Sjuk, sur och the Leftovers

Just för tillfället har jag världens sämsta liv. Och med ”världen” menar jag då den överpriviligerade västvärlden där vi orkar gnälla om saker som sena bussar eller en för varm latte.
Men det finns faktiskt det som är värre än en överhettad kaffedryck, och det är att vara hemma sjuk.
I TVÅ JÄVLA VECKOR.

På Alla Hjärtans Dag i London drog jag ju på mig något virus-jävelskap, och jag ligger fortfarande här, i soffan, med korsordstidningar och färdigtittade serier, för matt för att kunna gå till jobbet. Det är förvisso jätteskönt att inte vara supersjuk med svår feber och rinnande näsa och konstant hosta längre, det är det, men det känns också lite fånigt att vara hemma för att man är ”trött”.
Nu råkar jag ha det så bra att jag slipper oroa mig för att min chef ska tro att jag bara är lat, vilket dels beror på att jag jobbar på provision (och därmed är man ju bara korkad om man stannar hemma längre än nödvändigt, och hon vet att jag inte är korkad), dels för att jag bara varit sjuk vid ett annat tillfälle sedan oktober 2013, och dels för att det jag tjänar nu kommer ligga till grund för min mammapenning.
Att söla nu skulle alltså kosta mer än det smakar för en löjligt lång tid framöver.

cykel-tratt

Cykel är också sjuk. Han har bråkat med en grannkatt (antar vi) och fått en rispa vid ögat, så det varar och är allmänt äckligt. För att han inte ska ”rengöra” det med sin smutsiga kattsaliv hela tiden måste vi tvinga på honom en tratt, och plötsligt går han som om han precis upptäckt hur man gör, med benen orimligt högt och med tratten släpandes i marken. Han jamar förtvivlat över att vi inte släpper ut honom eftersom han hatar att gå på lådan, och är allmänt ynklig.
Lite som jag.

cykel-tratt2

För övrigt går mitt nyårslöfte går åt skogen.
Jag tycker jag slänger minst lika mycket mat som innan, fast nu har jag monumentalt mycket sämre samvete över det. Det ökade slänget har lite att göra med att jag inte tar några risker nu när jag är gravid (jag gamblar inte med något som kanske är dåligt), men även att jag ofta är lite illamående, vilket gör mig oerhört känslig för vad jag är villig att äta. Vi gjorde t.ex. en jättegod fröpanerad torsk med min goda ärtpesto till, men redan nästa dag fick jag kväljningar bara jag tänkte på att äta det igen. Och sambon är dessvärre inte lika grym på att äta rester som jag (vanligen) är, så det stod i kylen tills det blev dåligt.

Ledsen smiley och hashtag fail etc.

Bättre gick det då när vi gjorde färska vietnamesiska vårrullar! Eftersom inget egentligen tillagas förutom nudlar och eventuellt tofun så behöver man inte förbereda mer än man vet att man kommer äta, och eftersom det dessutom är fräscht och nyttigt så har man inget emot att plockäta eventuella rester. Och skulle något bli över är det ju bara att stuva ner det i nästa sallad!

Sedan finns det faktiskt en positiv sak med att vara sjuk i en evighet, och det är att jag upptäckte en ny serie i min ofrivilliga soff-koma;

The Leftovers

Den handlar märkligt nog inte om mitt misslyckade nyårslöfte, eller mat överhuvudtaget, utan om en oförklarlig händelse i den lilla pittoreska staden Mapleton, och hur denna ställer invånarna mot varandra. Stämningen i serien påminner lite om True Detective, vilket borde vara tillräckligt för att övertyga vemsomhelst som besitter kombon en bra hjärna och bra smak att se den, men om det inte räcker så kan man känna till att den även innehåller övernaturliga element utan att för den sakens skull bli tramsig. Ett avsnitt kändes som Mulholland Drive, med den väsentliga skillnaden att jag fattade avsnittet, vilket är mer än jag kan säga om filmen.

Den finns på HBO Nordic om ni råkar ha det, annars har ni säkert andra idéer på hur man kan få tag på den. Men hursomhelst; SE DEN.

Färgad flytning inte missfall

Jag och pappan har en överenskommelse. Vi googlar inte symptom och dylikt för att sedan försöka hitta svaren på familjeliv.se eller viforaldrar.se.
Jag kan öppet medge att den här regeln mest uppstod pga att jag slänger mig på nätet så fort jag har minsta känning av minsta lilla whatever, vilket ytterst sällan leder till att jag blir lugnad.
Dealen är att vi får leta efter information på 1177.se, men i stort sett inget annat.

