Hårt arbete är inget för någon som drömmer om koma

Den vanligaste av mina utvägs-drömmar är stegen i huset. Det är en stadig metallstege i tre delar som man hakar på varandra, och den sammanbinder vår nedervåning, som ännu bara är ett betonggolv, med vår ovanvåning där sovrummet finns.

Varje gång jag utför scenen i mitt huvud ser den exakt likadan ut. Enkel och fullkomlig.
Jag ser mig själv klättra ned för stegen, jag ser hur jag halkar lite med foten när jag fortfarande är en bra bit från marken, och jag ser mig själv falla. Med ett visst sinne för detaljer leker min hjärna fram en grotesk bild av mig liggandes på golvet, där jag av någon helt oförklarlig anledning landade med huvudet först. Huvudet, som nu pryds av en fylld gloria av djuprött blod, den där riktig murriga färgen som man föreställer sig – troligen tack vare Hollywood – är något mörkare än vanligt blod, eftersom det består av hälften blod och hälften hjärnsubstans.

Så där ligger min hjärna med sitt sinne för detaljer och impregnerar den obehandlade betongen i en färg vi aldrig diskuterat.
Nästa scen är att min älskade finner mig där, men vid det här skedet slutar jag dagdrömma, för här slutar det positiva. Jag stoppar filmen innan jag ser smärtan i hans ansikte. Jag har räddat mig själv från mitt eget liv, och där sätter jag punkt. Delen där en annan människa ska fortsätta sitt liv i sämre skick än innan är inte en del jag gillar, och således inte en som jag behöver engagera mig i. Och den delen är såklart en av alla tusen anledningar till att jag aldrig skulle göra något som resulterar i min egen död, annat än att leva. Det leder ju också till döden.

På plats två av mest förekommande dagdrömmar är ”Bussen och övergångsstället”.
Jag korsar en väg och busschauffören upptäcker mig inte förrän det är för sent. Han smäller sin tunga metallkoloss rakt in i den sköra uppbyggnad vi kallar ‘människokroppen’, i detta fallet min. Jag flyger som en delikat vante genom luften, landar hårt och obarmhärtigt på asfalten 10 meter bort, och när förste man hinner fram till mig är jag redan medvetslös.
Och sedan förblir jag så, i alla fall i några månader.
Så ljuvt.

När jag var barn brukade jag drömma om att jag gick till en läkare på grund av av någon envis förkylning eller märklig huvudvärk, men vid undersökningen finner han istället något annat allvarligt fel med mig, något som förklarar varför jag emellanåt är i så dåligt skick.
Ett svagt hjärta, eller kanske en delvis kollapsad lunga; något som allvarligt försämrar mina förutsättningar att leva sunt och friskt och lyckligt, och som snarare gör det mirakulöst att jag klarat mig så här länge. Som barn på 80-talet var man ju inte deprimerad eller nedstämd, då hette det väl i så fall att man var sur, och det vet jag egentligen inte om jag var.
Men redan då drömde jag om en utväg, redan då hoppades jag att livet egentligen inte var så besvärligt som jag upplevde det.

Jag går till psykologen igen. Det är avmätt och trist, vi pratar (såklart) bara om vad jag måste göra annorlunda i mitt liv, och även om det känns bra att få de här små käftsmällarna och instruktionerna för hur jag borde göra och varför, så känner jag inte samma effekt som tidigare. Förra gången jag gick till honom var besöken något av en aha-upplevelse, jag fick helt nya perspektiv och det fanns en glädje i att ta mig an problemen och bli bättre. Nu är jag bara trött och lägger den mesta av min energi på att leta efter genvägar.

Och den här gången har jag kanske även börjat förlika mig med möjligheten att mitt liv aldrig kommer bli mycket mer stabilt än så här, vilket såklart tar udden av alla försök att förbättra och uppgradera sig.

Hårt arbete är inget för någon som drömmer om en koma.

Facebook
Twitter
More...

Ut med det nya, in med det nya

Vi är junkies för det nya, pappan och jag.
Vi tillbringar gärna och ofta våra helger med att köpa nya saker. Förvisso grejer vi behöver, men jag tror ändå vi gillar själva inhandlandet lite perverst mycket.
Lyckligtvis gillar vi ju även bra deals, på ett sådär charmigt småländskt vis.
Tycker i alla fall jag som är smålänning.

Nu har vi en trädgård, och med den kommer massa nya ”behov” att tillgodose. På bara ett par veckor har vi köpt ett trädgårdsmöbelset, trimmer, blommor, örter, jord, mer jord, fantastiskt många fler liter jord, gödsel, planteringsredskap, utomhusbelysning, grässpridare, och mycket, mycket mera. Vart tusenlapparna försvinner är inget mysterium, det är bara en lista för lång att hålla reda på. Kanske lika bra det.

Men det finns ändå ganska många kloka investeringar i allt det här shoppandet. Mitt bland alla påsar KRAV-märkt planteringsjord har vi t.ex. inhandlat varsin begagnad cykel, och från Kina kom ett [i slutändan på tok för dyrt] elcykel-kit som vi beställde på nätet. Det är ett relativt enkelt kit, bestående av ett framdäck med inbyggd motor, ett batteri som man fäster på pakethållaren, och lite sladdar däremellan. (Bilder på den oerhört geekiga techno-monstrositet som cykeln nu förvandlats till följer).
Detta kit konverterar alltså en helt vanlig cykel till en helt sjukt ful men mycket mer spännande elcykel, och för din ekomaniska moder är detta den absoluta höjdpunkten av vårt oupphörliga shopping spree.
Tanken är både miljövänlig och ekonomisk; vi kommer cykla de 1,2 milen till och från jobbet när vi äntligen bor ute i huset, och för att orka trotsa den skånska blåsten kommer vi då ha hjälpmotorer på hojarna. Per laddning kommer man 3-5 mil, och att fullt ladda ett helt urladdat batteri kostar 1 kr i el.
1 KRONA.
Alltså kommer vi bara behöva betala en spänn för [helt förnybar] energi varannan/var tredje dag, vi betalar ingen trafikskatt eller försäkringspremie, och vi kan parkera var som helst i stan. Det hela låter faktiskt som en god investering.

Igår var den stora dagen då vi för första gången provkörde el-monstret. Den gick fort, nästan lite väl fort. Det var förvånansvärt enkelt att sätta ihop, även om vi aldrig fick cruise control att fungera, men så var det kanske lite over the top också. Vi kommer ju inte mata motorvägar i flera timmar, för riktigt snabb är den inte, så något verkligt behov för farthållare finns kanske inte. Men man vill ju såklart max-pimpa sitt nya fordon.

Då den kinesiska leverantören fick oss att tro att vi aldrig ens skulle få våra paket genom att vara helt fantastiskt oprofessionell så snart betalningen var genomförd så är det en sann glädje att idag, 5 veckor efter att beställningen lades, i alla fall ha fått 3 av 4 kollin. Två batterier och ett framhjul har framkommit till sin destination, det andra framhjulet sitter tydligen fast i tullen en stund till. Men så snart det är ankommet och påmonterat så får det fan vara nog med det här eviga regnandet, för då ska jag och min lelle bubbe ut och hoja loss!

Kidden låter sig väntas på. Månad efter månad är livet bara en helt vanlig menscykel, inte ens en spännande skengraviditet att hänga hoppet i. Jag provade att sluta tänka på det, att sluta skriva om det, att sluta räkna dagar innan och efter ägglossning, med förhoppningen att den minskade stressen gällande fertiliteten skulle öka möjligheten för mina söta äggledare att snappa upp en liten spermie. Än så länge har det inte funkat, men så är väl inte det här med graviditet en beställningsvara heller. Men det är ändå skönt att livet inte längre handlar om förhoppningen och besvikelsen att vara med barn. Jag tror nog mer på att leva gott, stressa så lite som möjligt, knulla friskt och invänta att min kropp tycker att det har blivit läge.
Det är ju ändå hon som bestämmer.
Facebook
Twitter
More...