Hårt arbete är inget för någon som drömmer om koma

Den vanligaste av mina utvägs-drömmar är stegen i huset. Det är en stadig metallstege i tre delar som man hakar på varandra, och den sammanbinder vår nedervåning, som ännu bara är ett betonggolv, med vår ovanvåning där sovrummet finns.

Varje gång jag utför scenen i mitt huvud ser den exakt likadan ut. Enkel och fullkomlig.
Jag ser mig själv klättra ned för stegen, jag ser hur jag halkar lite med foten när jag fortfarande är en bra bit från marken, och jag ser mig själv falla. Med ett visst sinne för detaljer leker min hjärna fram en grotesk bild av mig liggandes på golvet, där jag av någon helt oförklarlig anledning landade med huvudet först. Huvudet, som nu pryds av en fylld gloria av djuprött blod, den där riktig murriga färgen som man föreställer sig – troligen tack vare Hollywood – är något mörkare än vanligt blod, eftersom det består av hälften blod och hälften hjärnsubstans.

Så där ligger min hjärna med sitt sinne för detaljer och impregnerar den obehandlade betongen i en färg vi aldrig diskuterat.
Nästa scen är att min älskade finner mig där, men vid det här skedet slutar jag dagdrömma, för här slutar det positiva. Jag stoppar filmen innan jag ser smärtan i hans ansikte. Jag har räddat mig själv från mitt eget liv, och där sätter jag punkt. Delen där en annan människa ska fortsätta sitt liv i sämre skick än innan är inte en del jag gillar, och således inte en som jag behöver engagera mig i. Och den delen är såklart en av alla tusen anledningar till att jag aldrig skulle göra något som resulterar i min egen död, annat än att leva. Det leder ju också till döden.

På plats två av mest förekommande dagdrömmar är ”Bussen och övergångsstället”.
Jag korsar en väg och busschauffören upptäcker mig inte förrän det är för sent. Han smäller sin tunga metallkoloss rakt in i den sköra uppbyggnad vi kallar ’människokroppen’, i detta fallet min. Jag flyger som en delikat vante genom luften, landar hårt och obarmhärtigt på asfalten 10 meter bort, och när förste man hinner fram till mig är jag redan medvetslös.
Och sedan förblir jag så, i alla fall i några månader.
Så ljuvt.

När jag var barn brukade jag drömma om att jag gick till en läkare på grund av av någon envis förkylning eller märklig huvudvärk, men vid undersökningen finner han istället något annat allvarligt fel med mig, något som förklarar varför jag emellanåt är i så dåligt skick.
Ett svagt hjärta, eller kanske en delvis kollapsad lunga; något som allvarligt försämrar mina förutsättningar att leva sunt och friskt och lyckligt, och som snarare gör det mirakulöst att jag klarat mig så här länge. Som barn på 80-talet var man ju inte deprimerad eller nedstämd, då hette det väl i så fall att man var sur, och det vet jag egentligen inte om jag var.
Men redan då drömde jag om en utväg, redan då hoppades jag att livet egentligen inte var så besvärligt som jag upplevde det.

Jag går till psykologen igen. Det är avmätt och trist, vi pratar (såklart) bara om vad jag måste göra annorlunda i mitt liv, och även om det känns bra att få de här små käftsmällarna och instruktionerna för hur jag borde göra och varför, så känner jag inte samma effekt som tidigare. Förra gången jag gick till honom var besöken något av en aha-upplevelse, jag fick helt nya perspektiv och det fanns en glädje i att ta mig an problemen och bli bättre. Nu är jag bara trött och lägger den mesta av min energi på att leta efter genvägar.

Och den här gången har jag kanske även börjat förlika mig med möjligheten att mitt liv aldrig kommer bli mycket mer stabilt än så här, vilket såklart tar udden av alla försök att förbättra och uppgradera sig.

Hårt arbete är inget för någon som drömmer om en koma.

Facebook
Twitter
More...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *