Rädslan och fåfängan

Jag har börjat läsa om förlossningar. Och resultatet efter. Framfall, hemorrojder, ett underliv som ser ut som ett slagfält och känns likadant i evigheters evigheter. Fan.

Du kommer vara värd allt det, om något av det händer mig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot att göra så mycket våld på min kropp. Min kropp, för övrigt, som jag har varit väldigt nöjd med större delen av mitt vuxna liv, den får jag ju såklart mer eller mindre ge upp.
Hej då fasta bröst och fasta mage, tack för att ni hängde med så här länge. Men nu är jag 32 och ska ge mig på det här med att baka bebbe, och från vad jag bevittnat är det någonstans mellan svårt och omöjligt att kombinera post-förlossningskropp med fasthet, och ett par bröst som fortfarande beter sig som om de är ovetandes om tyngdkraftens lagar finns nog inte med i ekvationen.

Jag tänker dessa tankar, och de trängs med skammen för att jag bryr mig om sådant, det borde vara oviktigt. Till och med jag betraktar min fåfänga som en synd i detta större sammanhang, och till och med jag inser att i planeringen av skapandet av ett helt nytt liv bör fokus inte ligga på hur jag kommer se ut i bikini efteråt.
Såklart.

Men än så länge, när möjligheten för dig att äntra min livmoder fortfarande blockeras av en strategiskt placerad metallbit, så är det delvis det, och jag sörjer min nuvarande kropp i förväg, som om detta med att ta ut förlusten i förväg någonsin varit en god idé. Jag skäms något djävulskt när jag inser att jag inte hade varit lika rädd för att låta dig växa inom mig om det hade kunnat ske utan att min kropp förändrades.
Det blir värre ju mer jag tänker på det. Jag skäms inte bara över att de här tankarna existerar, jag skäms även över att de existerar under antagandet att allt ändå går bra, att jag kan bli gravid, att du överlever nio månader i magen och en förlossning, och att du får komma till världen frisk och kry.
För hur fan vågar jag bara anta att jag kan bli gravid? Hur vågar jag anta att du klarar dig hela vägen till min famn? Så jävla fånigt, och så otroligt ytligt det kommer kännas att ha ägnat ens en sekund åt tankar på hur min mage kommer se ut efter att du kommit ut om något istället går fel på vägen, eller om det visar sig att jag inte ens kan bli på smällen.

Vad i helvete ska jag med fasta bröst till då?

Facebook
Twitter
More...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *