Världens vackraste hjärtljud

Efter tre nätter med vakna timmar av irrationell oro ringde jag min barnmorska. Som ni kanske minns är hon bäst i världen, och således svarade hon inte ”du ska inte oroa dig, allt är säkert bra”, utan hon var väldigt förstående när jag förklarade att jag dagtid inte hade några problem att släppa orostankar, men att de nattetid regerade i hjärnan, och att tröttheten av för få sömntimmar började kännas problematisk.
”Kom in imorgon så får ni lyssna på barnets hjärta”, sa hon, och bara förståelsen, hennes självklara antagande att barnets hjärta verkligen skulle slå, och vetskapen om att jag inte skulle behöva vänta till rutinultraljudet den 27:e för att få en bekräftelse på att knodden därinne levde, gjorde att många spänningar släppte.
Nästa natt sov jag mycket bättre, och när jag ändå vaknade mitt i natten var det inte med några idiot-tankar på missfall, utan bara vanliga idiot-tankar om saker som måste göras, något min hjärna tycker om att spalta upp för mig nattetid.

När vi träffade vår barnmorska Fantastiska Louise följande dag sa hon att man som förälder MÅSTE oroa sig för sina barn, för annars klarar de sig inte, både i magen och utanför. Man måste vara lyhörd och uppmärksam och då ingår att ibland oroa sig.
Det var alltså helt normalt och nästan korrekt att vara orolig enligt henne, men såklart skulle det inte förstöra sömn för en, och då skulle man göra precis som vi hade gjort, nämligen ringa henne.
Hon frågade vidare om annat, och efter ytterligare några bra klargörande om olika smärtor/värkar man kan förvänta sig fick jag lägga mig på britsen.
Innan hon började förklarade hon pedagogiskt att jag inte skulle bli orolig om hon inte hittade det direkt, för jag var knappt i vecka 17 och vanligtvis gör man detta i vecka 21, så det kunde ta lite tid.

Det lät som blåst vid havet när hon satte munstycket mot min mage, med lite inslag av dova smällare, och efter en stund av letande hittade hon knoddens lilla hjärta, och det slog starkt och jämnt och hur vackert som helst. Det var otvetydigt världens vackraste hjärtljud, och tårarna rann av lättnad och glädje på mig. (Även pappa blev lite tårögd när han hörde dig.)

Du lever! Du ligger därinne och grimaserar och sparkar och dricker ditt eget piss och har det hur gött som helst! Du gör allt exakt som du ska göra, och jag ska sluta oroa mig, i alla fall i några dagar till.

Idag ska jag och pappan röja upp i trädgården, köra massa oestetiskt skräp till tippen, och plantera om gurkorna. Kanske även en liten kaffeslurk i solen, om vi har tur med vädret. Tomatplantorna växer snabbt och bra, precis som du i magen.

Allt är med andra ord rätt jävla bra.

Rädslan för missfall

Natten var jobbig.
Jag vaknade till med tankar på missfall. Och på natten är det som bekant svårt att bli av med elaka tankar, särskilt såna som man inte kan få svar på vad man än gör i just den stunden. Så man är offer för allt ens hjärna kommer på som skulle kunna gå åt helvete i livet.

Sambon låg och sov gott bredvid, och jag borde kanske väckt honom och delat med mig av min obehagliga känsla, men varför egentligen? Vad kan någon göra när man jagas av tankar på att barnet i ens mage plötsligt ska dö? Han kan ju inte säga att fostret med säkerhet är vid liv, vilket ju är det enda jag vill höra.
För mitt inre spelade jag upp hur det kanske skulle låta om jag ändå skulle väcka honom:

Jag: Du? Jag kan inte sova. Jag ligger och oroar mig för missfall.
Han: Va? Varför då? Gör det ont någonstans?
Jag: Eh. Nej. Huvudet bara rusar.
Han: Är det för att du fick plötsligt intensivt ont i magen igår?
Jag: Nej, egentligen inte. Det hade oroat mig om jag hade blött efter men inte bara en kramp.
Han: Finns det någon anledning till att du tänker på detta just nu?
Jag: Hmmm. Nej. Men nu när jag börjat tänka på det så märker jag att brösten inte ömmar.
Han: OK. Har de gjort det hela tiden utan avbrott tidigare?
Jag: Nej, det har de förvisso inte.
Han: Så finns det någon orsak till att börja oroa sig för missfall?
Jag: Nä. Men när jag väl börjar tänka på det är det svårt att somna om.
Han: Ja, det förstår jag. Är det något jag kan göra?
Jag: Nej. Förlåt att jag väckte dig. Sov du.

På morgonen kändes det lite bättre, oron var inte lika intensiv och framförallt kunde jag ju sysselsätta mig med massa annat för att distraheras under dagen. Jobbet började inte förrän på eftermiddagen, så jag passade på att plantera om tomatplantorna som börjat växa ur sin lilla äggkartong nu. Det var lugnande och skönt, och det kändes som att jag gjorde något nyttigt, vilket hjälper mig att stressa ned när jag är orolig.

Det är två långa veckor kvar till vårt nästa ultraljud, som är rutinultraljudet.
Jag har ingen anledning att tro att det inte komma synas en pigg, högst levande liten krabat där inne då, men det kommer ändå vara en ofantlig lättnad att få se den lille skiten.
Kanske kan hen börja röra lite på sig innan dess så jag får ett livstecken.
När jag säger att det är spännande att vara gravid är det aldrig den här delen jag avser.

Pretty please lilla baby, bara rör dig lite vårdslöst så jag får känna att du finns.

KUB, järntillskott och ta reda på barnets kön

När jag som 34-årig kvinna kliver in till KUB-testet är risken för kromosomavvikelser 1 på 334. Då rör det sig främst om Down’s Syndrom och trisomi, varav den sistnämnda kan innebära multipla missbildningar, något som barnet enligt BM ofta inte överlever.
Därav är man ju mer än lite orolig när man ligger på britsen och ultraljudsläkaren mäter nackspalten på det pyttelilla fostret, och ännu mer orolig blir man när hon sedan sätter sig vid datorn och knipprar in informationen, och det dyker upp röd text när hon tryckt Enter.
Men det visade sig vara helt i sin ordning, för när beräkningarna var klara hade oddsen förändrats till 1 på 20 000 kr, vilket var det bästa man kunde få, vilket ju var otroligt skönt.

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Något som inte var otroligt skönt var när UL-läkaren ville få bebisen att lägga sig ”rätt” för att hon skulle kunna mäta där hon ville, eftersom hon för att flytta på henom tryckte ner riktigt hårt mot livmodern med munstycket till ultraljudsmaskinen och sedan tryckte till snabbt flera gånger, som för att skaka om fostret. Tanken var då att hen skulle flytta på sig, men det kändes mer som fostermisshandel kombinerad med kvinnomisshandel. Det var rätt obehagligt mot min kropp, och dessutom ganska oskönt att titta på när milt våld utfördes mot detta sköra lilla liv inuti magen som jag gör allt för att skydda på alla tänkbara sätt. Hon försäkrade oss såklart om att det här var helt ofarligt för barnet, och det är säkert sant, men icke desto mindre var det olustigt att se och uppleva.

Jag hade lite låga järnvärden på inskrivningen, inget katastrofalt dåligt, men då jag har varit väldigt trött och hängig ville vår BM att jag tog järntillskott. Hon rekommenderade Niferex och sa till mig att äta dem varannan kväll innan sängdags, på fastande mage och med någon c-vitaminrik juice för ökat upptag.
Sagt och gjort, men dagen efter svald tablett mådde jag riktigt risigt. Matt, ganska varm, lite illamående. Övervägde att sjuka mig pga så dåligt mående men då jag har varit sjuk hur mycket som helst tänkte jag istället i typiska kvinnobanor (äsch! detta får jag bara uthärda), och gick till jobbet som en hjältinna vars hjältemod ingen vet något om.
Kvällen efter den dåliga dagen var det dags att ta tablettjäveln igen, och jag hade hunnit resonera att det säkert inte hade något med järnet att göra, utan kanske hade jag bara sovit dåligt eller druckit för lite vatten.
Men samma skit hände igen, och jag började inse att det nog var järnet trots allt.
Sedan missade jag att ta tabletten några dagar i rad pga att jag åt väldigt sen kvällsmat, och dessa mellandagar mådde jag prima, om än något hängig.
Men så tog jag en tablett igen, och denna gången fick jag ont i huvudet också, och på kvällen efter intaget började jag må riktigt illa. Trodde för första gången sedan jag plussade att jag skulle kräkas på riktigt, och detta på bussen på väg hem.

