Min förlossningsberättelse

Jag tänkte passa på att skriva en förlossningsberättelse för att dokumentera för mig själv hur förlossningen var, innan det minnet hijackas av min amningshjärna (som jag redan känner mer och mer tar över och komplicerar de enklaste sakerna i livet).
Jag vill minnas vad som skedde och hur jag upplevde det.
Det krävs ingen trigger warning men om du är på väg att föda inom kort avråder jag kanske ändå dig från att läsa det. Dels för att man inte kan förberedas på sin egna förlossning genom att läsa om andras, och dels för att det som jag tyckte var jobbigt kanske inte kommer bli jobbigt för dig, men att läsa om hur jag upplevde det kan ändå få dig att oroa dig i onödan.

Det började med ett besök hos vår korkade barnmorska (ni minns kanske att Fantastiska Louise gick på mammaledighet och nu hade vi istället fått Korkade Katarina). Jag frågade lite fint om hon kunde tänka sig att göra den där hinnsvepningen som vi hade fått höra om på profylaxen. Det kunde tydligen sätta igång grejer och nu var jag ju snart en vecka över tiden. Hon rynkade på näsan, skakade på huvudet och sa ”ja, visst, om du vill, men det finns ju ingen garanti att det hjälper.”
Hon sa alltså både med kroppsspråk och ord att hon inte var sugen på att utföra det här enkla ingreppet, men det gjorde ju bara mig mer angelägen om att begära det, för det kan jag inte tänka mig att hon har rätt att neka mig. Eller kan det vara så vanskligt att man får hålla tummarna för att man får en bm som är öppen för att göra sitt jobb? Personligen tänker jag att om man är ovillig att stoppa upp ett/flera fingrar i en relativt okänd kvinnas underliv så kanske man borde blivit bibliotekarie istället. Eller typ vad som helst förutom barnmorska/gynekolog.
Jag var ju själv riktigt opeppad på att få just detta utfört av just henne, men jag ville inte bomma en möjlighet att förkorta tiden av väntan, så jag släppte tankarna på att jag tyckte hon var obehaglig och dum i huvudet, och förtydligade att ja, jag ville att hon gjorde det, även utan garanti på resultat. Hon gav efter och gjorde slutligen någon sorts hinnsvepning, vilket mest verkade gå ut på att hon väldigt ansträngt och stönande stack upp ett par fingrar i slidan och vispade runt lite, flåsade och stånkade och upprepade frasen ”näää, det går inte…”.
Till slut var hon färdig med det som inte gick och deklarerade bestämt och med övertygelse att den här ungen var ju inte på väg att födas på flera dagar, hon kunde inte ens känna livmodertappen, så det var definitivt inte dags än.
Riktigt opeppigt för oss, men inte mycket att göra åt.

Sambon åkte tillbaka till jobbet och jag åkte hem. Eftersom det tar på krafterna att vara stor som ett hus och ge näring och liv åt heffaklumpen inuti magen, tog jag en välbehövd tupplur runt 14-snåret. Jag vaknade till med lite mensvärks-liknande ont i magen, men somnade om. Vaknade igen med samma sak, hann tänka ”kan detta vara en värk?” och somnade om igen. Tredje gången valde jag att inte somna om igen, och kroppen fylldes av ett hormon som jag brukar kalla för SPÄNNING. Kan det vara nu det sätter igång?! Fjärde gången värken kom hade jag insett att det inte kunde vara så mycket annat än just en värk, så jag ringde sambon.
”Du, vi har nog lite oh my god på g här borta. Jag tror jag har värkar.”
”Va?! Är du säker?”
”Nej, säker är jag inte, men det kan nog inte vara så mycket annat. Jag tror det är smart om du beger dig hemåt om inte alltför lång tid.”
Sambon höll jublande med och sa att han bara skulle avsluta ett par grejer.

Sedan satte jag mig i soffan och löste korsord och chattade med en kollega som själv fått barn för ett par veckor sedan. Under tiden blev värkarna tätare, runt 5-12 minuter emellan dem, och jag tajmade intervallen med min värk-app.
Sambon kom hem runt 17, och cirka en kvart senare gick vattnet. Jag stod och skrattade åt Niagara-fallet som forsade ut mellan benen på mig, rakt ut på betonggolvet. Varmt vatten med lukt av hav och till synes utan tankar på uppehåll rann det längs med benen, och jag gladdes på ett löjligt sätt åt att jag fick uppleva den här biten hemma. Bara 30% av förlossningar startar så hade jag lärt mig, men jag tyckte om den Hollywood-biten och tyckte det var roligt att få ha med den i vår förlossningshistoria.

Vi ringde Ystad Förlossning och berättade att vattnet hade gått. Värkarna hade förvisso inte hade varit 5 minuter täta i 3 timmar än, men då vi har 45 min restid ville vi börja med att kolla att de hade plats för oss. Det hade de inte just då, men barnmorskan som svarade lät rätt säker på att det skulle finnas plats bara om några timmar, så hon bad oss jobba på med värkarna hemma och ringa igen lite senare.

