Hårt arbete är inget för någon som drömmer om koma

Den vanligaste av mina utvägs-drömmar är stegen i huset. Det är en stadig metallstege i tre delar som man hakar på varandra, och den sammanbinder vår nedervåning, som ännu bara är ett betonggolv, med vår ovanvåning där sovrummet finns.

Varje gång jag utför scenen i mitt huvud ser den exakt likadan ut. Enkel och fullkomlig.
Jag ser mig själv klättra ned för stegen, jag ser hur jag halkar lite med foten när jag fortfarande är en bra bit från marken, och jag ser mig själv falla. Med ett visst sinne för detaljer leker min hjärna fram en grotesk bild av mig liggandes på golvet, där jag av någon helt oförklarlig anledning landade med huvudet först. Huvudet, som nu pryds av en fylld gloria av djuprött blod, den där riktig murriga färgen som man föreställer sig – troligen tack vare Hollywood – är något mörkare än vanligt blod, eftersom det består av hälften blod och hälften hjärnsubstans.

Så där ligger min hjärna med sitt sinne för detaljer och impregnerar den obehandlade betongen i en färg vi aldrig diskuterat.
Nästa scen är att min älskade finner mig där, men vid det här skedet slutar jag dagdrömma, för här slutar det positiva. Jag stoppar filmen innan jag ser smärtan i hans ansikte. Jag har räddat mig själv från mitt eget liv, och där sätter jag punkt. Delen där en annan människa ska fortsätta sitt liv i sämre skick än innan är inte en del jag gillar, och således inte en som jag behöver engagera mig i. Och den delen är såklart en av alla tusen anledningar till att jag aldrig skulle göra något som resulterar i min egen död, annat än att leva. Det leder ju också till döden.

På plats två av mest förekommande dagdrömmar är ”Bussen och övergångsstället”.
Jag korsar en väg och busschauffören upptäcker mig inte förrän det är för sent. Han smäller sin tunga metallkoloss rakt in i den sköra uppbyggnad vi kallar ’människokroppen’, i detta fallet min. Jag flyger som en delikat vante genom luften, landar hårt och obarmhärtigt på asfalten 10 meter bort, och när förste man hinner fram till mig är jag redan medvetslös.
Och sedan förblir jag så, i alla fall i några månader.
Så ljuvt.

När jag var barn brukade jag drömma om att jag gick till en läkare på grund av av någon envis förkylning eller märklig huvudvärk, men vid undersökningen finner han istället något annat allvarligt fel med mig, något som förklarar varför jag emellanåt är i så dåligt skick.
Ett svagt hjärta, eller kanske en delvis kollapsad lunga; något som allvarligt försämrar mina förutsättningar att leva sunt och friskt och lyckligt, och som snarare gör det mirakulöst att jag klarat mig så här länge. Som barn på 80-talet var man ju inte deprimerad eller nedstämd, då hette det väl i så fall att man var sur, och det vet jag egentligen inte om jag var.
Men redan då drömde jag om en utväg, redan då hoppades jag att livet egentligen inte var så besvärligt som jag upplevde det.

Jag går till psykologen igen. Det är avmätt och trist, vi pratar (såklart) bara om vad jag måste göra annorlunda i mitt liv, och även om det känns bra att få de här små käftsmällarna och instruktionerna för hur jag borde göra och varför, så känner jag inte samma effekt som tidigare. Förra gången jag gick till honom var besöken något av en aha-upplevelse, jag fick helt nya perspektiv och det fanns en glädje i att ta mig an problemen och bli bättre. Nu är jag bara trött och lägger den mesta av min energi på att leta efter genvägar.

Och den här gången har jag kanske även börjat förlika mig med möjligheten att mitt liv aldrig kommer bli mycket mer stabilt än så här, vilket såklart tar udden av alla försök att förbättra och uppgradera sig.

Hårt arbete är inget för någon som drömmer om en koma.

Facebook
Twitter
More...

Käre Gud

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag aldrig hör av mig. Det beror främst på att jag inte tror på din existens, no offense.

Men nu har jag några grejer som jag vill ta upp med dig.
Jag kan väl börja med att tacka för att jag fick en frisk och funktionell kropp. Den är bra på både beachvolleyboll och löpning, och faktiskt en hel del andra grejer. Den är inte särskilt benägen att lagra fett, och beroende på vilken epok man lever i är det ju olika bra. Grottmänniskan ville gärna ha lite extra hull som skydd mot vinterns kyla, även barockens kvinnor hade varit tämligen missnöjda med min kroppshydda, men för den epok jag landade i, sent 1900-tal, så funkar min figur fantastiskt bra. Dålig blodcirkulation och ett immunförsvar som är lika med noll, men i övrigt är den helt ok.
Gällande min kropp har jag alltså inga klagomål.

Däremot har jag en stilla undran beträffande mitt psyke. Inte för att låta otacksam, men varför förse någon med en bra kropp om man nu ändå har tänkt att utrusta densamma med så exceptionellt bristfälliga mentala förmågor? Det är rent slöseri.
Mig hade du lika gärna kunnat ge en riktig skitkropp, defekt och oduglig. Dålig kvalitet, Made in China, det hade varit ok för mig. Vad hade du tänkt att jag skulle ha en användbar kropp till? Jag tillbringar ju stora delar av min lediga tid till sängs, bakom fördragna persienner, oförmögen att ta vara på dagen. Jag ligger där som ett aktivt fuck you åt alla som någonsin yttrat orden ”carpe diem”, samtidigt som jag önskar att jag kunde göra just det. Eller att jag kunde göra något alls.
Varför denna friska kropp? Jag har inte ens en liten allergi, inte den minsta lilla astma. Varför får jag en så välfungerande fysik, jag som inte ser lediga dagar som möjligheter att göra något kul, utan istället upplever dem som en enorm stress som jag gång på gång kollapsar under. Lediga dagar är något jag kastar bort på att ligga i sängen och gråta och känna ömsom självömkan, ömsom självförakt, något jag sedan får panik och dåligt samvete för när klockan blivit åtta och det är mörkt ute och jag inte gjort ett skit, och inte ätit något, utan bara legat och ältat meningen ”detta är slöseri med liv” i en enda lång evighets-loop. Det behövs ingen särskilt bra kropp till det.
Och dessa tankar, alla dessa trängande, kvävande insikter om livets poänglöshet, och då i synnerhet mitt egna livs poänglöshet, de övertygar mig om att min älskade kommer lämna mig, för vem står ut med någon som mig? Ingen kärlek i världen är stark nog att stå pall det här, det förstår jag ju.
Och ju längre jag ligger där, desto mer grottar den övertygelsen ner sig i mina hjärnrötter, där de lindar in sig i rot efter rot, tills de förgiftat hela stammen och allt långsamt vittrar bort. Och när detta väl hänt är jag knappast mer benägen att plötsligt lyckas kliva upp och vara normal, för när den tanken väl slår rot blir allt så ofantligt mycket svårare. Då blir det vin och Atarax för hela slanten, bara för att ta udden av det allra värsta.
Så varför fick jag en fungerande kropp?

Om du har tänkt till ens det minsta i sammansättandet av mig så har du i alla fall sett till att mina äggstockar är obrukbara, så att jag inte kan bli med barn, för det går ju helt ärligt inte. Man måste nog vara en smula bättre på att leva, man måste nog vara ok med sin egna existens lite oftare än varannan vecka, och man måste väl veta hur fan man gör för att älska sig själv först.
Men du verkar ju inte ha tänkt till särskilt mycket alls, så risken är väl att jag visst kan bli med barn, risken är att denna helt felfria, högfunktionella, epok-riktiga lekamen har utrustats med mänsklighetens mest välmående fortplantningsorgan. Och så blir jag gravid, och så går allt så bra så bra, och mitt barn föds friskt och vackert. Och barnet kommer överleva alla de hot som nyfödda barn kan utsättas för, barnet kommer vara starkt och uthålligt och klara sig.
Ska jag då sitta där med ett friskt barn, medan kollegan och hans tjej, hon som säkert skulle blivit en strålande mamma, blir helt utan?
Ska jag – som ibland inte ens vet hur man kliver ur sängen – sitta där med ett friskt barn, medan Isaks mamma , som säkert hade blivit en fantastisk förälder, inte fick behålla sitt?

Det var bara det jag undrade.
Hur fan tänker du?

 

Facebook
Twitter
More...

Åtgärdspaketet

Det har gått några veckor av märklig tomhet.
Den där deprimerande, och troligen deprimerade, tomheten. Jag känner inte mig vidare ledsen egentligen, förutom ledsamheten som uppstår från att man inte lyckas känna något. Morgon, och man ska jobba – inget. Jobbet går bra alternativt dåligt – inget. Dagen är över och man får gå hem – inget. Äter något vällagat och gott – inget. Ser en bra film – inget. Får höra från pojkvännen att man är fin/älskad/bäst – inget.
Och framförallt ingen övertygelse i det man lydigt replikerar gällande kärlek och förälskelse för honom.

Jag gick hos psykolog för ett tag sedan, och när jag gjorde det så lärde jag mig ett och annat av den underbare mannen som satt och lyssnade på det krångliga kaos som jag kallar liv. Jag fick verktyg för hur man undviker att dippa för långt, och tänkvärda tips på hur man hjälper sig själv må bättre, och undviker att alls börja må dåligt. Inget revolutionerande, utan snarare saker som är så självklara att man aldrig tänker dem, och i mitt fall, definitivt inte efterlever dem:

Aktivera dig – fyll ditt liv med händelser, även om det bara är en promenad. Allt är bättre än att slösurfa bort hela dagar.
Ät – se till att du får i dig näring så din stackars stackars hjärna orkar tänka något annat än negativa tankar.
Alkohol är INTE ett godkänt verktyg – inte heller insomningspiller eller ångestdämpande.
Man får, eller rentav ska, må dåligt ibland – om ett förhållande tar slut, om man bråkat hela natten med sin respektive, om man blivit av med jobbet. Då är det normalt att ha en period av att inte må FUCKING AWESOME, vilket innebär att man inte heller ska försöka dämpa de ”dåliga” känslorna man upplever.

Den sistnämnda var kanske den verkliga ögonöppnaren för mig, för det har jag nog aldrig tänkt; att man inte borde försöka bli av med, eller fly från, trista känslor. Att det finns ett värde i att må dåligt vid tillfälle. Att man rentav borde skapa utrymme för dem, á la Lyckofällan.
Tidigare i mitt liv när jag hade generell livsångest brukade jag gå och löpa, och min haka föll hela vägen till golvet, genom parketten och ner till golvet på våningen under när psykologen förklarade att det inte nödvändigtvis var bra.
Skulle träning inte vara 100% bra?! Naturliga endorfiner och alla hälsosamma fördelar från att röra på sig, utmattningen efter att ha sprungit milen, den (i bästa fall) ökade aptiten; menade han verkligen att detta inte var den moderna människans absolut överlägsna panacea? För det hade jag alltid trott.
”Det beror på varför du går till gymmet och springer,” förklarade min pedagogiska friend-by-the-hour. ”Gör du det för att du är sugen på att röra på dig, eller för att du tror att du mår bra av det, då är det bra. Men det är viktigt att skilja på att göra något för att må bra, och att göra något för att inte må dåligt.”

Nyhet för mig, kan jag meddela. Jag har nog alltid mer eller mindre likställt de två.

”Poängen är,” fortsatte han, ”att du inte gör det du gör för att fly från något obehagligt.”
Första gången han sa det här tyckte jag han klöv atomer, men ju mer vi pratade om det, desto mer logiskt lät det. Att eftersträva sundhet istället för att fly från ångest eller nedstämdhet. För varför är jag nedstämd? Det kanske jag inte får ordning på om jag bara gör något som distraherar mig från den känslan så snart den dyker upp.
Och när han frågade om den negativa känslan brukade hålla sig borta särskilt länge med min metod kom minnena från min helpanka sommar i New York tillbaka, sommaren när jag utnyttjade prova-på-erbjudanden i Äpplets alla finare gym, och hela mitt liv till slut handlade om att löpa, eftersom detta var min ”lösning” på depressionen som jag egentligen befann mig i. Jag rasade i vikt och fattade det inte själv förrän kompisen vars soffa jag slaggade på med vänlig övertydlighet förklarade att jag såg ut som om jag hade anorexia. Jag hade varit så fokuserad på att träna träna träna tills jag kunde springa en mile på 5 minuter, men när hon sa det här var jag bara nere på 5:32 som bästa tid, och kostnaden av att försöka komma hela vägen ner verkade plötsligt inte värd det. Insikten av att mina revben syntes genom en t-shirt och att detta faktiskt inte var normalt fick mig äntligen att sluta träna som besatt, vilket kanske räddade mig.
Ingen depression i världen blir bättre av extrem undervikt.

