Så blev man vegan

För typ sex månader sedan blev jag Homo Sapiens 2.0
Inget sci-fi-läskigt med det, jag bara beslöt mig för att lämna vegan-hobby-stadiet och bli REAL LIFE VEGAN, som ytterligare ett stolt steg i min resa mot ett miljövänligare liv.

Eller real life kostvegan, då jag ju använder ullkläder. Även fastän jag försöker köpa certifierad mulesing-fri ull kvarstår ju problematik med att använda ull, men alternativen känns ibland försvinnande få för en miljönörd som mig själv.
Många av våra övriga vanligaste klädmaterial förstör miljön både i framställande och vid tvätt. Akryl, fleece, elestan/lycra, nylon, polyamid, polyester släpper alla ifrån sig plastpartiklar som skadar vattenlevande organismer vid tvätt, och många av dem, inklusive viskos och bambu, använder stora mängde starka, farliga kemikalier vid framställande.

Bäst är då hampa, lin, tencel (lyocell) och kupro, och har man tid på sig och inte alltid känner behov av att prova kläderna i butik så kan man köpa sådana kläder. De kostar mer men vi behöver å andra sidan inte ha så sjukt mycket kläder som vi har idag.
Nu köper jag ju nästan inget nytt, förutom underkläder, strumpor och badkläder, utan handlar alla mina kläder begagnat, men även begagnat-marknaden kräver ju att någon köper nytt emellanåt, och då är det ju faktiskt inte skit samma vilka material dessa människor handlar. Men att bara handla begagnad hampa orkar inte ens jag 🙁

Men det var en passus, åter till min nya kost!
Fördelen med att vara vegan för mig, utöver det uppenbara med att jag själv inte aktivt längre bidrar till djurplågeri och miljöförstörelse (iaf inte alls i samma utsträckning), är att en högljudd vegan även ruskar om andra människor som kanske behöver vakna upp ur sina juver-smaskande, kadaver-gnagande vardagar.
Jag är gärna den hyfsat vänliga veganen som instruerar och förklarar och svarar på korkade frågor, men jag är inte den som bara ler och säger ”det gööööör inget” när det inte finns något mjölk- och äggfritt alternativ till fikat för femtonde gången. Nej då mailar jag glatt ut förslag till mina kollegor på vilka veganska kakor som finns i nästan alla dagligvarubutiker så att alla har fått info och därmed kan beskyllas för att vara exkluderande as om de inte handlar något som även jag kan äta till nästa fika.

Den sortens vegan jag har blivit frågar efter veganska alternativ där jag vet att inga finns, och gapar sen i absolut oförmåga att fatta vad jag precis hörde.
Ibland jävlas jag lite extra och säger:

”VAAA?! Menar du att ni inte har NÅGOT veganskt alternativ?!
Amäh kom igen, det är 2017. Vad håller ni på med!?”

Sedan går jag demonstrativt ut och skakar på huvudet. Den jobbiga jäveln måste man vara för att något ska hända utanför ens egen vänskapskrets, det är min fasta övertygelse.

MEN.
Det är precis lika viktigt att credda där cred förtjänas, så för att inte vågskålen ska väga tungt på neg-sidan ser jag också till att tacka t.ex. Espresso House för att de erbjuder veganska alternativ (men även öppet sura loss totalt när dessa ganska ofta är helt slut, såklart), och när något etablissemang har ordnat en vegansk rätt som egentligen inte finns på menyn ser jag alltid till att visa uppskattning och ge dem direkt feedback på hur det smakade.
Och då kan följande hända:

 

(Sen kan man ju undra hur fan det är ställt i ett land där det kostar mer att göra en pizza med grönsaker direkt ur jorden, än en pizza med djur som ska födas, matas, skötas, etc och slutligen slaktas.)

Min veganska förhoppning är att jag nu magiskt kommer hitta tid att blogga mer (ain’t gonna happen så jag får väl ditcha sömnen då), för jag är så taggad på att langa upp recept efter recept på alla veganska delikatesser, bakverk, middagar, luncher, frukostar, snacks, pålägg etc som jag hittat, testat och antingen tweaket till perfektion, eller bara direkt älskat.

Jag menar GODDAMN! vad jag har lärt mig mycket detta första halvår. Och ju mer jag lär mig om hur lätt det faktiskt kan vara att laga gooood näringsriktig vegansk mat, desto argare blir jag på att folk som fakking JOBBAR med mat ändå tillåts vara så sjukt jävla värdelösa på att presentera ens ett veganskt alternativ på sina menyer, much less ett gott sådant, och ibland vet dessa nötter inte ens riktigt vad en vegansk kost innebär. Gaaaaahhh! RAMASKRIIIIII!

Stay tuned så kommer det förhoppningsvis lite göttiga recept snart!

Tills dess:

DIY: Sy haremsbyxor till bebis på 5 minuter

 

…och med bara två sömmar, av ett linne du inte längre vill ha.
DAMN THAT SHIT IS HOT!

Du behöver:

  • symaskin och tråd
  • sax
  • ett linne
  • nålar
  • resår

Du behöver inte:

  • superbra syfärdigheter
  • en massa tid
  • gå och köpa tyger

 

NU KÖR VI!

1. Ta fram linnet som ska slaktas

20160515_161558

 

 

 

 

 

 

 

 

2. Klipp av det precis under ärmarna. Väljer du ett randigt linne som jag gjorde så följer du bara en rand och jublar över att slippa markera vart du ska klippa.
Dock är det smart att nåla så inte tyget under flyttar sig.