Så det gjorde vi.
Uttrycket ”vattnet går” är för övrigt lite missvisande på så sätt att det genom sin singularis-form får det att låta som att detta sker endast en gång, så vi överraskades en smula av att det ”gick” igen och igen, men när vi väl fattat det så klädde vi in sängen i plastad frotté. Sedan tände vi lite ljus och lade oss och tittade på serier. När en värk kom sa jag ”nu” och sambon höll min hand och såg till att jag andades rätt. Värkarna var vid det här laget ganska milda och vi hade det mest mysigt med en förväntansfull stämning.

Doulan kom runt 21 och vi ringde till Ystad igen. Nu hade de plats för oss och reserverade ett rum, så vi beställde taxi. Jag låg nu med gravidkudden på en tjock matta under matbordet för jag inte ville riskera att läcka fostervatten i soffan, och värkarna hade tilltagit en hel del. Fortfarande hanterbara, men jag ville inte vänta längre med tanke på taxiresan.
Vi packade in alla våra grejer och oss själva i taxibilen och bad honom köra till Ystad Förlossning. Doulan sa något till honom om att det blev en långkörning och han skrattade.
Kanske skrattade han för att han inte alls uppfattade vart vi skulle, för han körde in mot Malmö. Vid avfarten mot Ystad fick jag en värk, så jag och sambon satt i baksätet och koncentrerade oss på den och inget annat, och märkte således inte när han inte tog avfarten, utan istället körde in på motorvägen mot Malmö. En motorväg är den andra ganska lik, i synnerhet klockan tio på kvällen, och det var inte förrän doulan frågade om man verkligen behövde köra genom Malmö för att åka till Ystad från vår adress som han hajade till.
”Ystad?” sa han frågande.
”Ja, Ystad”, sa doulan. ”vi har ju sagt flera gånger att vi ska till förlossningen i Ystad.”
”Aaahhhh, ok, jag hörde inte….” sa taxichaffisen, som i övrigt var världens raraste och tog varje fartgupp med extrem försiktighet för att inte orsaka mig extra obehag i baksätet. Jag förlåter honom för att han antog att vi skulle till den närmaste förlossningskliniken och inte en som ligger mer än en halvtimme längre bort, men jävlar vad ledsen jag blev av att inse att den redan långa bilresan på 45 minuter just hade adderats med 15 min. Det är liksom inte så jävla roligt att ha värkar överhuvudtaget, och omöjligheten att sitta/ligga bekvämt i baksätet av en taxi hjälper ju inte direkt saken.
Men men, det var ju inte värre än att man fick uthärda det.

Vad som var ungefär fyra miljoner gånger värre var att jag inte hade känt barnet röra sig på väldigt länge. ”Ska man fortfarande känna barnet när man har värkar?” frågade jag doulan, som svarade att ja, man bör känna rörelser som vanligt.
Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan.
Jag började buffa och trycka på magen, och försökte göra det obekvämt för killen där inne, allt för att han skulle svara med en spark eller box eller flytta sig från mina störiga fingrar, men jag fick ingen respons. För varje gång jag buffade och fick stillhet som svar ökade min panik. Sambon försökte ingjuta lugn men jag såg att även han var skärrad, och jag blev med ens övertygad om att jag var på väg till Ystad Förlossning för att föda fram ett dött foster.

När vi äntligen kom fram vid 23-tiden möttes vi av vänlig kvinna som visade oss till rum nummer 3 och förklarade att en barnmorska snart skulle komma till oss. Jag berättade att jag var orolig för barnet, så när vår barnmorska kom in till oss lyssnade hon efter hjärtljud med en gång. Det tog några sekunder innan hon hittade det, och det var långa sekunder kan jag tala om, men när vi väl hörde de tappra små hjärtslagen började vi båda gråta av lättnad.
Kanske fällde även doulan en tår, hon är inte den okänsliga typen.

Även på BB var den första delen av förlossningen ganska angenäm, eller hur man nu ska uttrycka det. Vi hade med oss en batterdriven ljusslinga och trådlösa högtalare, så vi preppade rummet med mys och musik. Jag hade i sista stund slängt ihop en playlist på Spotify som var go och peppig utan att vara för pumpig och därmed höja pulsen, vilket jag ju inte ville. Lugn och fin var receptet jag körde på.
Så vi mötte krystarna med skön musik och avslappnad stämning. När värkarna tilltog i styrka tog jag en lång, varm dusch, vilket hjälpte hela kroppen slappna av och gjorde värkarna mycket mjukare. Så ljuvligt att få så simpel, skön smärtlindring.

02:30 gör en barnmorska första vaginala undersökningen, och då är jag fortfarande i latensfas så jag får en sovdos och värmedyna och lägger mig i dubbelsängen med sambon för att kunna vila upp mig/oss. Han verkar slumra ganska gott, men värmedynan gör inte mycket för smärtan och pillrena tar inte, trots insomningstablett och morfin utöver Alvedon och Diklofenak. Jag tycker värkarna känns lika mycket eller mer än tidigare, och halv fem säger jag till BM att jag inte kunnat mer än slumra lite emellan värkarna.
Hon gör en ny undersökning och nu är livmoderstappen utplånad och jag är öppen 2-3 cm. Jag behöver kissa hela tiden och tar ytterligare en dusch för att få lite smärtlindring, och det ger god effekt den här gången också. När värkarna kommer lutar jag mig mot väggen och låter duschen strila varmt vatten över min rygg. Trots att detta hjälper och ger mig en paus i den värsta smärtan så orkar jag oroa mig för att jag är en riktig miljöbov som står och ”slösar” varmt vatten så där. Men skillnaden mellan duschen och värmedynan är enorm, så som en äkta miljöbov noterar jag vilken skada jag gör samtidigt som jag beslutar att jag är värd det.

Mellan 05:00 och 06:30 lyckas jag sova halvsittandes i min ställbara säng. (Jag har alltså två sängar i rummet = LYX.)
08:30 morgonen efter ankomst serveras jag frukost. Efter det ges jag akupunktur för att värkarna har avtagit i styrka och knappt känns jobbiga alls längre. Klockan 10 skickar de ut oss på promenad då jag fortfarande tycker det är så snälla sammandragningar, och när vi återvänder vid 12 försöker jag vila jag en stund, dock utan att sova.
Vid 13-tiden tilltar värkarna i styrka även om de fortfarande är glesa (cirka var 7:e min), men trots att de är något kraftigare nu tycker vi att de ännu är väldigt lätta att hantera. Därför blir både vi och barnmorskan förvånade när hon vid undersökningen 15:40 ser att jag är öppen 6 cm. Fan, det här går ju riktigt bra! Jag och sambon high-fivar och tänker att vi är grymma på att föda barn.

Vid 17-tiden blir värkarna kraftigare och jag ber att få prova lustgas. BM sätter det på 50/50 och efter en kvart höjer vi till 60/40, varpå jag upplever god effekt. (BM återkommer en stund senare i ett annat ärende, ser att vi har höjt flödet och förklarar att man inte får göra det själv, utan att vi måste kalla på dem nästa gång. Oops.)
18:40 har jag dock inte öppnat mig mer än de 6 cm vi jublade över för 3 timmar sedan, så de sätter värkstimulerande (Syntocinon), främst för att fostervattnet haft varierande grader av mekoniumfärgat sedan vi kom in men också för att det redan har gått drygt ett dygn. Utan att stressa mig förklarar de att barnet mår bra men han vill ut, så de vill hjälpa till lite med värkstimulerande dropp.
3 timmar senare, vid 21:30, bedöms dock värkarbetet fungera igen, så Syntocinonet kopplas bort, men då jag även fått bensylpenicillin så blir jag inte av med droppslangen i handen, vilket jag upplever lite förlamande. Den hindrar mig från att röra mig fritt i rummet eller ens på sängen, och ibland råkar en barnmorska snärja in sig i den eller luta sig mot den varpå det såklart gör ont när nålen flyttar sig inne i handen.

Runt 22:00 slutar jag med lustgasen, för slangen räcker inte längre än till hörnet av huvudänden, så för att använda den vid en värk måste jag positionera mig så nära väggen som möjligt. Så där värst mycket effekt ger inte lustgasen nu heller, så jag tycker inte det är värt böket längre. Värkarna har avtagit i effektivitet igen (men inte i smärta!), och jag vill gärna slippa droppet, så jag provar nu att stå i olika positioner för att få igång dem.
Men det är svårt, och jag upplever inte att jag får någon riktig vila mellan värkarna då CTG och slangarna i handen och den stora magen är i vägen. Jag känner mig trött, och även mentalt börjar jag bli utmattad. Tapperheten och peppen tynar och min sambo blir mitt allt. Jag klarar knappt en värk utan att han är där och berättar att han älskar mig och att jag är fantastisk och påminner mig att andas lugnt och försöka slappna av så gott det går.
Men nu slappnas det fan inte av mycket. Kroppen spänner sig nästan spastiskt när värken når sin peak, och jag kan inte annat än att följa med. Tänker istället dykteknik nu, att bara låta kroppen göra sin grej och försöka låta vågen skölja över mig utan att styra. Det funkar ok, men jag känner mig så trött och ledsen över att behöva ha ont så här mycket så här länge, och jag går från att försäkra sambon om att jag klarar detta, till att jag inte fixar det mer, jag vill sluta nu, kan ingen ta bort allt det onda. Han tröstar och peppar och är helt fantastisk men nu är jag nästan slut. Det har gått drygt 32 h sedan första värkarna, och på den tiden har jag sovit en och en halv timme.
Värk-maratonet börjar ta ut sin rätt.

Vid midnatt sätter de värkstimulerande igen och vid undersökningen 01:30 är jag öppen 10 cm. Äntligen! tänker jag utmattad och ser för första gången ett slut på det hela, ovetandes om att det slutet är långdraget som fan.
När jag behöver kissa måste jag gå ut från rummet till toaletten längs ner i korridoren och bara uthärda värkarna som kommer på vägen dit och tillbaka samt medan jag sitter på toa, men nu tröttnar jag på den exercisen, särskilt eftersom det inte kommer något hur länge jag än väntar, så jag ber om en potta. Det funkar en eller ett par gånger men kl 4 kan jag inte kissa mer fastän jag känner mig nödig, så då sätter de kateter och tömmer mig. Heaven! 150 ml flödar ur mig, och det är ljuvligt att känna trycket avta.

