Foglossning

Så kom den ändå.
Jag trodde att när man kommit till vecka 40 utan att ha drabbats av den så slipper man helt, men fullt så enkelt var det visst inte.

Igår berättade jag för sambon om en märklig känsla i ”vulva-benet” (som jag med all min fysiologiska expertis uttryckte det) och att det nästan gjorde ont när jag gick. Jag avfärdade direkt foglossning, eftersom detta inte kändes i bäcken eller dylika områden som jag hade bestämt mig att den åkomman var begränsad till, men idag när den blivit avsevärt värre kollade jag upp det på 1177.se och såg att ett av vanliga symptom var ”ont över blygdbenet”. Det var ju en ganska ackurat beskrivning.
Vulva – blygdben, potato potato.

Det var tydligen fortfarande väldigt bra att röra på sig enligt 1177, men nejnejnej, det går bara inte.
Det är strålande sol och friska vindar ute, och jag hade planerat en lugn, scenisk promenad, men när det gör så här ont att gå 10 meter till toaletten så känner jag att jag helst avstår från mer motion än nödvändigt. Dessutom har jag även massa av de där skjutande sticken i underlivet idag, vilket inte heller gör mig sugen på att gå ut och vara hurtig.

Men något annat som också kom sent omsider var årets skörd av tomater!
Det har oroat mig att de växt så buskigt och högt att stödpinnarna inte hållit för trycket, och plantorna har därmed lagt sig lite huller om buller i den (alltför lilla) odlingslådan, men jag gjorde ett ryck för någon vecka sedan och ansade bort allt som inte redan hade börjat knoppa ut i tomater, för att se till att den näring och sol som finns att tillgå inte går till onödiga grenar och blad. Efter den gallringen verkade det ta skjuts, och nu finns det några färdiga, som från dagens skörd på bilden, och även en massa gröna tomater som bara väntar på att få några fler soltimmar innan de blir härligt röda och mogna.

För en fanatisk hobbyodlare är det få saker som är härligare än att kunna gå ut i trädgården och plocka på sig färska, perfekta, ekologiska och extremt närodlade grönsaker. Vardagslycka!

 

 

Järn och semester

Järntabletterna var en PAIN IN THE ASS när jag först blev gravid och vår BM bad mig äta dem för att höja mina värden (som då låg på rätt stadiga 124).
Men eftersom jag mådde direkt dåligt av Niferex, och efter några dagar även av Duroferon, så bad jag att få prova ett annat alternativ som jag läst om på en annan blogg; nässelpulver.
Jag köpte shitloads av det här mirakelmedlet (som skulle vara rikt på järn) och blandade ut en rågad tesked med juice varje morgon och kväll, och drack det med glädje över att slippa tabletterna. Men månaderna gick, och värden dalade. Vid senaste besöket hos BM (glukosbelastningsprovet) sa hon att jag nu var tvungen att äta två tabletter per dag (förra gången hade jag kommit undan med en varannan dag). Jag accepterade detta (då järnvärdet låg så lågt som 109) och plockade fram den hemska Duroferon-asken igen.
Men denna gången mådde jag inte dåligt av dem.
Alls.
Faktum är att jag inte ens märker av dem.

Det fina i kråksången är alltså att jag nu kan tillgodose mig järn utan att må skit, men det tråkiga är då att nässelpulvret inte fungerade. Jag är ju en sucker för naturliga alternativ, men jag är däremot inte efterbliven, så jag fattar ju att jag måste acceptera när de faktiskt inte funkar.

Igår börjar vår semester, och jag inledde med frukost i trädgården. Jag tjuvstartade redan i förrgår med att lägga smultron i flingorna, och igår gick jag all in och knep några jordgubbar från odlingarna. Det har ju varit en ganska seg och kall vår/tidig sommar, så allt odlat ligger ju en bra bit efter, men det passar ju perfekt. Jordgubbar hör till sommarlov och semester, så det gör mig inget att de väntade med att mogna tills nu.
Lukten av lavendelkrukan intill mig, ljudet av fåglar och surrande flugor och humlor, och smaken av söta, solmogna jordgubbar – det är sommar!

