Alltså, detta med att potta sitt pyttelilla barn = A.W.E.S.O.M.E.
Den faktiskt termen är kanske lite tramsig, men officiellt heter det EC, vilket står för Elimination Communication, där ”elimination” alltså betyder att släppa ut avföring.
Väldigt tjusig terminologi för något så basalt som bajs, tycker jag.
Jag upplever att begreppet ”pottning” har fått lite av ett bad rep pga att folk verkar förknippa det med pott-träning och något slags osunt tvång gentemot barnet, men det är inte alls det det handlar om.
Att potta ditt barn handlar i mina ögon snarare om respekt och omtanke.
Även om vi tänker att små barn inte bryr sig om kladd (jag menar, han gnäller ju inte när hela ansiktet är smetigt av bröstmjölk t.ex.) så är de faktiskt inte så himla annorlunda än oss, och de är som regel inte superförtjusta i att ha bajs i hela nedre regionen (därav gnäll när blöjan är blöt/bajsig). Dessutom är det ofta svårt att verkligen göra ifrån sig när man ligger plant eller sitter, det är ju inte den naturliga ställningen för tarmarna att rocka loss i. Kanske har ni sett enhörningen som bajsar ut perfekt regnbågsfärgad glass när han sitter korrekt med benen något upphöjda?
Så det EC innebär är att man ERBJUDER barnet en möjlighet att göra ifrån sig ordentligt utanför blöjan, men det är något man först och främst gör för barnets skull, och ingen annans. Verkar barnet verkligen inte tycka om det gör man det inte, utan detta är något som ska vara roligt för alla. Och det inkluderar dig, lägg det på en nivå så att du tycker det är kul!
”När kan man börja?” är en vanlig fråga, och svaret är när barnet är utanför livmodern.
Innan dess rekommenderar jag det inte.
Det krävs ingen som helst kunskap vare sig från dig eller barnet, det krävs bara att du har en toalett och/eller hyfsat stort handfat samt två armar, tillräckligt starka att hålla ditt barn. Och dessa saker önskar jag dig vare sig du tänker potta ditt spädbarn eller ej, för de är super-praktiska att ha!
Sedan kan man köpa en liten insats till toasitsen så snart barnets nacke och bål är tillräckligt stabila för att sitta själv med stöd. Den här Bumbositsen är typ det bästa som hänt mig och Algot!
I början kan det vara lättast att rutinpotta, dvs erbjuda barnet toan/handfatet stunder när det vanligtvis gör ifrån sig. För de allra flesta barn är detta under/direkt efter matintag, vid uppvaknande och för vissa härliga själar även så fort man tar av dem blöjan (projektil-bajs, here we come!).
För min lille lirare stämmer de två första, sedan bajsar han såklart på andra stunder också, men dessa är mer eller mindre säkra kort. En bra regel är att alltid erbjuda elimination när man ändå byter blöja.
Man kan också försöka tyda barnets (ofta ganska tydliga) fysiska tecken på att något fuffens är på väg att äga rum i brallan, vilket inte sällan involverar särskilda miner och/eller aktiviteter med tungan/munnen. Ibland tar de ju i så att de nästan grymtar lite, vilket såklart är 
en dead giveaway, andra är lite mer subtila och sticker ut tungan eller börjar puta med läpparna eller koncentrerar sig fasligt på något en bit bort. Eller så ser barnet bara oförklarligt glad ut, det är kanske den mest förvirrande.
Det finns nog lika många olika tecken som det finns barn men ofta kan man se ett visst mönster efter några bajsblöjor om man är uppmärksam!
För mig som använder tygblöjor (inlägg om detta kommer!) finns det ett extra incitament att lyckas fånga kiss (och i synnerhet bajs) i toaletten eller vasken, eftersom jag då besparas en smutsblöja. För er som använder engångsblöjor är det en mindre blöja som behöver köpas, och det är ju inte heller så dumt!