Jag får inte stå som jag vill för CTG lossnar hela tiden och då får de ingen kurva på hur barnet mår, så jag blir ombedd att ligga på rygg.
Nu kommer också krystkänslan tätare så vi provkrystar och flyttar sedan till pallen och sedan till sidoläge med ben i benstöd, men det händer inte tillräckligt mycket oavsett position och hur mycket jag än tar i.
05:30 har jag hållit på i 1,5h utan att det går framåt. Jag är trött, livmodern är trött, barnet är trött. BM tillkallar läkare för hjälp med sugklocka. Jag placeras i gynläge och in kommer ett team på 6 personer. Läkaren anlägger sugklockan, en så kallad Kiwi-klocka (den mindre och ”mildare” varianten) och drar samtidigt som jag krystar.
Vid det här laget har jag redan krystat så mycket att jag är osäker på om jag har någon kraft kvar, kroppen är helt slut och jag känner mig lite som i ett töcken. Men jag tänker att nu ger jag allt, för nu kommer sugklockan hjälpa till lite också, och så ser vi till att få ut den här ungen en gång för alla.
Så jag krystar, och tar nytt andetag och krystar vidare utan att släppa musklerna emellan och gör så fyra-fem gånger, men de bara säger åt mig att fortsätta och fortsätta och inte sluta som om jag är någon jävla Wonder Woman med outtömliga krafter, och så PLOPP! så lossnar sugklockan.
Jag ser läkarens paffa min och sugklockan som är full av blod, och jag blir så fruktansvärt trött och besviken att den krysten inte var min sista. Så det är bara att vänta tills han satt fast den igen. ”Din jävla prao”, tänker jag, ”den här gången får du ut ungen, fattar du det…”
Men även andra och tredje gången lossnade klockan och skvätte blod över hela förlossningssalen. Då var det äntligen slut på lekarna, då tog en annan läkare över. Han gjorde ett klipp, satte sugklockan och fick ut ungen på sitt första försök.

När jag föder fram barnet bränner och svider det i hela mitt underliv och känslan av att detta stora objekt tränger fram mellan benen är HELT BISARR. Det är som om jag känner formen på huvud-hals-axlar när de pressas fram medan kroppen och benen bara känns som ett avslutande SLURP. I samma sekund som jag känner honom lämna min kropp läggs han på min bröstkorg, denna helt makalöst nyfödda människa. Vi är bekanta främlingar, båda nakna, och båda gråtandes, han av smärta från att ha tagit sitt livs första andetag och jag av lättnad att det värsta är över, lättnad över att han lever och verkar vara frisk, och glädje över att äntligen få träffa honom.

Men den där härliga känslan fick jag inte behålla så länge, för jag blödde lite väl mycket och var tvungen att säga ja till något preparat för att stoppa blödningen, och sedan skulle såklart moderkakan ut, och som om inte det var nog så hade jag både klippts och spruckit så nu var det dags att sy. Det ska ju dock inte vara några problem, förutsatt att bedövningen tar, men det gjorde den tyvärr inte överallt.
Jag låg och grät i tyst desperation och frågade min sambo om det aldrig kunde ta slut, skulle jag aldrig få slippa ha ont. Sambon gjorde det enda man kan göra när någon man älskar har ont och man står maktlös, nämligen titta på en med en blick som avslöjar djup kärlek och extremt medlidande. Det hjälpte, även om jag hade två främmande män mellan benen som sydde i mitt söndertrasade, halvt bedövade underliv i 40 min.

Men så kom han i alla fall till världen, vår älskade lille Algot, 40 h efter första värken.

(Måste göra en shout-out till all personal på Ystad BB/förlossning och patienthotellet där vi bodde två nätter efteråt. Alla var helt fantastiska och om jag får välja föder jag nästa unge där också.)

Algot har anlänt!

 

Vår lille Algot föddes en vecka över tiden, den 27:e sep, kl 05:53. Han imponerade på alla med stadiga 4308 gram och 53 cm, och såklart sin praktfulla über-söthet. Algots föräldrar noterar opartiskt att han är vackrast i världen men försöker att bibehålla en ödmjuk inställning till detta uppenbara faktum.

Förlossningen var lång och tuff men alla mår bra och åtnjuter nu lite gemensam ledighet i hemmet. Katterna är avvaktande men nyfikna.

 

Förlossningsväskan

Jag gillar att organisera.
Med andra ord är det här med att förbereda sig inför att få barn ganska roligt.
Först fick jag lov att skapa listor utifrån alla saker som verkade vettiga att ha. Jag läste otaliga listor på nätet och sållade till slut fram en som kändes relevant för oss.
Sedan har jag haft gott om tid på mig att bestämma mig för vilka märken och modeller/varianter vi vill ha (eftersom jag började titta på gravid-/amnings-/barnsaker typ i vecka 13), och i lugn och ro leta bäst priser på dem, alternativt hitta dem gratis/billigt begagnat.

Nu har vi slutligen packat förlossningsväskan, och då finns det såklart en lista att checka av även här.
Jag har delat upp den i mamma, pappa, bebis.

