Kategori: förstföderska

Jag tänkte passa på att skriva en förlossningsberättelse för att dokumentera för mig själv hur förlossningen var, innan det minnet hijackas av min amningshjärna (som jag redan känner mer och mer tar över och komplicerar de enklaste sakerna i livet).
Jag vill minnas vad som skedde och hur jag upplevde det.
Det krävs ingen trigger warning men om du är på väg att föda inom kort avråder jag kanske ändå dig från att läsa det. Dels för att man inte kan förberedas på sin egna förlossning genom att läsa om andras, och dels för att det som jag tyckte var jobbigt kanske inte kommer bli jobbigt för dig, men att läsa om hur jag upplevde det kan ändå få dig att oroa dig i onödan.

Det började med ett besök hos vår korkade barnmorska (ni minns kanske att Fantastiska Louise gick på mammaledighet och nu hade vi istället fått Korkade Katarina). Jag frågade lite fint om hon kunde tänka sig att göra den där hinnsvepningen som vi hade fått höra om på profylaxen. Det kunde tydligen sätta igång grejer och nu var jag ju snart en vecka över tiden. Hon rynkade på näsan, skakade på huvudet och sa ”ja, visst, om du vill, men det finns ju ingen garanti att det hjälper.”
Hon sa alltså både med kroppsspråk och ord att hon inte var sugen på att utföra det här enkla ingreppet, men det gjorde ju bara mig mer angelägen om att begära det, för det kan jag inte tänka mig att hon har rätt att neka mig. Eller kan det vara så vanskligt att man får hålla tummarna för att man får en bm som är öppen för att göra sitt jobb? Personligen tänker jag att om man är ovillig att stoppa upp ett/flera fingrar i en relativt okänd kvinnas underliv så kanske man borde blivit bibliotekarie istället. Eller typ vad som helst förutom barnmorska/gynekolog.
Jag var ju själv riktigt opeppad på att få just detta utfört av just henne, men jag ville inte bomma en möjlighet att förkorta tiden av väntan, så jag släppte tankarna på att jag tyckte hon var obehaglig och dum i huvudet, och förtydligade att ja, jag ville att hon gjorde det, även utan garanti på resultat. Hon gav efter och gjorde slutligen någon sorts hinnsvepning, vilket mest verkade gå ut på att hon väldigt ansträngt och stönande stack upp ett par fingrar i slidan och vispade runt lite, flåsade och stånkade och upprepade frasen ”näää, det går inte…”.
Till slut var hon färdig med det som inte gick och deklarerade bestämt och med övertygelse att den här ungen var ju inte på väg att födas på flera dagar, hon kunde inte ens känna livmodertappen, så det var definitivt inte dags än.
Riktigt opeppigt för oss, men inte mycket att göra åt.

Sambon åkte tillbaka till jobbet och jag åkte hem. Eftersom det tar på krafterna att vara stor som ett hus och ge näring och liv åt heffaklumpen inuti magen, tog jag en välbehövd tupplur runt 14-snåret. Jag vaknade till med lite mensvärks-liknande ont i magen, men somnade om. Vaknade igen med samma sak, hann tänka ”kan detta vara en värk?” och somnade om igen. Tredje gången valde jag att inte somna om igen, och kroppen fylldes av ett hormon som jag brukar kalla för SPÄNNING. Kan det vara nu det sätter igång?! Fjärde gången värken kom hade jag insett att det inte kunde vara så mycket annat än just en värk, så jag ringde sambon.
”Du, vi har nog lite oh my god på g här borta. Jag tror jag har värkar.”
”Va?! Är du säker?”
”Nej, säker är jag inte, men det kan nog inte vara så mycket annat. Jag tror det är smart om du beger dig hemåt om inte alltför lång tid.”
Sambon höll jublande med och sa att han bara skulle avsluta ett par grejer.