Jag klarade inte detta i helgen.
I veckan fick jag en liten rosafärgad flytning, och en eller ett par dagar senare fick jag en grumlig brunaktig flytning (troligen gammalt blod från den första lilla blödningen).
Jag googlade mest för att dubbelkolla att detta var ok och ganska vanligt och inget att oroa sig för, och använde därmed inte mitt filter avsett att sålla bort ”fel” slags länkar. Hamnade således på en sida som kändes som ett missfalls-forum, och som ni kanske förstår gjorde det inte susen. Massa kvinnor skrev om att de hade fått en färgad flytning, och att det sedan inte hade gått bra. En del av dem hade trott att allt var lugnt, de hade inte haft ont eller så, men sedan på ultraljudet var fostret dött, eller så hade de fått en större blödning senare, som var ett missfall.
När jag började bli lite smått skärrad över detta ville jag hitta något lugnande, och då sökte jag på ”färgad flytning inte missfall” men fick inte upp det jag hoppades på, nämligen en lång lista på lyckliga mammor som det ändå hade gått bra för. Jag hittade några enskilda rader, men det är överväldigande många fler som skriver om det värsta scenariot, och när allt man hittar när man googlar är trådar om missfall blir man lätt lite nedstämd.

Så jag tänkte utöka antalet rader om ofarliga färgade flytningar.
Jag vill bjuda in alla som har haft färgad flytning/blödning utan att fått missfall att kommentera här nedan, för att ge nästa person som gör samma sökning lite mer underlag som stöder tesen att det inte nödvändigtvis håller på att gå åt skogen.
Och för att poängtera en viktig sak: jag tycker såklart inte att det är något som helst fel med att dela med sig av sina upplevelser om missfall, så missförstå mig inte när jag bara efterfrågar positiva utfall. Tanken är bara att man här ska kunna läsa om riktiga kvinnors riktiga upplevelser där de kände samma rädsla och oro som en själv, men där det ändå gick bra. Hur det egentligen kommer gå för den enskilda läsaren vet ju ingen, men vi kan nog enas om att man inte mår bättre av att läsa om missfall när man är orolig nog för att börja googla sina symptom.
Och hur det kommer gå för mig vet jag ju inte heller, så jag är för tillfället ingen hjälp.
Jag får bara invänta ultraljudet 3 mars och hålla tummarna för hjärtslag.

Alltså; om du hade färgade flytningar/små blödningar under graviditeten som sedan ledde till ett friskt barn, PLEASE SHARE.

Att bara hitta missfalls-historier sabbade min helg något (och det blev inte bättre när jag sedan fick hög feber, särskilt inte eftersom vi var i London, där man ofta planerar in andra grejer än att ligga med feberfrossa i hotellsängen).
Men nu har jag ringt Mama Mia, och barnmorskan där lät så fett icke-oroad av det jag berättade att jag faktiskt blev lugnare. Man får sköra slemhinnor och allt det där, så det var nog ingen fara. Och febern skulle jag inte oroa mig för, det går så mycket influensa nu, ta Alvedon så den lägger sig bara.

Fan vad gött. Då kanske det inte är helt kört då?

*Uppdatering för dig som inte läser bloggen regelbundet och därmed redan vet detta; det gick bra även för mig. Födde senare världens friskaste bebis 🙂 

 

Första gången på MVC + boktips

Igår var vi alltså hos MVC för första gången.
Det är ju såklart väldigt spännande att få gå till någon slags hälsomottagning med anledningen att man är gravid, det hjälper skallen att fatta lite grann.
Sambon såg också fram emot mötet mycket, han var glad och tyckte det skulle bli roligt och lite spännande.

Det började rätt dåligt. Vi kom till mottagningen ganska exakt 15:00 som var vår tid, men när man klev in fick man använda sin intuition gällande vad man skulle göra. Det fanns kölappar, men vi hade ju bokat tid? Ingen skylt om var receptionen kunde finnas. Rakt fram fanns bara en soffa och så fortsatte lokalen till höger och vänster. Vi kikade lite för att se om vi kunde hitta några skyltar som hintade om var man skulle ta vägen, men det fanns inte, och ingen personal heller. Till slut förbarmade sig en kvinna i soffan över oss och pekade in mot ett rum och sa ”receptionen är där”.
Därinne stod en kvinna böjd över ett skrivbord och talade i telefon, och henne ville man ju inte störa, så man stod lite tafatt mitt i gången och försökte bedöma om det fanns plats för oss i soffan, men det gjorde det inte, och inga andra sittplatser heller, så där stod vi. Som ett par idioter.
Till slut kom en sköterska fram och frågade om jag var Lisa, men det var jag ju inte, utan det var den vänliga själen i soffan som hette så. Men när de reste sig fick vi i alla fall någonstans att sitta.

Kvart över tre kom vår barnmorska ut, sa något på danska om att hon var lite sen men att vi kunde gå ner till rummet längst ner så skulle hon bara ordna något ohörbart.
Det gjorde vi, och någon minut senare kom hon och hälsade ordentligt.
Hon skulle bara starta om datorn, sa hon, och så reste hon sig jäktad upp och hämtade lite broschyrer och sånt som vi kunde få så länge. Sedan tittade hon i ett papper och sa mitt namn lite prövande. Jag bekräftade att hon hade rätt personer framför sig.

”Har ni varit gravida innan?” Nej, första gången.
Här kan jag medge att jag räknade med något slags ‘grattis!’, ‘vad kul!’ eller något i den stilen, men hon höll sitt pokerfejs, som mest bestod av ett stressat leende.
Hon frågade om vi hade haft problem att bli gravida och vi medgav att vi hade slutat ha oskyddat sex för nästan två år sedan, och sedan vänt oss till RMC, men inte heller nu orkade hon säga något gratulerande. Det kan hända att jag är överdrivet krävande på den här punkten då jag jobbar med kundservice och därmed har högre krav på service när jag själv är kund/patient, men helt bort-charmad blev man i alla fall inte av den här danska barnmorskan.

Sedan malde hon på som om hon var sen till tåget. Ur mundiarrén kom all information som vi skulle hinna med, ibland lite svår att förstå pga hennes danska, och när hon gav mig klamydia-hemtestet och supersnabbt förklarade hur man skulle göra kändes det närmast som en parodi. Hade jag aldrig tidigare i mitt liv tagit ett hade jag nog inte hängt med, men nu kände jag lyckligtvis igen proceduren så hennes speedade genomgång tjänade mest som en refresher.

So far, dock, i ett tillfälligt hysteriskt optimistiskt sinnelag, hade jag kunnat vara förlåtande och helt enkelt se henne som väldigt, väldigt effektiv. Kanske inte bästa egenskapen för en barnmorska, men ändå.
Men det som inte gick att komma över var att för varje sak hon berättade så vände hon sig bara till mig. Det handlade bara om vad JAG skulle göra, vad JAG skulle tänka på, hur många gånger hon och JAG skulle träffas, medan min sambo satt bredvid som en överbliven rekvisita. Hon tittade knappt på honom, än mindre involverade honom. Jag ville säga ”du, det här är liksom killen vars sperma fastnade i mitt ägg, och han kommer bli världens bästa pappa, så du får gärna tala till oss båda”, men jag litar inte riktigt på mig själv med alla dessa hormoner. Jag menar, jag grät till SVT’s program om Laleh i morse.
Så jag höll flabben.

Men när vi var färdiga hade hon tilltalat honom tre gånger, och nog bevärdigat honom med lika många blickar, och jag såg på honom att han var mycket mindre glad än innan mötet. I hissen därifrån avslöjade han att vi kände precis samma sak om mötet, och vi bestämde att vi skulle be att få byta barnmorska.

Ett Barn Blir Till

Men nog om tråkigheter!
Jag köpte boken ”Ett Barn Blir Till” av Lennart Nilsson för ett par dagar sedan.
Det kändes inte mer än rätt när min blogg heter som den heter från just den boken.
För mig har den nostalgiskt värde, då vi hade den hemma när jag växte upp, men jag rekommenderar den till alla som är i begynnande graviditet, för det är väldigt vackra foton som skapar mycket mer känsla än de tecknade bilder på planscherna hos MVC.
Med svart bakgrund och fina färger ser det riktigt mysigt ut för embryot/fostret där hen ligger och gottar sig i våra magar.

Idag bjuder jag även på ett recept på en riktigt göttig ärtpesto, och en god hemmagjord granola. Jag gjorde dundertabben att blanda i russinen direkt i müslin, gör inte den missen är ni snälla. Ni får isåfall antingen en riktigt äcklig granola, eller världens petigaste jobb med att pilla ut skiten ur müslin. Så lägg i russinen EFTERÅT om ni inte älskar att äta kol.

 

”Är du gravid? Vad kul!”

Nej. Jag kan inte säga att det är så fantastiskt roligt att vara gravid.
Tuttarna gör förbannat ont hela förbannade tiden. Jag som sovit på mage hela mitt liv måste nu lära mig sova på sidan eller rygg. Det går sådär.
När jag träffade min polare C häromdagen och han kramade mig hårt som han alltid gör ville jag nästan börja gråta. Istället höll jag andan och hoppades att kramen snart skulle ta slut.
(Snart måste den ta slut.
Snart tar den slut.
Aj. Snart.)

Att må illa är ju inte heller en fest. Det är ett liv där man vaknar av illamåendet, går upp och äter ett par (ekologiska) Digestive-kex för att dämpa känslan av att behöva kräkas (men torrheten i munnen späs bara på av de torra kexen och man vill gråta för att det är så jäkla bedrövligt), och sedan lägger man sig i soffan och väntar ut känslan.
Det är inte så jävla roligt.
Och är det inte en ledig dag så är det ju inte snack om någon skön soffa, då ska man oavsett grad av illamående hetsa i ordning sig, hoppa på bussen och åka till jobbet. Med förhoppningen att känslan av att kanske behöva spy inte ska ta sig i uttryck i en faktisk spya.

Och sedan detta att börja få ökat omgång runt magen utan att det är uppenbart att man är gravid.
En mage som ser lite sådär lagom gasig ut. Jeans sitter illa, men om man inte knäpper upp översta knappen ökar trycket bara på vantrivseln och illamåendet. Å andra sidan känns det inte helt bekvämt att gå runt med en knapp uppknäppt på jobbet. Halvstora, halvlånga tröjor är lösningen, men man har bara ett par sådana, så det borde man gå och köpa fler av. Och ny BH. Men man mår ju illa och är sketa-trött hela tiden, så det pallar man ju inte. Och jag kan inte gärna skicka sambon och prova ut ny BH åt mig.

Nej, så där värst kul är det faktiskt inte att vara gravid just nu.
Trots att min app beskriver storleken på embryot som ”stort som ett hallon”, vilket kanske är den mest bedårande beskrivningen EVER, så är det svårt att känna den där euforiska känslan av att vara gravid. Det känns mest som om jag är sjuk och snart ska ha mens, för den där det-växer-ett-liv-inuti-dig-poletten har nog inte riktigt trillat ned än.
Och fattar man inte ordentligt så är det här inte så kul.

Men idag ska vi på Hälsosamtal! Det känns i och för sig bara halvspännande eftersom jag förstod det som 0% ultraljud och 100% prat. Jag och sambon är informations-junkies så har jag svårt att tänka mig att hon kommer säga något om kostråd, motion eller lakrits och ingefära som vi inte redan googlat fram sedan vi fick reda på att jag blivit på preggen.
Men ändå, det är ett besök hos en mödravårdscentral, och det i sig är ju lite spännande.

Hursomhelst, i mitt nya initiativ att lägga upp recept utlovade jag – utöver nyttiga recept som jag ju är benägen att dras till – även ett och annat bakfylle-inspirerat recept, och här kommer ett sånt som jag och sambon lättjefullt njöt av till Game of Thrones igår. Det tar ingen tid att göra eftersom inget är från scratch utan bara halvfabrikat och grönsaker, så det är perfekt för lata dagar.
Jag lagade den på vege-kebab från Hälsans Kök igår, trots att jag inte tycker om det märket, men å andra sidan hade vi det i frysen, och jag har ju mitt nyårslöfte, så det var det enda rätta att göra. Men annars finns det ett annat märke som jag har hittat i välsorterade Coop-butiker som smakar mycket bra och som jag hellre använder.

Vegetarisk kebab

vegetarisk-kebab

  • Ett paket vegetarisk kebab (280 gram, räcker till cirka 4 stora tortillas)
  • rödlök
  • tomat
  • Rydbergs vitlökssås
  • krispig sallad
  • tortillabröd
  • riven ost

 

1. Stek kebaben. (Om du använder Hälsans Kök, tillsätt INTE salt. Den är redan kraftigt saltad, och jag smaksätter den inte med något, utan steker den bara i neutral olja, typ rapsolja.)
2. Hacka grönsakerna och riv osten.
3. Lägg ut en tortilla, lägg i lite ost och släng in den i mikron en halv minut, så att osten smälter och tortillan mjuknar.
4. Lägg på alla andra ingredienser och ha på rikligt av den göttiga vitlökssåsen. Lämna lite utrymme längst ner på tortillan så du kan vika upp botten innan du rullar den, som ett proffs.
5. Rulla ihop, sätt dig framför tv:n, och njut framför valfri film/serie.

vegetarisk-kebab2