 

MAMMA

  • bekväma kläder, främst till efter förlossningen. Stora, sköna mjukisbrallor, slappa t-shirts, bekväma underkläder, en varmare tröja.
  • varma sockar och/eller tofflor
  • skön morgonrock
  • vetekudde
  • toalettartiklar (i mitt fall olivolja för rengöring av kropp och underliv, honung för rengöring av ansikte, rosenvatten + tefröolja för återfuktande av ansikte, Body Shops Peppermint Cooling Foot Lotion som jag för tillfället gillar som deo, och mandelolja som kroppsolja. Även läppbalsam.)
  • maxi-tygbindor (från Hanna Michnik!) för efter förlossningen
  • amningsinlägg (även dessa från Hanna)
  • amnings-bh’ar
  • nipple balm
  • legitimation

 

PAPPA (ansvarar även för gemensamma prylar)

  • bekväma kläder
  • tofflor
  • toalettartiklar till sig
  • öronproppar till oss båda (om det är högljutt när man behöver vila)
  • provsvar, förlossningsbrev och övriga papper från MVC
  • i den här pappans fall; några dosor snus
  • …och pga den vanan; massa tuggummi (jag har blivit extremt luktkänslig som gravid)
  • massa snacks och frukt och fruktkräm och nötter och snickers och druvsocker
  • anteckningsbok + penna (så man kan skriva ner alla frågor som dyker upp när det inte finns någon i närheten att fråga)
  • kamera med laddat batteri och tomt minneskort
  • legitimation
  • elektroniska värmeljus för avslappnad stämning
  • liten portabel högtalare så vi kan spela egenvald musik (Spotify-lista!)

 

BEBIS

  • ett gäng tygblöjor + inlägg + PUL-påse (tar tygblöjorna slut så använder vi engångs från BB). Även små tyglappar av överblivet skjorttyg som man kan lägga som engångsinlägg i tygblöjan för bebisens första bajs (mekoniumet) som är tjockt och segt och extremt svårt att tvätta bort. De tyglapparna kastas alltså sedan istället för att tvättas, och så slipper man förstöra en tygblöja.
  • några omlott-bodies
  • några varma sockar
  • några byxor
  • ett par mössor
  • en varm tröja
  • en varmare body
  • ytterkläder (fodrad body)
  • napp i naturgummi
  • tvättlappar (parfymfria och svanen-märkta som vi fick i någon gratis gravid-box från någon matbutik/apotek, hemma kommer jag använda tyg-tvättlappar)
  • farmors stickade filt
  • gosedjur från pappans barndom

 

Precis som planerat dricker jag så mycket hallonbladste som jag kommer ihåg, vilket oftast inte blir mer än två koppar per dag, men ibland hinns det med tre.
På kvällarna har jag börjat få den där stickande känslan i underlivet (aj som fan!), men i övrigt inga spännande symptom. Det känns dock som en bra uppvärmning inför att försöka slappna av och andas lugnt genom smärtan, och en bra övning för sambon. De första två-tre gångerna han märkte att jag hade ont sa han till mig att slappna av och inte spänna mig, men med ganska högljudd, opedagogisk röst, nästan lite ilsket, så det var väl skönt att vi fick den mindre lyckade varianten av ”stöd” ur världen innan det är dags för den verkliga smärtan 😉

11 dagar kvar till BF!
Vilket innebär 7 dagar kvar tills jag tror att bebisen kommer, och 16 dagar tills sambon tror att bebisen kommer. Jag menar, alla seriösa blivande föräldrapar bettar väl om barnets ankomst?!?! Nä, nu ska jag ta en kopp te till för att bättra på mina odds lite.

Barnmorska 2015 och konceptet doula

Ibland blir man så trött på att behöva lägga något så viktigt som sin graviditet, förlossning och ens kommande barns hälsa i händerna på vården, i synnerhet när de inte alltid känns så kompetenta.
Tillåt mig spy av mig lite av dagens MVC-besök.

Vår barnmorska Fantastiska Louise hade ju den dåliga stilen att själv blir med barn (liksom, NEJ, det får du inte), och hon har gått på mammaledighet sedan någon månad tillbaka. Detta innebär att vi är inne på vår tredje barnmorska på en och samma MVC/BVC, men eftersom det är så lite tid kvar och vi känner oss ganska redo för vad som väntar så spelar det mindre roll hur väl vi klickar med vår BM dessa sista träffar, bara hon vet hur man mäter magen och lyssnar efter hjärtljud ordentligt.
Trots så extremt låga krav lyckades vår nya BM göra oss rätt besvikna idag.

En väldigt förlåtande faktor för vår nya BM är att hon har tagit över många blivande mammor från sin kollega Louise, så man har full förståelse på att hon inte har koll på alla. Dock kan jag tycka att under en och samma kvarts samtal så kan man väl minnas vad som sades bara någon minut tidigare, men det spelar inte jättestor roll.
Det kan ju kvitta att jag berättade hur skönt det var att järntabletterna som jag mådde så dåligt av i början av graviditeten nu funkar hur bra som helst, att jag inte ens märker av dem, och att hon ändå två minuter senare säger att om jag mår så dåligt av järntabletterna så kan jag sluta äta dem för nu är mina järnvärden jättebra (mätte 132 idag).
Det kan också kvitta att hon, precis som alla barnmorskor i Sverige, tipsar om jordgubbar, spenat och broccoli när de ska lista 3-4 saker som man bör äta för att höja järnvärdena.