Sedan satte jag mig i soffan och löste korsord och chattade med en kollega som själv fått barn för ett par veckor sedan. Under tiden blev värkarna tätare, runt 5-12 minuter emellan dem, och jag tajmade intervallen med min värk-app.
Sambon kom hem runt 17, och cirka en kvart senare gick vattnet. Jag stod och skrattade åt Niagara-fallet som forsade ut mellan benen på mig, rakt ut på betonggolvet. Varmt vatten med lukt av hav och till synes utan tankar på uppehåll rann det längs med benen, och jag gladdes på ett löjligt sätt åt att jag fick uppleva den här biten hemma. Bara 30% av förlossningar startar så hade jag lärt mig, men jag tyckte om den Hollywood-biten och tyckte det var roligt att få ha med den i vår förlossningshistoria.

Vi ringde Ystad Förlossning och berättade att vattnet hade gått. Värkarna hade förvisso inte hade varit 5 minuter täta i 3 timmar än, men då vi har 45 min restid ville vi börja med att kolla att de hade plats för oss. Det hade de inte just då, men barnmorskan som svarade lät rätt säker på att det skulle finnas plats bara om några timmar, så hon bad oss jobba på med värkarna hemma och ringa igen lite senare.

Så det gjorde vi.
Uttrycket ”vattnet går” är för övrigt lite missvisande på så sätt att det genom sin singularis-form får det att låta som att detta sker endast en gång, så vi överraskades en smula av att det ”gick” igen och igen, men när vi väl fattat det så klädde vi in sängen i plastad frotté. Sedan tände vi lite ljus och lade oss och tittade på serier. När en värk kom sa jag ”nu” och sambon höll min hand och såg till att jag andades rätt. Värkarna var vid det här laget ganska milda och vi hade det mest mysigt med en förväntansfull stämning.

Doulan kom runt 21 och vi ringde till Ystad igen. Nu hade de plats för oss och reserverade ett rum, så vi beställde taxi. Jag låg nu med gravidkudden på en tjock matta under matbordet för jag inte ville riskera att läcka fostervatten i soffan, och värkarna hade tilltagit en hel del. Fortfarande hanterbara, men jag ville inte vänta längre med tanke på taxiresan.
Vi packade in alla våra grejer och oss själva i taxibilen och bad honom köra till Ystad Förlossning. Doulan sa något till honom om att det blev en långkörning och han skrattade.
Kanske skrattade han för att han inte alls uppfattade vart vi skulle, för han körde in mot Malmö. Vid avfarten mot Ystad fick jag en värk, så jag och sambon satt i baksätet och koncentrerade oss på den och inget annat, och märkte således inte när han inte tog avfarten, utan istället körde in på motorvägen mot Malmö. En motorväg är den andra ganska lik, i synnerhet klockan tio på kvällen, och det var inte förrän doulan frågade om man verkligen behövde köra genom Malmö för att åka till Ystad från vår adress som han hajade till.
”Ystad?” sa han frågande.
”Ja, Ystad”, sa doulan. ”vi har ju sagt flera gånger att vi ska till förlossningen i Ystad.”
”Aaahhhh, ok, jag hörde inte….” sa taxichaffisen, som i övrigt var världens raraste och tog varje fartgupp med extrem försiktighet för att inte orsaka mig extra obehag i baksätet. Jag förlåter honom för att han antog att vi skulle till den närmaste förlossningskliniken och inte en som ligger mer än en halvtimme längre bort, men jävlar vad ledsen jag blev av att inse att den redan långa bilresan på 45 minuter just hade adderats med 15 min. Det är liksom inte så jävla roligt att ha värkar överhuvudtaget, och omöjligheten att sitta/ligga bekvämt i baksätet av en taxi hjälper ju inte direkt saken.
Men men, det var ju inte värre än att man fick uthärda det.

