Jag önskar jag hade kuk.
Det är inte fråga om klassisk freudiansk penisavund, det är bara ett stilla konstaterande att livet ibland kan vara en hel del lättare som man.
Det gäller inte alla män, och det är inte heller den manliga befolkningens fel att det är så.
I allmänhet.
Men i vissa fall så är det det, i synnerhet.
Jag sörjer för oss, vi som drömmer om jämställdhet.
Jag önskar nästan att jag vore lite mindre angelägen och lite mer ok med det historiskt sanktionerade förtrycket som egentligen bara ändrar skepnad över årens lopp.”Förtryck?!” utropar någon indignerat (möjligtvis en man). Ja, förtryck, svarar jag (helt säkert en kvinna).
Eller tycker du kanske att det är rimligt att kvinnor, efter alla dessa år av snack, fortfarande bär det största lasset i hushållet?
Annars förstår jag inte varför någon skulle motsätta sig ordvalet ”förtryck”.
Det finns på fler platser, såklart. Överallt i samhället ser man det. Det läggs mer fokus på hur kvinnliga politiker/idrottare/skådespelare/medarbetare etc ser ut i än vad som läggs på deras faktiska kompetens/talang (tänk Seth McFarlan på Oscarsgalan och ”We Saw Your Boobs”-låten). Det är tidlös nedvärdering, ett helt vanligt, gammalt hederligt förtryck.
Men jag vill återgå till varför det fortfarande är ganska ok att kvinnor gör överlägset mest i hemmet.
För det är så här: från alla mina kvinnliga vänner hör jag samma jävla saker, och det har jag gjort i alla år. ”Han hjälper inte till, han handlar aldrig, han kan låta det vara skitigt på toan hur länge som helst, det känns som om allt ansvar gällande hushållet ligger på mig”. Etc, etc, et fucking cetera. Och jag har sagt samma sak till mina vänner.
Kvinnorörelsen och jämställdhet är inte på väg någonstans, det är bara små, små steg som tas då och då, på några få ställen, och för dessa förväntas man jubla. Man förväntas glädjas över och uppmuntra honom för att han faktiskt plockade undan koppen helt själv, eller för att han har bäddat sängen flera dagar i rad, istället för att vara en jävla bitch (”bitch” = kravställande kvinna) som istället förväntar sig att det ska delas på alla sysslor, med en gång.
Det ska mjäkas och gullas och ha förståelse så in i Norden, för det här ju är nytt för honom. Med andra ord; man ska ha förståelse för att han såklart inte vill släppa den bekväma positionen som utövare av ett accepterat förtryck.
Försvaret: Men det kanske inte är viktigt för honom att ha det rent? Det kanske inte är viktigt för honom att sova i rena lakan?
Åklagaren: Nä. Och då kanske det inte känns lika viktigt för kvinnan i fråga att dela boende med honom heller. Sayonara mutherfucker!
För om hennes val står mellan att a) leva i smuts som en heroinmissbrukare, b) konstant städa undan efter någon som lika gärna hade kunnat vara heroinmissbrukare, och c) bo själv, så väljer hon kanske det tredje alternativet.
Hon kanske inte kan leva och må bra i ett smutsigt hem, men hon kan inte heller tillåta sig själv att curla en vuxen man utan att känna att hon ger varenda feminist och hela jämställdhetskampen en käftsmäll som får saliven att flyga.
Hon kan däremot bo själv.
Problemet är att det är svårt för henne att ha en meningsfull relation om hon inte delar boende med sin partner. Tanken på att skaffa barn när man bor på två olika ställen känns märklig för henne, och det är inte vad hon vill ha eller vad hon föreställt sig. Men tanken på att gå och plocka undan och städa och handla och tvätta och ansvara för ett hushåll med två vuxna när ett barn planeras känns om möjligt ännu mer märkligt.
Hon vill bo med sin partner, hon vill dela liv och allt annat med honom, men hon vill inte känna sig som en jävla sucker. Deras relation ska väl ge dem båda något? Den ska väl inte ge henne en större belastning än om hon levde själv? Är det kärlek, att få en ännu större börda?
Och om det inte är viktigt för honom att det är någorlunda rent för sin egen del, och det inte blir viktigt för honom genom att det är viktigt för hans partner, så kan jag lista några saker som isåfall inte känns särskilt viktiga för henne;
– Det är inte viktigt för henne att dela på deras utgifter.
– Det är inte viktigt för henne att handla mat till någon annan än sig själv.
– Det är inte viktigt för henne att tvätta någon annans tvätt än sin egen.
Den enda strimman av hopp är att jag känner till män som inte är som ovanstående. Dessa män ”hjälper” inte till med hushållsbestyren, eftersom det (åtminstone delvis) är sina egna behov som de tillgodoser. Hur kan man hjälpa till i sitt eget liv? Hur kan handla toalettpapper till sig själv klassas som att hjälpa till?
Dessa män är kanske de enda sanna, manliga feminister jag känner. För feminism handlar nämligen inte primärt om huruvida man tycker att kvinnor ska tjäna lika mycket och bedömas likvärdigt vid rekrytering av VD-tjänster. Det handlar om att se till att våra kedjor och kättingar från ett 50-tal där en kvinnas primära roll var att serva sin inkomstbringande make vittrar sönder och försvinner en gång för alla.
Så till dig som är man: säg inte att du slåss för min kamp, våga inte gå i mina tåg, innan du sett till du är jämställd i din egna relation.
Och till dig som är kvinna är budskapet detsamma.
Det är inte någon annans kamp, det är din, och min, och vi måste alla utkämpa den tillsammans, idag.