Nej, jag kan inte hejda mig.
Låt mig bara, som ett sidospår, få krossa den här den idiotiska, seglivade myten en gång för alla:

1 järntablett innehåller 100 mg tvåvärt järn.
Per 100 gram jordgubbar får jag i mig 0,34 mg järn.

För att få i mig motsvarande mängd järn genom jordgubbar som 1 järntablett måste jag alltså äta 29,4 kg jordgubbar. I dagsläget tar jag dessutom två tabletter, så då ligger vi runt 60 kg bär. (Kan också nämna att i stort sett alla andra bär, såsom hallon, tranbär, blåbär och lingon har högre värden än jordgubbar, men de nämns inte. Marginellt högre värden, förvisso, men om man nu ändå försöker.)

Spenat är ett lite bättre tips, där behöver jag bara sätta i mig 5 kg per dag istället för 1 järntablett, och alltså modesta 10 kg för min dagliga dos på två. Broccoli motsvarar 15 kg per tablett.

spenat-200g

Sugen på att äta 3,5 såna här storpack om dagen? VARJE DAG?!

Varför vården insisterar på att ”tipsa” om dessa varor när det kräver så absurda mängder för att ens komma upp i värden som gör minsta skillnad begriper jag inte.
Att jämföra med en järntablett är såklart också befängt, då en tablett snabbt ska höja toklåga värden, men även när man tittar på motsvarande mängd av dessa produkter för att nå en fertil kvinnas rekommenderade dagliga dos (15 mg) ser det lite mastigt ut:

Jordgubbar = 4,4 kg
Spenat = 750 gram
Broccoli = 2,2 kg

Kanske aningen vettigare då att tipsa om torkad aprikos (225 gram för rekommenderad daglig dos), pumpafrön (100 gram) eller varför inte blodpudding (113 gram)?
Over and out.

Ursäkta sidospåret, jag är bara trött på denna välmenande idioti.
Åter till ämnet, nämligen vår nya BM.
Förra gången missade hon att ta mina järnvärden, så det påminde jag henne om idag.
Vårt intryck förra gången var att hon inte har så bra koll, så vi hade ett par saker som vi ville kolla med henne idag.
Det ena var val av BVC, men det gjorde man via en blankett som vi fick i början av graviditeten. All good there.
Det andra var att de på profylaxkursen sa att man skulle prata med sin BM om vad man hade för önskemål om förlossningen, och kortfattat skriva 2-3 rader om det i journalen. Förlossningsbrev i all ära, men det är det inte säkert att personalen ens läser, medan detta skrivs högst upp och är kort och koncist. Så vi frågade om vi kunde göra det.
”Jamen då skriver jag att du har haft en bra graviditet och att du tänker amma.”

Är inte det konstigt? Varför tar hon sig friheten att sammanfatta för oss vad det ska stå där? Borde det inte vara våra önskemål?
Vi nämnde iaf att vi ville att det skulle stå att jag inte vill ha sterila kvaddlar, varpå hon börjar berätta att de är ju jättebra, varför vill jag inte ha dem, och jag vet väl att det bara är sterilt vatten, så det finns inga biverkningar. Jag är alltså i nionde månaden och vill författa några väl genomtänkta rader om min kommande förlossning, och istället för att respektera det börjar hon pitcha in den enda grejen jag säger att jag gärna slipper. Nåväl, hon antecknade till slut det jag sa, och så nämnde jag att jag är väldigt öppen för akupunktur, och i stort sett all annan smärtlindring också.
”Ja, och så kommer vi ha med en doula också”, nämner sambon.
Då vänder barnmorskan sig till honom och frågar:

”Är det för att du känner dig osäker i coachingen under förlossningen?” 

HELT ÄRLIGT.
Jag hade ett himla sjå att inte låta hormonerna vinna över min uppfostran och fråga henne vad FAN hon menade med det. Jag ville så innerligt förklara att det INTE är hennes uppgift att ifrågasätta en patients högst personliga val, i synnerhet inte med en så dömande och otrevlig fråga.

Men istället (uppfostran vann) sa jag att det faktiskt var jag som hade föreslagit det, eftersom man aldrig kan veta vad det blir för slags förlossning, och jag tycker det känns skönt för både mig och min sambo att ha en extra person där, särskilt i den händelse att det blir en utdragen affär på 22 timmar eller dylikt.
Hon släppte det med ett ”ok” och skrev ner det på sin lilla post-it.

Nu ska jag bara se till att ungen kommer minst 3 dagar tidigt, för annars måste vi ha en kontroll till, och jag orkar varken med henne igen, eller att krångla och byta BM så här mot slutet.
Med andra ord, det är dags för en kopp hallonbladste och en långpromenad.

Lyckat begagnatköp, rättvänd unge och spjälsäng från sambons barndom

För att vara framgångsrik när man handlar begagnat på t.ex. Blocket handlar det i min mening främst om att kolla hela tiden, pruta helt oförskämt mycket, och inte ha bråttom. Detta råkar vara motsatsen till hur jag generellt handlar där, då jag snarare brukar vara på väg att köpa något nytt men först vill dubbelkolla om det finns begagnat innan jag slår till.
Vid såna tillfällen brukar det vara ganska smalt utbud, och det man hittar och skickar mail på är generellt redan sålt av någon lat tjomme som inte orkat ta bort annonsen.

Men ibland ska man ju ha tur också!
Häromdagen fick jag nog av vår naturvita (kemtvättskrävande) IKEA-soffa som efter 1,5 år är ganska väl utrustad med fläckar. Fläckar som man alltså inte kan isefall-naturgnugga bort själv eller slänga i tvätten vid behov, utan som måste lämnas in på kemtvätt, och där får de inte heller alltid bort dem, men betala måste man ju ändå. Pissig deal.

Vi har pratat om att köpa ny klädsel, men det är helt hutlöst dyrt, nästan lika mycket som en helt ny soffa inkl. klädsel, och vi är varken sugna på att köpa ny soffa eller betala skitmycket för ny klädsel, särskilt inte ny klädsel som bebisen kan läcka kiss på eller kräkas ner om bara några veckor och så har man samma problem igen.

Det finns en enda klädsel till vår Söderhamn-soffa som faktiskt är tvättbar, och den är inte så farligt dyr (2000 kr för vår kombination), men den är inte heller så farligt snygg.
Å andra sidan kanske vi inte vill ha ännu en dyr klädsel som kräver kemtvätt om vi ändå mer eller mindre räknar med spill. Och även utan bebiskräk så har ju faktiskt katterna fortfarande inte lärt sig torka av tassarna när de kommer in efter att ha varit ute, så fläckar blir det ju oavsett.

Men att köpa klädsel för ett par tusen samsta-mörkgrånär man inte ens tycker den är särskilt snygg? Nåväl, allt är bättre än en skabbig vit soffa med fläckar, tänkte jag, så det är väl bara att bita i det sjukt sura äpplet.

Innan jag lade ifrån mig datorn den kvällen kollade jag snabbt på Blocket och fann den ovan nämnda tvättbara klädseln för en tusenlapp, till vår exakta kombination av soffa. Alltså, va?! Annonsen var upplagd samma dag så den fanns dessutom kvar när jag mailade.
Halva priset, hej hej!
Jag prutade dessutom ner den till 800 kr, trots att den var i stort sett oanvänd, men jag tänkte att de kommer inte ha så lätt att hitta någon som ska ha just den kombinationen, så jag hade väl ändå lite förhandlingsläge.
Och då plötsligt kändes det som världens vinst. Nu var det som om någon hade GETT mig 1200 kr istället för att JAG hade betalat något. När svärmor och jag äntligen krånglat på den (man måste skruva isär hela soffjäveln, så det tog sina timmar) visade det sig att den inte heller var så ful på som jag trodde den skulle vara, snarare höstigt mysig.
Och med våra naturvita filtar på blev det faktiskt riktigt trevligt!

Ytterligare begagnad är spjälsängen som sambon sov i som barn, den kom svärmor med när hon, sambons bror och morfar kom på besök i helgen. Vi slipade ner den och håller nu på att måla om den så den blir vackert vit istället för den där träiga färgen som ser fejk ut.
Då den har lite skumma mått och ingen madrass passar så ska jag sy en egen bovetemadrass, vilket var ok med sambon eftersom det då blir billigare 20150816_220417~2än IKEA’s billigaste. Annars är han ju inte mycket för att investera i giftfritt och ekologiskt om det är betydligt dyrare, vilket många bovetemadrasser som man köper är (de jag föreslog kostade över 2000 kr och då sa han prompt nej).

 

 

Om bebisen kan vi berätta att han äntligen lagt sig rättvänd, med rumpan i vädret och huvudet nerkört i mitt bäcken. Heja dig bebisen!
Det var riktigt skönt, för det där vändningsförsöket var jag inte ett dugg sugen på, än mindre det eventuella kejsarsnittet om vändningen inte lyckades. Barnmorskorna hade svårt att avgöra hur han låg när de kände med bara händerna, så vi fick (ännu ett) inklämt snabbt bonus-ultraljud, och nu när man är så långt gången kan man se allt väldigt tydligt. Gullapan låg och pillade in fingrarna i munnen och gapade stort (gäspade?) och svalde massa gott fostervatten. En halvtimme senare fick han hicka, och det kan för övrigt vara den mysigaste av alla rörelser han håller på med där inne!

Snart får jag gå hem, och då ska jag pilla med småprojekt, baka surdegsbröd och bara förbereda allt det sista. Det blir nog gott om tid till bloggande också! 🙂

Gravid. Ich bin gravid.

Nu är det hög tid att reclaima hejarramsan från SD, så att jag kan gå ut på gator och torg och höggljutt skandera:

”Jag är preggo, sha-la-la-la-laaaaa,
jag är preggo, shaaaaa-la-la-la-la-la!”

Jag är gravid.
Knappt stolt heller.
Stolt över att vi grejade det, jag och killen min. Heja oss!
Och rätt jäkla stolt över att man har en kropp som är så finurlig att den ger massa weirda hintar om att något är annorlunda, så att man faktiskt anar vad som har hänt (även om man såklart är livrädd för att hoppas alltför mycket.) Stickningar i brösten och en otrolig törst är inte skitroligt, men det är också avvikande nog från allt annat man haft för att man ska fatta vad det rör sig om.
Och när sen tandköttet började göra ont föll ju poletten ner rätt hårt.