Så nu mailade jag till vår BM och frågade om jag kunde äta nässelpulver eller nåt istället, då jag inte klarade järntabletterna hon rekommenderat, men hon bad mig i första hand prova Duroferon innan jag använde något som hon inte hade erfarenhet av.
Fair enough, jag lydde, och lyckligtvis fick jag inga som helst känningar av det tillskottet. Så nu går det hur bra som helst, och jag är pigg och glad och mår bra igen.
Andra trimestern, here I come!

Niferex och Duroferon

Niferex och Duroferon

Nu till dagens fråga;

Vi har tidigare sagt att vi inte kommer vilja ta reda på könet, vilket jag tror var min idé, men som sambon verkade haka på. Men nu har sambon diskuterat saken med ett par som har tre barn, och som provade tre olika metoder; med första barnet tog de inte reda på könet alls, med andra barnet tog de reda på det men berättade inte för någon, och med det tredje delade de med sig av könet till familj och vänner.
Tydligen upplevde de att det tredje alternativet var det i särklass bästa, för att det var enklare att knyta an till bebisen om man kunde bilda sig en liten uppfattning om vem det var.
Men för mig, som dels skiter i vilket kön barnet har då jag inte känner att jag har någon preferens, och som dels tänker på att blivande föräldrar ibland fått fel kön kommunicerat, och som dessutom tänker på alla barn som biologiskt tilldelas fel kön och som egentligen inte alls var det kön man trodde, då känns det inte som någon större fördel att få veta om barnet har snopp eller snippa. Namn kan man väl ändå komma på ett av varje, och man hör ju även om rätt många som får tänka om gällande namn när pyret väl tittar fram, för ”det här var liksom ingen Maja, det gick bara inte, så vi ändrade oss till Elsa istället.”
Men eftersom vi är två i detta tänkte jag kolla runt lite med vad folk tycker, för att se om det finns andra saker att betänka innan vi fattar ett gemensamt beslut.

Hur resonerar ni kring att ta reda på barnets kön?
Ni som redan har barn, vad är er upplevelse kring det val ni gjorde?

 

(Vill även passa på att tipsa om nytillskotten ”Mammas goda (ekologiska) fruktsallad” och ”Preggovänliga spenatplättar” på receptsidan!)

 

Gravid. Ich bin gravid.

Nu är det hög tid att reclaima hejarramsan från SD, så att jag kan gå ut på gator och torg och höggljutt skandera:

”Jag är preggo, sha-la-la-la-laaaaa,
jag är preggo, shaaaaa-la-la-la-la-la!”

Jag är gravid.
Knappt stolt heller.
Stolt över att vi grejade det, jag och killen min. Heja oss!
Och rätt jäkla stolt över att man har en kropp som är så finurlig att den ger massa weirda hintar om att något är annorlunda, så att man faktiskt anar vad som har hänt (även om man såklart är livrädd för att hoppas alltför mycket.) Stickningar i brösten och en otrolig törst är inte skitroligt, men det är också avvikande nog från allt annat man haft för att man ska fatta vad det rör sig om.
Och när sen tandköttet började göra ont föll ju poletten ner rätt hårt.