Vad som var ungefär fyra miljoner gånger värre var att jag inte hade känt barnet röra sig på väldigt länge. ”Ska man fortfarande känna barnet när man har värkar?” frågade jag doulan, som svarade att ja, man bör känna rörelser som vanligt.
Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan.
Jag började buffa och trycka på magen, och försökte göra det obekvämt för killen där inne, allt för att han skulle svara med en spark eller box eller flytta sig från mina störiga fingrar, men jag fick ingen respons. För varje gång jag buffade och fick stillhet som svar ökade min panik. Sambon försökte ingjuta lugn men jag såg att även han var skärrad, och jag blev med ens övertygad om att jag var på väg till Ystad Förlossning för att föda fram ett dött foster.

När vi äntligen kom fram vid 23-tiden möttes vi av vänlig kvinna som visade oss till rum nummer 3 och förklarade att en barnmorska snart skulle komma till oss. Jag berättade att jag var orolig för barnet, så när vår barnmorska kom in till oss lyssnade hon efter hjärtljud med en gång. Det tog några sekunder innan hon hittade det, och det var långa sekunder kan jag tala om, men när vi väl hörde de tappra små hjärtslagen började vi båda gråta av lättnad.
Kanske fällde även doulan en tår, hon är inte den okänsliga typen.

Även på BB var den första delen av förlossningen ganska angenäm, eller hur man nu ska uttrycka det. Vi hade med oss en batterdriven ljusslinga och trådlösa högtalare, så vi preppade rummet med mys och musik. Jag hade i sista stund slängt ihop en playlist på Spotify som var go och peppig utan att vara för pumpig och därmed höja pulsen, vilket jag ju inte ville. Lugn och fin var receptet jag körde på.
Så vi mötte krystarna med skön musik och avslappnad stämning. När värkarna tilltog i styrka tog jag en lång, varm dusch, vilket hjälpte hela kroppen slappna av och gjorde värkarna mycket mjukare. Så ljuvligt att få så simpel, skön smärtlindring.

02:30 gör en barnmorska första vaginala undersökningen, och då är jag fortfarande i latensfas så jag får en sovdos och värmedyna och lägger mig i dubbelsängen med sambon för att kunna vila upp mig/oss. Han verkar slumra ganska gott, men värmedynan gör inte mycket för smärtan och pillrena tar inte, trots insomningstablett och morfin utöver Alvedon och Diklofenak. Jag tycker värkarna känns lika mycket eller mer än tidigare, och halv fem säger jag till BM att jag inte kunnat mer än slumra lite emellan värkarna.
Hon gör en ny undersökning och nu är livmoderstappen utplånad och jag är öppen 2-3 cm. Jag behöver kissa hela tiden och tar ytterligare en dusch för att få lite smärtlindring, och det ger god effekt den här gången också. När värkarna kommer lutar jag mig mot väggen och låter duschen strila varmt vatten över min rygg. Trots att detta hjälper och ger mig en paus i den värsta smärtan så orkar jag oroa mig för att jag är en riktig miljöbov som står och ”slösar” varmt vatten så där. Men skillnaden mellan duschen och värmedynan är enorm, så som en äkta miljöbov noterar jag vilken skada jag gör samtidigt som jag beslutar att jag är värd det.

Mellan 05:00 och 06:30 lyckas jag sova halvsittandes i min ställbara säng. (Jag har alltså två sängar i rummet = LYX.)
08:30 morgonen efter ankomst serveras jag frukost. Efter det ges jag akupunktur för att värkarna har avtagit i styrka och knappt känns jobbiga alls längre. Klockan 10 skickar de ut oss på promenad då jag fortfarande tycker det är så snälla sammandragningar, och när vi återvänder vid 12 försöker jag vila jag en stund, dock utan att sova.
Vid 13-tiden tilltar värkarna i styrka även om de fortfarande är glesa (cirka var 7:e min), men trots att de är något kraftigare nu tycker vi att de ännu är väldigt lätta att hantera. Därför blir både vi och barnmorskan förvånade när hon vid undersökningen 15:40 ser att jag är öppen 6 cm. Fan, det här går ju riktigt bra! Jag och sambon high-fivar och tänker att vi är grymma på att föda barn.

Vid 17-tiden blir värkarna kraftigare och jag ber att få prova lustgas. BM sätter det på 50/50 och efter en kvart höjer vi till 60/40, varpå jag upplever god effekt. (BM återkommer en stund senare i ett annat ärende, ser att vi har höjt flödet och förklarar att man inte får göra det själv, utan att vi måste kalla på dem nästa gång. Oops.)
18:40 har jag dock inte öppnat mig mer än de 6 cm vi jublade över för 3 timmar sedan, så de sätter värkstimulerande (Syntocinon), främst för att fostervattnet haft varierande grader av mekoniumfärgat sedan vi kom in men också för att det redan har gått drygt ett dygn. Utan att stressa mig förklarar de att barnet mår bra men han vill ut, så de vill hjälpa till lite med värkstimulerande dropp.
3 timmar senare, vid 21:30, bedöms dock värkarbetet fungera igen, så Syntocinonet kopplas bort, men då jag även fått bensylpenicillin så blir jag inte av med droppslangen i handen, vilket jag upplever lite förlamande. Den hindrar mig från att röra mig fritt i rummet eller ens på sängen, och ibland råkar en barnmorska snärja in sig i den eller luta sig mot den varpå det såklart gör ont när nålen flyttar sig inne i handen.

Runt 22:00 slutar jag med lustgasen, för slangen räcker inte längre än till hörnet av huvudänden, så för att använda den vid en värk måste jag positionera mig så nära väggen som möjligt. Så där värst mycket effekt ger inte lustgasen nu heller, så jag tycker inte det är värt böket längre. Värkarna har avtagit i effektivitet igen (men inte i smärta!), och jag vill gärna slippa droppet, så jag provar nu att stå i olika positioner för att få igång dem.
Men det är svårt, och jag upplever inte att jag får någon riktig vila mellan värkarna då CTG och slangarna i handen och den stora magen är i vägen. Jag känner mig trött, och även mentalt börjar jag bli utmattad. Tapperheten och peppen tynar och min sambo blir mitt allt. Jag klarar knappt en värk utan att han är där och berättar att han älskar mig och att jag är fantastisk och påminner mig att andas lugnt och försöka slappna av så gott det går.
Men nu slappnas det fan inte av mycket. Kroppen spänner sig nästan spastiskt när värken når sin peak, och jag kan inte annat än att följa med. Tänker istället dykteknik nu, att bara låta kroppen göra sin grej och försöka låta vågen skölja över mig utan att styra. Det funkar ok, men jag känner mig så trött och ledsen över att behöva ha ont så här mycket så här länge, och jag går från att försäkra sambon om att jag klarar detta, till att jag inte fixar det mer, jag vill sluta nu, kan ingen ta bort allt det onda. Han tröstar och peppar och är helt fantastisk men nu är jag nästan slut. Det har gått drygt 32 h sedan första värkarna, och på den tiden har jag sovit en och en halv timme.
Värk-maratonet börjar ta ut sin rätt.

Vid midnatt sätter de värkstimulerande igen och vid undersökningen 01:30 är jag öppen 10 cm. Äntligen! tänker jag utmattad och ser för första gången ett slut på det hela, ovetandes om att det slutet är långdraget som fan.
När jag behöver kissa måste jag gå ut från rummet till toaletten längs ner i korridoren och bara uthärda värkarna som kommer på vägen dit och tillbaka samt medan jag sitter på toa, men nu tröttnar jag på den exercisen, särskilt eftersom det inte kommer något hur länge jag än väntar, så jag ber om en potta. Det funkar en eller ett par gånger men kl 4 kan jag inte kissa mer fastän jag känner mig nödig, så då sätter de kateter och tömmer mig. Heaven! 150 ml flödar ur mig, och det är ljuvligt att känna trycket avta.