Efter frullen, när sambon vaknat och fått i sig lite kaffe, tog vi ett dopp i kalkbrottet.
Sedan gick vi hem och tog en middagslur i en skuggig del av trädgården innan några vänner kom förbi på strandhäng och trädgårdsgrillning.
Efter det, kvällsdopp vid utsikt av bron.

Kort sagt, nu är det semester på riktigt.

Trosskydd i tyg och hemmaodlat

Idag vill jag tipsa om en härlig tös som heter Hanna Michnik som driver en sida som heter tygbindor.se. Denna människa skapar tygbindor, trosskydd i tyg, amningsinlägg och lite annat till självkostnadspris, om ni nu har hört talas om något så vackert och anti-kapitalistiskt! Given anledning till detta på hemsidan är för att hon anser att alla ska ha råd med tygbindor, och det är supersnällt, men mitt personliga förslag är att alla som har råd kanske kan tänka sig att betala lite över hennes mega-rea-priser, delvis för att man på så sätt visar att man respekterar en annan människas tid, men även som ett sätt att säga TACK för hennes osjälviskhet gentemot de som är mindre välbärgade.
Men det är bara mitt förslag, priserna på hemsidan är ju det som annars gäller!

Jag är i alla fall i färd med att beställa riktigt uppsugande tygbindor för de första dagarna efter förlossning, samt lite lättare dagbindor för tiden efter det, några amningsinlägg, samt lite olika PUL-påsar för förvaring av dessa.
(Bör kanske också nämnas att jag inte har någon personlig relation till denna Hanna, utan har bara stött på hennes namn via Facebook-sidan för tygblöjor och gillade det hon gör.)

I övrigt så har ju sommaren fått en ganska seg start, trots att man bor i landets sydligaste del, så de där tomatplantorna som jag vårdade som en öm moder i flera veckor har ju inte uppvisat ett enda litet skott än (otacksamt!), trots att de varit utplanterade sedan ett tag nu. Gurkplantan ploppar dock ur sig gurkor som på löpande band, så den är vi mycket nöjda med!
Hittade lite oväntat en krusbärsbuske inkilad mellan hörnet på vår tomt och en stor jordhög, och den ville vi såklart rädda. Den var djävulskt svår att gräva ur, men vi lyckades få ut några rötter som vi planterade i två stora krukor med förhoppning att den tar sig. Den hade redan börjat ge frukt, så det kanske inte blir något för oss förrän nästa år, but oh well.

Fläder verkar inte bry sig så mycket om väderleken, så den lilla fläderbuske som letat sig in i vår syrénbuske har vi nu skördat på blommor, och så har vi gjort några liter ekologisk fläderblomssaft som står och drar för andra dagen. Lyxigt med saft från egen trädgård!
(Vi har inte tappat upp den på flaska eller provsmakat än, så jag återkommer med recept och utvärdering när jag vet hur det blev.)

Jordgubbar och smultron är på väg, och rosorna gör en välkommen comeback med lite fler utslagna blommor. Jag hoppas verkligen att vi får en hyfsad sommar det här året, för det här preggot har inga utomlandsplaner! Reseskyddet i hemförsäkringen gäller ju inte efter vecka 28+0 och där är vi om 6 dagar, så det blir till att hålla sig inom Sveriges gränser. Men vi drar väl till stugan i Småland och donar lite där istället, det är semestrigt eftersom det inte riktigt finns vettig täckning där (så sambon kan inte tillbringa dagen med näsan i datorn). Då måste han spela yatzy med sin tjej, haha! När vi spelade igår fick jag yatzy 3 gånger, så jag förstår om han tycker att det är sådär kul 😉

Eftersom generositet är en stark sida hos mig (i alla fall enligt mitt horoskop) så bjuder jag även på en uppdaterad bild av min goa tjocka mage! Idag är det alltså vecka 27+1.

Vecka 27

Vecka 27

Lillgrabben som är anledningen till denna plötsliga protuberans är livlig och glad och sparkar ganska mycket och ofta, och det är man såklart tacksam för. Jag har gnällt på att han ibland sparkar lite väl livligt runt 5-snåret på morgonen, men vill poängtera att jag också är känd för att oroa mig om jag inte känt en spark på 7-8 h, så i valet mellan de två väljer jag sparkar klockan 5 anytime.

Har inhandlat ännu fler tygblöjor (it’s an obsession) och även hunnit skaffa en begagnad Avent bröstpump, och jag letar just nu efter en bra babysitter. Har läst mycket gott om BabyBjörn så jag letar på Blocket.se varje dag efter en begagnad sådan till hyfsat pris. Preloved is the shit!

Sambon tycker ibland att jag stressar för mycket med inköp, men jag gillar att ta det pö om pö, så att man inte plötsligt har en lista på 20 artiklar att beta av på en och samma gång/lön, och dessutom så är det lättare för mig att slappna av och förbereda mig mentalt på förlossningen och barnets ankomst om jag inte parallellt behöver tänka på alla andra tusen grejer som ska vara klara innan födseln. Dessutom – hälsar smålänningen i mig – så märks det ju inte lika mycket ekonomiskt om man fixar några grejer per månad, och framförallt så hittar man ju bättre deals om man inte MÅSTE ha det snabbt, utan kan tacka nej till halvdana begagnat-annonser tills en riktigt bra affär dyker upp.

 

Halvvägs med både barn och gurka

Det är inte bara barnet magen som har kommit halvvägs mot att bli ”färdig”, det har även våra minigurkor!
(Att jag kallar dem ”våra” är generöst av mig, för det var i ärlighetens namn jag som beställde fröerna, odlade dem i lämplig jord, vårdade dem ömt i ett minidrivhus, planterade om dem när de hade växt till sig, anordnade en klättertråd för dem och placerade dem slutligen soligt och varmt.)
Vi har ett uterum som vi inte använder till något, och när solen ligger på blir det växthusvarmt där inne, så det passar perfekt. Det blir även några soltimmar per dag, och gurkorna som gillar att ha det varmt verkar stormtrivas!

På närbilden ser ni en 6 cm lång gurka, vilket är lite mer än hälften så stor som den ska bli innan den ska skördas, och på bilden till höger ser ni hela plantan som jag har planterat i en hink. Jag har fäst ett snöre i handtaget, och sedan fäst andra änden i en gardinstång ovanför. Runt det snöret lindar jag gurkplantan – superförsiktigt – så att den uppmanas att växa uppåt med stöd.
För att skydda gurkans rothals från fukt (rothalsen är där rötterna går över i plantans ”stam”), vilket den är jättekänslig för, så har jag skapat en liten skyddskrage av en plastkruka som jag klippt av botten på. Det blir som en polo för gurkplantan! På så vis kan jag vattna jorden runtomkring utan att råka blöta ner rothalsen, och rötterna kommer ändå hitta gott om vatten, vilket är bra eftersom gurka såklart älskar vatten.

Bebisen har ju också vuxit som beräknat, så vi har vid det här laget klarat av lite mer än hälften av den planerade graviditeten. Då ser det ut så här:

För att ni inte ska behöva oroa er för hur katterna har det så bifogar jag även några bilder på våra två små livsnjutare. Katten ger skötbädden 5 tassar, då hon tycker att den dubblar ypperligt som kattbädd. Jag förstår vad hon menar.
Och Cykel är fortfarande världsmästare i att sova gulligt.

Vecka 15: magen (och plantorna) växer

mage-vecka-15Jag inhandlade mina första gravidbyxor på H&M för flera veckor sedan, då mina vanligtvis tajta jeans blev lite väl tajta, och på lite fel sätt.
Det var som om magen hängde på den här preggo-grejen väldigt snabbt, och väldigt dedikerat.
Och nu, i vecka 15, ser den ut så här.

Det som inte syns på bilden är hur platt den vanligtvis är, men det kanske också är därför jag kände att jag hade fått mage så tidigt, trots att den egentligen inte hade blivit avslöjande stor, för någon annan än mig.

 

Även plantorna växer i en rasande fart! För nästan två veckor sedan lade jag ut en bild på små, små skott som började synas, och nu har de växt till sig rejält. Snart dags för omplantering av dem, och då tror jag att jag ska börja om proceduren med nya frön, så att jag får tomater och gurkor i omgångar.

Ni minns kanske min rumänska vän som tacksamt tar emot allmosor vid stationen? Hon som sa ”romani baby” utan att veta att vi försökte bli gravida, och innan vi själva visste att vi hade lyckats. Nu vet hon ju sedan länge att jag är gravid, för såna grejer går finfint att uttrycka med teckenspråk. Varje gång jag träffar henne låter vår konversation likadan:

”Hej! Är det bra?”
-”Det är bra. Och du? Baby bra?”

Ibland försöker hon säga andra saker och visar mig papperslappar med namn och telefonnummer på, men jag har alltid bråttom till jobb eller tåget hem, så jag hinner sällan stanna länge nog för att förstå. Vi har en översättande kontakt som jag kan ringa när det verkar allvarligt, men oftast verkar det bara som hon vill fråga om jag kan hjälpa andra vänner till henne med jobb eller boende.
Häromdagen hade hon med sig en stor påse som hon sa var till mig och baby, men jag hann inte kolla vad det var där och då, utan gav henne bara en kram och sa tack och ilade vidare.
När jag kom hem och tittade vad som var i påsen var det mängder av barnkläder.
Alltså MASSOR.
Det var en filt och bodies och haklappar och byxor och mössor och stickade koftor och blinkande skor från Lilla Sjöjungfrun och strumpor och tröjor i en aldrig sinande ström.
Sambon stod och lagade mat medan jag lassade upp plagg efter plagg på köksön, och han frågade efter en stund om det inte var tomt i påsen nu, men jag bara fortsatte mata fram små, små kläder. Allt var nytt, och allt var till synes från Rumänien.
Det hade varit generöst oavsett vem det var som gav det till oss, eftersom det var så himla mycket, men när man vet hur lite de har så blir det ju tusen gånger finare.

Idag var jag och pappsen i Köpenhamn och strosade, och vi tittade på en hel del barngrejer. Detta ledde till våra första inköp till bebisen; några bodies, denna fina plansch och detta löjligt fina påslakan på Illums Boligehus.
Skjut mig, vad gulligt.

 

 

Odla tomater, basilika och minigurka

Man är en hycklande miljövän och en allmänt dålig trädgårdsägare om man inte i alla fall försöker odla lite grejer på den plätt här på jorden som man får kalla ”sin”.
Jag är varken dålig eller hycklare, och inte heller en dålig hycklare, så i år har jag försått busktomater, körsbärstomater, minigurka och basilika. Kvar att så på friland är spenat, vitlök och gul lök. Jag har försökt begränsa mig, eftersom jag efter flitigt läsande insett att den vanligaste missen när man vill börja odla eget är att man odlar för många olika saker, och inte hinner eller orkar hålla efter det.
Så jag börjar med sådant som går åt här hemma, så finns det i alla fall ett tydligt incitament att sköta åtagandet.

försådd-tomater

Odla mat! 

Men än så länge har det alltså inte hunnit hända så mycket. Några spensliga små krabater har letat sig över jordytan och växer fort och bra, så om ett litet tag är det dags för omplantering av allt utan basilikan.

Idag beskar jag även lite lavendel, syrén och rosor i trädgården med förhoppningen om att jag gjorde ungefär rätt. Det är lätt att hitta guider för beskärning av rosor, men de består av begrepp som man som ny inte riktigt förstår, och ingen guide handlar om att kapa en hel, stor gren till en rosbuske pga att den nästan lagt sig på marken av tyngden, så där får man ju höfta lite.

Gull-apan i magen kommer vi inte få titta på igen förrän om nästan exakt en månad, och då finns det en möjlighet att man kommer kunna se könet, så innan dess är det kanske bra att komma fram till vad vi vill.
Ju mer jag tänker på det känns det som att det kan kvitta om jag vet det i förväg eller inte. Det gör mig ju ingen skillnad vilket kön det är, men det kanske hjälper pappan att uppleva det hela lite mindre abstrakt, och det är väl redan svårt som man att vara fullt lika delaktig som den gravid kvinnan.
Så om det mer eller mindre kvittar för mig men kan göra skillnad för pappsen så känns det som ett ganska enkelt beslut.