14 februari

Jag tänker mig att ett nykärt par firar Alla Hjärtans Dag. Din pappa tänker visst inte samma sak, det märker jag ganska snart.
Men jag är inte så traditionell i tanken att det måste vara han som står för trumpeterna, jag kan göra det.
Så jag spelade in ett fint meddelande på en app som läser upp skriven text, och den skulle din pappa få lyssna på när han vaknade. På nattduksbordet bredvid honom; lyxkaffe med skummad mjölk. Och i badrummet på hyllan framför spegeln bredvid ett tänt ljus stod ett fint kort.
Din pappa blir så glad för fina, kärleksfulla ord och handlingar, och jag kan ha svårt för att ge dem ibland, så jag tänkte passa på att verkligen maximera. Sedan, efter kaffet, skulle det bli fin brunch ute innan jobbet.
Men det slutar där det börjar. När jag väcker honom med kaffe på sängen och ska sätta in hörlurarna i öronen gnäller han, med en fantastiskt sur min: “Nej, inget högt nu…!”
Som att jag hade tänkt att köra Deftones på högsta volym rakt in i trumhinnan som present.
Jag blir besviken och går iväg, för jag är så ofantligt lätt-stött.
Han vaknar till lite mer och ber mig vänta, men jag är redan generad över att det blev ett sånt jävla fiasko så jag skiter i honom. Han skriker något trist åt mig, och jag går in i badrummet och blåser ut ljuset och tar bort kortet. Hejdå Valentines.
Ångrar mig efter en minut och ställer tillbaka kortet igen. När han går på toaletten senare hittar han det, och blir ångerfull. Men nu är jag redan sur, och så sabbar jag de första 5 timmarna av vår dag tillsammans för att han inte reagerade som jag hade väntat mig.
Mogen tjej.

Men han är ju inte dum i huvudet. Under dagen bokar han in en middag på en trevlig restaurang efter jobbet, och allt blir bra i slutändan.
Alla dessa olikheter, och alla dessa olika förväntningar.
Dagens läxa är att inte förvänta sig ett skit.
Och att inte väcka din pappa med att stoppa in hörlurar i öronen.


Facebook
Twitter
More...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *