När jag blev gravid började jag läsa en massa bloggar med tips om hur man skulle förbereda sig rent praktiskt, och vad man borde passa på att göra innan bebisen kom (eftersom ledig tid tydligen är lika vanligt som enhörningar när bebben väl är framkrystad) och en av de återkommande grejerna var; passa på att klippa dig.
Alltså inte som att man blev en bättre förälder om man bara hade lite kortare hår, utan snarare att om ens hår behövde toppas eller luggen behövde jämnas till eller dylikt så skulle man vara lite smart och inte vänta med det, för då kan det alltså dröja rätt länge innan man får det gjort.
Jag la till det på min lista ”Innan liten bebis tittar ut” och hade nog någon slags galen uppfattning om att jag faktiskt skulle boka tid hos en frisör och få frisyren tillfixad.
(Jag brukar göra så, förvänta mig extremt okaraktäristiska saker av mig själv bara för att de råkar ligga en bit in i framtiden, och min psykologi-studerande vän säger att jag väntar mig dessa grejer av mitt ideal-själv och inte mitt riktiga jag. Mitt ideal-själv är en soft tjej vars kyl aldrig är smutsig eller oorganiserad, och hennes säng är alltid bäddad när hon inte sover i den. Hon är nästan alltid glad, absolut inte långsur, och i mitt fall är hon även helt fiktiv.)
Det ska nämnas att jag har haft kort hår en stor del av mitt vuxna liv, och då var man ju så gott som tvungen att gå till någon sax-utbildad emellanåt, annars såg det rätt bedrövligt ut. Så då, när man fick gå och skämmas om det gick för långt mellan klippningarna, så fick jag det faktiskt gjort. Skam är en stark katalysator för mig.
Men sedan några år tillbaka slutade jag klippa håret och lät det växa ut, och nu har jag lite längre än axellångt. Det absolut bästa med den längden är ju helt klart att den inte behöver donas med så mycket, annat än att toppas då och då. Inga kemiska produkter för att få styr på det, vilket passar min livsstil som är betydligt mer no-poo nu än tidigare.
Men just att gå till frisören för något så tråkigt som att klippa topparna är jag tydligen helt värdelös på, så håret hinner bli redigt slitet innan jag kommer mig för att gå till en drop-in-frisör och kapa några centimeter.
Nu när jag vaggar runt i min höggravida kropp i väntan på bebis orkar jag inte riktigt med tanken på att ta mig till en frisör som ska ta massa pengar från mig (en annan bristvara nu när vi bara lever på en vettig lön) för att klippa hår. Jag säger inget illa om frisöryrket, men att just klippa toppar behöver väl inte kosta 300-600 kr? Borde man inte kunna göra det själv?
Såklart man kan!
En enkel ”klipp dig själv”-googling tog mig till Lee Stafford’s guide över hur man gör ”The Cosmo Cut”.
Jag gjorde den själv på fem minuter igår och är faktiskt vansinnigt nöjd med resultatet.
Men det här aldrig kommer bli bloggen där jag lägger vidare mycket fokus på utseende, i synnerhet inte mitt egna då jag är häftigt allergisk mot selfies och alla andra mediala uttryck av ”kolla vad snygg jag är!”, så här följer inte BEFORE och AFTER-bilder på mig.
Däremot bjuder jag på den svin-enkla instruktions-videon så kan ni också klippa er gratis!