Vi hade massa tester från Testlagret liggandes hemma, och jag tog ett test samma kväll som jag skrev mitt förra inlägg, bara för att kolla lite. Om jag var gravid, liksom.
Det var negativt, men det bekom mig inte. Då är det bara för tidigt för att testa, sa jag till killen.
Nästa dag var det samma sak, och nästa. För tidigt bara, oroa dig inte, jag är gravid! sa jag, medan han verkade bli mer och mer övertygad om att så inte var fallet.
Sen kom ett klent litet streck, tror jag i alla fall. Man vet ju inte vad man inbillar sig när man spänner blicken och verkligen, verkligen vill se ett streck, eller åtminstone en antydan till ett.
Men nästa dag bad jag honom titta med mig, och jag hade tagit två tester samtidigt, varav ett var snorbilliga Testlagret, och det andra var ett Clearblue (lite mer påkostat).
Om båda gav utslag, resonerade vi, så borde det kunna betyda något.
Och det gjorde de.
Men inte sådär PANG!-käftsmäll-i-fejset-tydligt, utan mer blygt och osäkert.
Så jag blev glad för strecken, men killen förblev halvt skeptisk, och ville att det skulle vara tydligare innan han tänkte skutta av glädje.
Fair enough.

Dagen därpå gjorde vi därför YTTERLIGARE två tester, och nu tyckte t.o.m. killen att det väl ändå inte gick att disputera att det faktiskt var ett plus på det ena, och dubbla streck på det andra. Äntligen fattar han! tänkte jag. Men någon timme efter att vi skilts åt för att gå till jobbet sms’ade han och frågade om strecket var grått eller blått, och jag förstod att han hittat trådarna om spökstreck och dylikt. Han är född skeptiker, det är ingens fel.
”Sluta noja, allt är bra. Jag är gravid”, svarade jag, och så enades vi om att vi skulle köpa ett gäng till, och bara fortsätta ta dem tills han var övertygad.

Den här gången köpte jag high roller-testet; Clearblues ”Gravid/Ej gravid”-testet, som inte riktigt tillåter tolkningar. Och så inväntade vi att dagen skulle bli kväll, och sedan natt, och slutligen morgon. Det påminde väldigt mycket om när man var barn och väntade på julafton eller sin födelsedag.
Dock minns jag inte om jag brukade vakna med lätt ångest kl 4 på morgnarna som barn, men det hände i morse. Jag väckte killen och berättade att jag inte kunde sova, och att jag inte skulle kunna sova innan jag hade tagit testet och bara VISSTE stensäkert att jag var gravid, och så tassade jag upp och kissade i ett glas.
Doppade stickan.
Väntade. Väntade. Väntade.

Och sen detta:

clearblue-gravtest

 

 

 

Det verkar som ett barn äntligen kommer bli till.

 

 

 

 

Ps. Nu finns jag även på

Rädslan och fåfängan

Jag har börjat läsa om förlossningar. Och resultatet efter. Framfall, hemorrojder, ett underliv som ser ut som ett slagfält och känns likadant i evigheters evigheter. Fan.

Du kommer vara värd allt det, om något av det händer mig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot att göra så mycket våld på min kropp. Min kropp, för övrigt, som jag har varit väldigt nöjd med större delen av mitt vuxna liv, den får jag ju såklart mer eller mindre ge upp.
Hej då fasta bröst och fasta mage, tack för att ni hängde med så här länge. Men nu är jag 32 och ska ge mig på det här med att baka bebbe, och från vad jag bevittnat är det någonstans mellan svårt och omöjligt att kombinera post-förlossningskropp med fasthet, och ett par bröst som fortfarande beter sig som om de är ovetandes om tyngdkraftens lagar finns nog inte med i ekvationen.

Jag tänker dessa tankar, och de trängs med skammen för att jag bryr mig om sådant, det borde vara oviktigt. Till och med jag betraktar min fåfänga som en synd i detta större sammanhang, och till och med jag inser att i planeringen av skapandet av ett helt nytt liv bör fokus inte ligga på hur jag kommer se ut i bikini efteråt.
Såklart.

Men än så länge, när möjligheten för dig att äntra min livmoder fortfarande blockeras av en strategiskt placerad metallbit, så är det delvis det, och jag sörjer min nuvarande kropp i förväg, som om detta med att ta ut förlusten i förväg någonsin varit en god idé. Jag skäms något djävulskt när jag inser att jag inte hade varit lika rädd för att låta dig växa inom mig om det hade kunnat ske utan att min kropp förändrades.
Det blir värre ju mer jag tänker på det. Jag skäms inte bara över att de här tankarna existerar, jag skäms även över att de existerar under antagandet att allt ändå går bra, att jag kan bli gravid, att du överlever nio månader i magen och en förlossning, och att du får komma till världen frisk och kry.
För hur fan vågar jag bara anta att jag kan bli gravid? Hur vågar jag anta att du klarar dig hela vägen till min famn? Så jävla fånigt, och så otroligt ytligt det kommer kännas att ha ägnat ens en sekund åt tankar på hur min mage kommer se ut efter att du kommit ut om något istället går fel på vägen, eller om det visar sig att jag inte ens kan bli på smällen.

Vad i helvete ska jag med fasta bröst till då?

Facebook
Twitter
More...