20160515_161855

 

 

 

 

 

3. Rita/friklipp sedan en liten halvmåne vid linnets botten. Smidigast gör du detta genom att vika linnet och klippa en halv halvmåne, om du fattar.
20160515_162242

 

 

 

 

4. Om ditt tyg inte redan är ut-och-in så ser du till att det är det, och sedan syr du ihop grenen, alltså halvmånen.

5. Efter det måttar du hur mycket resår du behöver (kanske använd ett annat par byxor som mall) och nålar en fåll i den övre delen av din soon-to-be-haremsbyxa, som en kanal för resåren. Lämna en liten bit av fållen fri, så att du har ett ställe att sticka in resåren sen.

6. Sy kanalen för resåren. Mata igenom resåren, enklast genom att sätta fast den på en större säkerhetsnål som du för framåt inuti kanalen. Knyt eller sy ihop resåren, och sy sedan ihop den lilla gluggen i fållen.

7. Nu ser din bralla ut ungefär så här!

diy-haremsbyxor

 

 

 

 

 

8. Haffa valfritt mini-modelejon och för in i dina spanking new haremsbyxor. Succé!

The True Cost + BF!

true-costJag har nyligen sett dokumentären ”True Cost” som handlar om vad det i verkligheten kostar när man köper ett plagg för löjligt lite pengar.
Du vet, när man håller upp en topp på H&M och tänker ”hur fan kan det löna sig att sälja den här så billigt?”. När man själv – trots att man är lekman på området – inser att bara kostnaden för material, infärgning och frakt borde överstiga det prislappen kräver i utbyte för sagda produkt, och då är inte ens arbetskraften inkluderad.
Men svaret på frågan är inte svårare än man själv räknar ut; det lönar sig för mig som konsument, och till viss del för företaget som säljer produkten, men det kostar mer än man är bekväm med för de som skapar plagget, och för miljön i de människornas del av världen.

Jag ska inte gå igenom filmens alla poänger i det här inlägget, jag önskar hellre att så många som möjligt ser den (finns t.ex på Netflix!), men jag skulle vilja dela med mig av det som varit vägledande för mig sedan jag lärt mig att den superlåga summan jag låter dras från mitt kreditkort vid ett klädköp faktiskt innebär ett rent jävla helvete för människor som hade oturen att födas i ”fel” land.

Främst handlar det såklart om att i större utsträckning handla begagnat, vilket jag gärna gör även när det inte är billigare, eftersom det kan vara svårt t.o.m. för andrahands-marknaden att konkurrera prismässigt med lågprisjättar som H&M och IKEA, som med tyngden av att vara multinationella företag hela tiden kan pressa fabrikerna att få ner priserna lite till.
Det som gör att second hand-prislappen spelar lite mindre roll för mig är dels att pengarna ofta går till välgörenhet, samt att varje begagnatköp motverkar den hysteriska överproduktionen som man stöder om man kör på gammal vana och köper nytt så fort något behövs.
Så barnkläder, tygblöjor, skor, kläder, lakan, filtar etc handlar jag gärna begagnat, och hade sambon varit som mig så hade vi även haft nästan uteslutande begagnat porslin och mycket mer begagnade möbler. Men han är lite mer kräsen än mig (med det mesta) och eftersom vi är två i det här förhållandet får man ju kompromissa ibland. Dessutom tar det ju en hel del tid och energi att hitta bra begagnade grejer, så jag ska inte hävda att jag alltid är super-svårövertalad gällande att åka till IKEA som ligger skitnära vårt hus och handla exakt det man vill ha i exakt rätt färg och antal.

En annan grej att jag försöker tänka på är att något som tidigare haft en viss funktion faktiskt kan användas till något annat för mig, att man kan betrakta mycket som bara material. Igår köpte jag t.ex massa begagnade handdukar som jag klippte till, satte ihop med lika stora lappar från gamla örngott, sicksackade på kanterna och förvandlade således till tvåsidiga tvättlappar. Om man tycker det är ofräscht att använda någon annans gamla handdukar till att torka sin egna kropp så borde det väl i alla fall gå bra att använda dem till att torka kissiga/bajsiga barnrumpor, för till det ändamålet (haha, ordvits) blir det för mig helt absurt att köpa nytillverkat.

textilmärkningMEN. Ibland köper man ändå nytt av olika anledningar, kanske i synnerhet kläder, och då är det skönt med lite vägledning gällande hur man undviker att vara en klassisk västvärlds-konsument, dvs ett ärkesvin som helt skiter i sin omvärld bara prislappen är låg nog och motsvarar vad man fått vänja sig vid att saker får/ska kosta.

Den här bilden till vänster tycker jag är ett ganska bra rättesnöre. Innan jag sett den förstod jag t.ex. inte att Bra Miljöval-märkningen är så himla bra! Jag har tidigare letat nästan uteslutande efter GOTS men enligt den här tabellen är de ju likvärdiga, vilket ändå öppnar upp för lite fler ”goda” köp. Intressant (och nytt för mig) är också att KRAV-märkningen gällande kläder INTE kontrollerar eller förbjuder kemikalier och hälso-/miljöfarliga ämnen i produktion och slutprodukt, vilket jag tidigare alltid har antagit. Så i vanlig ordning måste man alltså läsa på lite för att inte lägga sina pengar på något som ”ser” rätt ut bara för att det finns en grön liten märkning.

mage v.40

Idag är BF!
Jag skulle vilja påpeka för ungen därinne att devisen ”fint folk kommer sent” inte gäller för spädbarn.
Jag är faktiskt rätt less på att bara gå hemma och vänta på att värkarna ska komma igång. Magen blir ju inte direkt mindre, och jag blir ju inte direkt smidigare. Att komma upp ur soffan är numera ett sånt projekt att jag börjat noggrant planera allt innan jag väl sätter mig, så att jag inte kommer på att t.ex. mobilen ligger för långt bort och därmed måste stånka upp min kropp igen.

Bebis, kom ut nu så vi kan gosa!