Så, mitt lilla opåbörjade hjärtegryn, även om jag är en aningens fucked up ibland så är jag ändå bättre rustad för livet nu än jag någonsin varit tidigare.

Men en fråga kvarstår; var fan är min mens?


Facebook
Twitter
More...

Presentation; del två. Och förlåt.

Då har det blivit dags att släppa första jobbiga bomben för dig:
Din mamma är något labil. Sorry.
Inte helt åt helvete alltså, hon är relativt funktionell, men den där funktionaliteten går lite i vågor. Oftast är hon ganska bra, ibland är hon rentav riktigt grym. Men ganska ofta skäms hon för sig själv och sin otillräcklighet i livets alla skeenden. Det vanligaste just nu är att hon skäms för att hon är så jävla långt ifrån den flickvän hon har för avsikt att vara, och hon skäms för att din underbara far ska behöva nöja sig med den partner hon orkar erbjuda honom. Hon skäms för att hon aldrig tar tag i något, och när hon väl tar tag i det så genomför hon det aldrig. Hon läser för fan inte ens ut de självhjälp-böcker hon skaffar.
Just skam är din mamma riktigt vass på. Hon är även bra på att skapa och bibehålla ångest, och att tänka alldeles för mycket på helt oväsentliga saker, och därigenom undvika att tänka på de som är väsentliga. Sömnlöshet är lite av en specialitet, likaså att ta ut sitt pissiga humör på de i hennes omgivning som minst förtjänar det, vilket spär på den där skammen jag nämnde tidigare.
And so it goes.
Man kan säga, rent generellt, att hon är fantastiskt dålig på att leva. Det är många tankar och rädslor som ständigt hindrar henne från att göra saker, och ofta när hon ändå lyckas göra dem, så hindrar tankarna henne från att uppskatta dem. Lediga dagar skapar oro och stress, eftersom de hade kunnat fyllas med värde, vilket hon alltid är orolig att hon inte kommer lyckas med. Och som alla vet; när man fokuserar på hur mycket åt helvete något kan gå, så går det ganska ofta just dit.

Jag har några gånger funderat på om din morsa är manodepressiv. När det är bra är det ofta så J-Ä-V-L-A bra, och när hon sedan halkar ner från den känslan halkar hon alldeles för långt och har väldigt svårt att ta sig upp. Men vad vet jag, det kanske är helt annorlunda att ha manodepression. Kanske är det bara sån här man är ibland, och alla etiketter och stämplar är hämmande och onödiga och helt jävla poänglösa.

Fan, jag är så himla ledsen att du fick en sån här mamma. Men även såna människor som jag måste väl få skaffa barn? Även om man vet att man är en omöjlig jävel måste man väl få fortplanta sig? Och du, om jag tycker att jag anstränger mig för din pappas skull så lovar jag att det inte är något jämfört med hur mycket jag kommer anstränga mig för dig. Jag är inte dum, jag förstår skillnaden på att råka hemfalla åt håglöshet och nedstämdhet i din fars sällskap, och att göra detsamma mot en liten oskyldig krabat vars hela existens hänger på ens beteende. Men vetskapen om min psykiska labilitet gör mig såklart rädd för dig. I den bästa av världar tvingar du mig skärpa mig, givet att jag kan skärpa mig ur situationen, men i den i sämsta av världar blir det du och jag och en förlossningsdepression. (Jag har givetvis läst en hel del om sådana också, då jag inser att jag är urtypen för någon som råkar ut för en.)

Så nu vet du. Även om det inte finns ett skit du kan göra åt det.
Den ende som kan göra något är jag, och helt ärligt känner jag ganska sällan någon som helst makt över de här humörsvängningarna. Så vi får bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag räknar inte med att du kommer fylla mitt liv med någon slags automatisk salighet som helt plöjer undan nedstämdheten, men jag tillåter ändå för möjligheten att saker kan bli bättre tack vare dig.
Kort sagt; vi får väl se hur det går.


Facebook
Twitter
More...