravid är det aldrig den här delen jag avser.

Pretty please lilla baby, bara rör dig lite vårdslöst så jag får känna att du finns.

Publicerat

Kattlucka, gjutjärnsgryta och god nyttogröt

Automatiserade katter is the shit.
Vi har köpt foderautomater som man kan schemalägga, en till varje katt, så att vi inte behöver bli väckta 6 på morgonen av hungriga kissar, utan istället kan få sova tills larmet ringer. Det är great. Den matar dem 4 gånger per dag, och det ska tydligen vara bra för deras blodsocker att få många små istället för få stora måltider.

Ett annat problem har ju varit att man ibland släpper ut den utomhus-tokiga katten Cykel lite för sent på kvällen för att han ska hinna komma tillbaka innan vi har lagt oss, så när han väl återvänder står han och jamar sitt räliga jam (som låter som en bebis som blir ångkokt) tills en av oss surt går ner för trappan och släpper in honom.
elektronisk-kattluckaMen behold! Nu har vi även köpt en elektronisk kattlucka som läser av deras chip och öppnar upp låset på luckan åt dem, så de går in och ut som de behagar, vilket innebär att vi nu har extremt väl omhändertagna katter trots att vi inte är hemma hela dagarna och kan ge dem mat och öppna dörrar. De är nu omdöpta från Katten & Cykel, till Lyx-Katten & Lyx-Cykel. De lystrar ungefär lika bra till sina nya som gamla kattnamn eftersom de är katter och inte fattar att de har ett namn överhuvudtaget.

En annan grej som är the absolute shit är andra trimestern. Borta är illamåendet och den konstanta tröttheten, och efter att jag slutat ta järntillskotten helt och hållet (eftersom jag efter några gånger mådde dåligt även av den andra sortens tablett som jag först var så glad för) så är ta mig fan allt ganska gött! Jag ersatte det förlorade järnintaget med 1 tsk nässlepulver upplöst i apelsinjuice två gånger om dagen, vilket funkar fint, om man får döma av att jag inte är trött och hängig och inte har ont i huvudet, vilket annars är typiska järnbrist-symptom.
Jag tänker såklart även mer på att äta järnrik kost eftersom 2 tsk nässelpulver inte rimligtvis kan ersätta 50 mg järnsulfat per dag, och för att göra det har jag även valt min frukost med mer omsorg, vilket medfört att den snabba frullen innan jobb nu oftast består av berikad fullkornsvälling. Den smakar väldigt yum, vilket gjorde mig lite förvånad. Jag gillar att välling är en varm dryck som tar superkort tid att göra, och den då även innehåller relativt mycket järn, typ 13 mg/100 gram. Fett spett!

skeppshult-gjutjärnsgrytaAtt försöka få i sig 50 mg järn per dag utan tabletter funkar nästan aldrig, men som stor hjälp på traven överraskade sambon mig/oss häromdagen med ett inslaget paket, i vilket jag fann en Skeppshult gjutjärnsgryta! Han hade googlat fram hur mycket mer järn man fick i sig när man tillagade mat i en sådan, och det var tydligen en markant skillnad, så nu ska jag tillaga allt som går i den där 3-tons kolossen.

Häromkvällen blev jag sugen på den onyttigaste av grötar, nämligen mannagrynsgröt, men mitt i tillagandet fick jag en Nobelpris-värdig snilleblixt och bytte ut hälften av mannagrynen nyttogrötmot chiafrön. Alltså blev det en manna-chiagröt, vilket ändå är någon slags nyttogröt, och Gud såg att det var gott. Det smakade inte ett dugg mindre gott än mannagrynsgröt (högst personlig åsikt), och alla vet ju att chiafrön är jordens gåva till mänskligheten, så utan att behöva anstränga mig ett skit förvandlades vad som skulle blivit ett relativt näringsfattigt hopkok till ett klart godkänt kvällsmål. När jag toppade det med jordgubbar från den egna trädgården så var lyckan ett faktum.
Och när vi ändå är inne på enkla tips; en näve frysta bär i en liten ugnsform med ett lager av havregryn, kokosolja och socker över blir en as-god paj! Släng in skiten i ugnen i ett tag (så lång tid det tar för havretäcket att blir frasigt) och njut sedan av det med vaniljglass eller kesella eller något annat du tycker är smaskigt!
snabb-bärpaj

Publicerat

Vecka 15: magen (och plantorna) växer

mage-vecka-15Jag inhandlade mina första gravidbyxor på H&M för flera veckor sedan, då mina vanligtvis tajta jeans blev lite väl tajta, och på lite fel sätt.
Det var som om magen hängde på den här preggo-grejen väldigt snabbt, och väldigt dedikerat.
Och nu, i vecka 15, ser den ut så här.

Det som inte syns på bilden är hur platt den vanligtvis är, men det kanske också är därför jag kände att jag hade fått mage så tidigt, trots att den egentligen inte hade blivit avslöjande stor, för någon annan än mig.

 

Även plantorna växer i en rasande fart! För nästan två veckor sedan lade jag ut en bild på små, små skott som började synas, och nu har de växt till sig rejält. Snart dags för omplantering av dem, och då tror jag att jag ska börja om proceduren med nya frön, så att jag får tomater och gurkor i omgångar.

Ni minns kanske min rumänska vän som tacksamt tar emot allmosor vid stationen? Hon som sa ”romani baby” utan att veta att vi försökte bli gravida, och innan vi själva visste att vi hade lyckats. Nu vet hon ju sedan länge att jag är gravid, för såna grejer går finfint att uttrycka med teckenspråk. Varje gång jag träffar henne låter vår konversation likadan:

”Hej! Är det bra?”
-”Det är bra. Och du? Baby bra?”

Ibland försöker hon säga andra saker och visar mig papperslappar med namn och telefonnummer på, men jag har alltid bråttom till jobb eller tåget hem, så jag hinner sällan stanna länge nog för att förstå. Vi har en översättande kontakt som jag kan ringa när det verkar allvarligt, men oftast verkar det bara som hon vill fråga om jag kan hjälpa andra vänner till henne med jobb eller boende.
Häromdagen hade hon med sig en stor påse som hon sa var till mig och baby, men jag hann inte kolla vad det var där och då, utan gav henne bara en kram och sa tack och ilade vidare.
När jag kom hem och tittade vad som var i påsen var det mängder av barnkläder.
Alltså MASSOR.
Det var en filt och bodies och haklappar och byxor och mössor och stickade koftor och blinkande skor från Lilla Sjöjungfrun och strumpor och tröjor i en aldrig sinande ström.
Sambon stod och lagade mat medan jag lassade upp plagg efter plagg på köksön, och han frågade efter en stund om det inte var tomt i påsen nu, men jag bara fortsatte mata fram små, små kläder. Allt var nytt, och allt var till synes från Rumänien.
Det hade varit generöst oavsett vem det var som gav det till oss, eftersom det var så himla mycket, men när man vet hur lite de har så blir det ju tusen gånger finare.

Idag var jag och pappsen i Köpenhamn och strosade, och vi tittade på en hel del barngrejer. Detta ledde till våra första inköp till bebisen; några bodies, denna fina plansch och detta löjligt fina påslakan på Illums Boligehus.
Skjut mig, vad gulligt.