Jag får inte stå som jag vill för CTG lossnar hela tiden och då får de ingen kurva på hur barnet mår, så jag blir ombedd att ligga på rygg.
Nu kommer också krystkänslan tätare så vi provkrystar och flyttar sedan till pallen och sedan till sidoläge med ben i benstöd, men det händer inte tillräckligt mycket oavsett position och hur mycket jag än tar i.
05:30 har jag hållit på i 1,5h utan att det går framåt. Jag är trött, livmodern är trött, barnet är trött. BM tillkallar läkare för hjälp med sugklocka. Jag placeras i gynläge och in kommer ett team på 6 personer. Läkaren anlägger sugklockan, en så kallad Kiwi-klocka (den mindre och ”mildare” varianten) och drar samtidigt som jag krystar.
Vid det här laget har jag redan krystat så mycket att jag är osäker på om jag har någon kraft kvar, kroppen är helt slut och jag känner mig lite som i ett töcken. Men jag tänker att nu ger jag allt, för nu kommer sugklockan hjälpa till lite också, och så ser vi till att få ut den här ungen en gång för alla.
Så jag krystar, och tar nytt andetag och krystar vidare utan att släppa musklerna emellan och gör så fyra-fem gånger, men de bara säger åt mig att fortsätta och fortsätta och inte sluta som om jag är någon jävla Wonder Woman med outtömliga krafter, och så PLOPP! så lossnar sugklockan.
Jag ser läkarens paffa min och sugklockan som är full av blod, och jag blir så fruktansvärt trött och besviken att den krysten inte var min sista. Så det är bara att vänta tills han satt fast den igen. ”Din jävla prao”, tänker jag, ”den här gången får du ut ungen, fattar du det…”
Men även andra och tredje gången lossnade klockan och skvätte blod över hela förlossningssalen. Då var det äntligen slut på lekarna, då tog en annan läkare över. Han gjorde ett klipp, satte sugklockan och fick ut ungen på sitt första försök.

När jag föder fram barnet bränner och svider det i hela mitt underliv och känslan av att detta stora objekt tränger fram mellan benen är HELT BISARR. Det är som om jag känner formen på huvud-hals-axlar när de pressas fram medan kroppen och benen bara känns som ett avslutande SLURP. I samma sekund som jag känner honom lämna min kropp läggs han på min bröstkorg, denna helt makalöst nyfödda människa. Vi är bekanta främlingar, båda nakna, och båda gråtandes, han av smärta från att ha tagit sitt livs första andetag och jag av lättnad att det värsta är över, lättnad över att han lever och verkar vara frisk, och glädje över att äntligen få träffa honom.

Men den där härliga känslan fick jag inte behålla så länge, för jag blödde lite väl mycket och var tvungen att säga ja till något preparat för att stoppa blödningen, och sedan skulle såklart moderkakan ut, och som om inte det var nog så hade jag både klippts och spruckit så nu var det dags att sy. Det ska ju dock inte vara några problem, förutsatt att bedövningen tar, men det gjorde den tyvärr inte överallt.
Jag låg och grät i tyst desperation och frågade min sambo om det aldrig kunde ta slut, skulle jag aldrig få slippa ha ont. Sambon gjorde det enda man kan göra när någon man älskar har ont och man står maktlös, nämligen titta på en med en blick som avslöjar djup kärlek och extremt medlidande. Det hjälpte, även om jag hade två främmande män mellan benen som sydde i mitt söndertrasade, halvt bedövade underliv i 40 min.

Men så kom han i alla fall till världen, vår älskade lille Algot, 40 h efter första värken.

(Måste göra en shout-out till all personal på Ystad BB/förlossning och patienthotellet där vi bodde två nätter efteråt. Alla var helt fantastiska och om jag får välja föder jag nästa unge där också.)