Ett par veckor senare gick det bättre.
Fredag. Vi gick upp tidigt. Jag var sur och lite arg på pappa för att han inte hade ställt något alarm utan bara antagit att jag gjorde det (är det inte viktigt för honom?), sur för att han inte behandlade mig som en prinsessa genom att göra kaffe till mig, sur för att när han inte tar något ansvar för att saker blir av känns det ibland som att jag är den som gör och han hänkar på. Inte riktigt läge för mig att känna så i den här situationen. Jag tyckte att eftersom vi skulle göra våld på mitt underliv var det fan inte mer än rätt att jag iaf fick lite kaffe av mitt barns far! Men egentligen hade han såklart inte gjort något fel, mer än att vara morgontrött. Om det nu är ett brott. Men din pappa var förstående och snäll och väntade tålmodigt på att min surhet skulle lossna. Jag var tyvärr för nervös för att ta ansvar för mitt beteende, så han fick tysta, avskärmade jag.
Hon är ju charmig.
Men besöket hos barnmorskan visade sig vara världens minsta pärs. Först körde hon in den där plastiga ank-näbben i mig så hon kunde komma åt och peta lite, och sedan gick det så här:
“Ta ett djupt andetag…. sådär.” Jag kände ett litet stick inuti mig och förberedde mig på smärta.
Men verktygen i min fitta försvann, och barnmorskan viftade med min lilla spiral så jag kunde se att operationen redan var avklarad.
Fullt rimligt att jag hade oroat mig för den här stunden i flera veckor med tanke på att jag knappt märkte när hon tog ut den.
“Tänk nu på att du är fertil direkt, inte som med p-piller liksom. Så efter din mens om ett par dagar så kan du faktiskt bli gravid.”
Det ska jag tänka på.
Det ska jag tänka på medan jag inte tänker mer på kollegan och hans tjej.
Och barnet som bara dog. Medan jag inte tänker på barnet som bara dog. För det ska jag inte tänka på.
Jag ska inte tänka på hur det känns att ha kånkat runt på en stor mage och oroat sig och läst på och köpt grejer och förberett ett helt hem i väntan på en liten, värnlös bebis. Jag ska inte tänka på känslan efter en förlossning som inte alls gick som den man hade försökt vara beredd på. Och jag ska absolut inte tänka på hur det känns att efter allt detta inte få ha sitt barn i mer än ett dygn. Det barnet som allt handlat om det senaste halvåret.
Det ska jag inte tänka på. Jag ska bara tänka på att jag kan bli gravid nu, och att detta således kan hända mig.
