KUB, järntillskott och ta reda på barnets kön

När jag som 34-årig kvinna kliver in till KUB-testet är risken för kromosomavvikelser 1 på 334. Då rör det sig främst om Down’s Syndrom och trisomi, varav den sistnämnda kan innebära multipla missbildningar, något som barnet enligt BM ofta inte överlever.
Därav är man ju mer än lite orolig när man ligger på britsen och ultraljudsläkaren mäter nackspalten på det pyttelilla fostret, och ännu mer orolig blir man när hon sedan sätter sig vid datorn och knipprar in informationen, och det dyker upp röd text när hon tryckt Enter.
Men det visade sig vara helt i sin ordning, för när beräkningarna var klara hade oddsen förändrats till 1 på 20 000 kr, vilket var det bästa man kunde få, vilket ju var otroligt skönt.

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Något som inte var otroligt skönt var när UL-läkaren ville få bebisen att lägga sig ”rätt” för att hon skulle kunna mäta där hon ville, eftersom hon för att flytta på henom tryckte ner riktigt hårt mot livmodern med munstycket till ultraljudsmaskinen och sedan tryckte till snabbt flera gånger, som för att skaka om fostret. Tanken var då att hen skulle flytta på sig, men det kändes mer som fostermisshandel kombinerad med kvinnomisshandel. Det var rätt obehagligt mot min kropp, och dessutom ganska oskönt att titta på när milt våld utfördes mot detta sköra lilla liv inuti magen som jag gör allt för att skydda på alla tänkbara sätt. Hon försäkrade oss såklart om att det här var helt ofarligt för barnet, och det är säkert sant, men icke desto mindre var det olustigt att se och uppleva.

Jag hade lite låga järnvärden på inskrivningen, inget katastrofalt dåligt, men då jag har varit väldigt trött och hängig ville vår BM att jag tog järntillskott. Hon rekommenderade Niferex och sa till mig att äta dem varannan kväll innan sängdags, på fastande mage och med någon c-vitaminrik juice för ökat upptag.
Sagt och gjort, men dagen efter svald tablett mådde jag riktigt risigt. Matt, ganska varm, lite illamående. Övervägde att sjuka mig pga så dåligt mående men då jag har varit sjuk hur mycket som helst tänkte jag istället i typiska kvinnobanor (äsch! detta får jag bara uthärda), och gick till jobbet som en hjältinna vars hjältemod ingen vet något om.
Kvällen efter den dåliga dagen var det dags att ta tablettjäveln igen, och jag hade hunnit resonera att det säkert inte hade något med järnet att göra, utan kanske hade jag bara sovit dåligt eller druckit för lite vatten.
Men samma skit hände igen, och jag började inse att det nog var järnet trots allt.
Sedan missade jag att ta tabletten några dagar i rad pga att jag åt väldigt sen kvällsmat, och dessa mellandagar mådde jag prima, om än något hängig.
Men så tog jag en tablett igen, och denna gången fick jag ont i huvudet också, och på kvällen efter intaget började jag må riktigt illa. Trodde för första gången sedan jag plussade att jag skulle kräkas på riktigt, och detta på bussen på väg hem.

Så nu mailade jag till vår BM och frågade om jag kunde äta nässelpulver eller nåt istället, då jag inte klarade järntabletterna hon rekommenderat, men hon bad mig i första hand prova Duroferon innan jag använde något som hon inte hade erfarenhet av.
Fair enough, jag lydde, och lyckligtvis fick jag inga som helst känningar av det tillskottet. Så nu går det hur bra som helst, och jag är pigg och glad och mår bra igen.
Andra trimestern, here I come!

Niferex och Duroferon

Niferex och Duroferon

Nu till dagens fråga;

Vi har tidigare sagt att vi inte kommer vilja ta reda på könet, vilket jag tror var min idé, men som sambon verkade haka på. Men nu har sambon diskuterat saken med ett par som har tre barn, och som provade tre olika metoder; med första barnet tog de inte reda på könet alls, med andra barnet tog de reda på det men berättade inte för någon, och med det tredje delade de med sig av könet till familj och vänner.
Tydligen upplevde de att det tredje alternativet var det i särklass bästa, för att det var enklare att knyta an till bebisen om man kunde bilda sig en liten uppfattning om vem det var.
Men för mig, som dels skiter i vilket kön barnet har då jag inte känner att jag har någon preferens, och som dels tänker på att blivande föräldrar ibland fått fel kön kommunicerat, och som dessutom tänker på alla barn som biologiskt tilldelas fel kön och som egentligen inte alls var det kön man trodde, då känns det inte som någon större fördel att få veta om barnet har snopp eller snippa. Namn kan man väl ändå komma på ett av varje, och man hör ju även om rätt många som får tänka om gällande namn när pyret väl tittar fram, för ”det här var liksom ingen Maja, det gick bara inte, så vi ändrade oss till Elsa istället.”
Men eftersom vi är två i detta tänkte jag kolla runt lite med vad folk tycker, för att se om det finns andra saker att betänka innan vi fattar ett gemensamt beslut.

Hur resonerar ni kring att ta reda på barnets kön?
Ni som redan har barn, vad är er upplevelse kring det val ni gjorde?

 

(Vill även passa på att tipsa om nytillskotten ”Mammas goda (ekologiska) fruktsallad” och ”Preggovänliga spenatplättar” på receptsidan!)

 

Action. Äppeljuice. Nyponmjöl. Action.

Imorgon ska vi få träffa en läkare och gå igenom våra provresultat.
Det är spännande, men bara på det där tråkiga sättet. Spänningen ligger ju i att kanske få beskedet att våra reproduktiva organ är a-ok, allt annat är ju ospännande och mega-deppigt.

Å andra sidan har vi ju inte helt hunnit paja välfärden i vårt land än, så skulle inte allt se great ut så kommer vi ändå få (gratis) hjälp att ge det några tappra försök via hormoner och behandling och lite halvmanipulativ placering av spermie nära ägg.
Lite som när man såg till att de där två blygisarna i skolan hamnade precis bredvid varandra när det var dags för tryckare på skoldiscot.
Inte helt av sig självt, men inte fel för det. Om resultatet blir happily ever after så är det ju inte sjukt noga med hur man hittade varandra in the first place.

Jag har knaprat Apiforce i några veckor nu, men ändå är ägglossningen nu mer av ett mysterium än någonsin. Jag tar tempen varje morgon för att notera om den går hastigt ned, men den ser mest ut som en död människas EKG. Inget som avslöjar för mycket, precis.

Äppeljuice

Men whatta heck. Jag sysselsätter mig som vanligt.
Har fått dille på äppeljuice och nyponmjöl, inte nödvändigtvis tillsammans.
Vi köpte en råsaftcentrifug för 199 kr på Kjell och Co: så nu plockar vi in en korg äpplen från vårt träd ett par gånger i veckan. Tar ut kärnhuset, delar äpplet i 4, och släpper ner i inmatningshålet. Ut kommer en halv matsked juice för varje äpple (eller så känns det bara så), men matar man på rejält blir det iaf ett par flaskor. Skummar av ordentligt så bara den fina rosa saften kvarstår, häller i några droppar citronsaft så den håller sig i några dagar i kylen, och njuter av lyxen att ha färskpressad, hemmagjord, super-ekologisk äppeljuice i kylen.

 

Nyponen är fantastiska för att det 1) är trevligt att gå på promenaden runt kalkbrottet där man plockar dem, 2) för att det känns som man vinner mot hela världen när man gör mat av saker som växer vilt i naturen, Nypon som ska bli nyponmjöloch 3) för att nypon är en av jordklotets nyttigaste grejer att stoppa i sig. Jag snoppar och tvättar nyponen, delar dem på längden och lägger dem på en plåt. In i varmluftsugnen på cirka 100 grader (alla andra recept säger 50 grader men vem fan har fyra dagar på sig?), och när de blivit ganska hårda i skalet låter jag dem svalna. Sedan kör jag dem i en blender/matberedare/något som gör dem till mjöl. I ett recept stod det att man skulle pilla bort kärnorna först, men det är ju vansinne, för återigen, vem har fyra dagar på sig att göra mjöl?! När man malt färdigt silar man mjölet genom en finmaskig sil, och kvar blir bara fröna. Kan vara bra att veta för idioten som suttit och pillat bort dem för hand. Fröna sparar jag för att göra fågelmat av, och det fina nyponmjölet strör jag över fil eller gröt för en rejäl c-vitamin-kick.

Ok. Imorgon då.
Fingers crossed.