Vi hade massa tester från Testlagret liggandes hemma, och jag tog ett test samma kväll som jag skrev mitt förra inlägg, bara för att kolla lite. Om jag var gravid, liksom.
Det var negativt, men det bekom mig inte. Då är det bara för tidigt för att testa, sa jag till killen.
Nästa dag var det samma sak, och nästa. För tidigt bara, oroa dig inte, jag är gravid! sa jag, medan han verkade bli mer och mer övertygad om att så inte var fallet.
Sen kom ett klent litet streck, tror jag i alla fall. Man vet ju inte vad man inbillar sig när man spänner blicken och verkligen, verkligen vill se ett streck, eller åtminstone en antydan till ett.
Men nästa dag bad jag honom titta med mig, och jag hade tagit två tester samtidigt, varav ett var snorbilliga Testlagret, och det andra var ett Clearblue (lite mer påkostat).
Om båda gav utslag, resonerade vi, så borde det kunna betyda något.
Och det gjorde de.
Men inte sådär PANG!-käftsmäll-i-fejset-tydligt, utan mer blygt och osäkert.
Så jag blev glad för strecken, men killen förblev halvt skeptisk, och ville att det skulle vara tydligare innan han tänkte skutta av glädje.
Fair enough.

Dagen därpå gjorde vi därför YTTERLIGARE två tester, och nu tyckte t.o.m. killen att det väl ändå inte gick att disputera att det faktiskt var ett plus på det ena, och dubbla streck på det andra. Äntligen fattar han! tänkte jag. Men någon timme efter att vi skilts åt för att gå till jobbet sms’ade han och frågade om strecket var grått eller blått, och jag förstod att han hittat trådarna om spökstreck och dylikt. Han är född skeptiker, det är ingens fel.
”Sluta noja, allt är bra. Jag är gravid”, svarade jag, och så enades vi om att vi skulle köpa ett gäng till, och bara fortsätta ta dem tills han var övertygad.

Den här gången köpte jag high roller-testet; Clearblues ”Gravid/Ej gravid”-testet, som inte riktigt tillåter tolkningar. Och så inväntade vi att dagen skulle bli kväll, och sedan natt, och slutligen morgon. Det påminde väldigt mycket om när man var barn och väntade på julafton eller sin födelsedag.
Dock minns jag inte om jag brukade vakna med lätt ångest kl 4 på morgnarna som barn, men det hände i morse. Jag väckte killen och berättade att jag inte kunde sova, och att jag inte skulle kunna sova innan jag hade tagit testet och bara VISSTE stensäkert att jag var gravid, och så tassade jag upp och kissade i ett glas.
Doppade stickan.
Väntade. Väntade. Väntade.

Och sen detta:

clearblue-gravtest

 

 

 

Det verkar som ett barn äntligen kommer bli till.

 

 

 

 

Ps. Nu finns jag även på

Rädslan och fåfängan

Jag har börjat läsa om förlossningar. Och resultatet efter. Framfall, hemorrojder, ett underliv som ser ut som ett slagfält och känns likadant i evigheters evigheter. Fan.

Du kommer vara värd allt det, om något av det händer mig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag såg fram emot att göra så mycket våld på min kropp. Min kropp, för övrigt, som jag har varit väldigt nöjd med större delen av mitt vuxna liv, den får jag ju såklart mer eller mindre ge upp.
Hej då fasta bröst och fasta mage, tack för att ni hängde med så här länge. Men nu är jag 32 och ska ge mig på det här med att baka bebbe, och från vad jag bevittnat är det någonstans mellan svårt och omöjligt att kombinera post-förlossningskropp med fasthet, och ett par bröst som fortfarande beter sig som om de är ovetandes om tyngdkraftens lagar finns nog inte med i ekvationen.

Jag tänker dessa tankar, och de trängs med skammen för att jag bryr mig om sådant, det borde vara oviktigt. Till och med jag betraktar min fåfänga som en synd i detta större sammanhang, och till och med jag inser att i planeringen av skapandet av ett helt nytt liv bör fokus inte ligga på hur jag kommer se ut i bikini efteråt.
Såklart.

Men än så länge, när möjligheten för dig att äntra min livmoder fortfarande blockeras av en strategiskt placerad metallbit, så är det delvis det, och jag sörjer min nuvarande kropp i förväg, som om detta med att ta ut förlusten i förväg någonsin varit en god idé. Jag skäms något djävulskt när jag inser att jag inte hade varit lika rädd för att låta dig växa inom mig om det hade kunnat ske utan att min kropp förändrades.
Det blir värre ju mer jag tänker på det. Jag skäms inte bara över att de här tankarna existerar, jag skäms även över att de existerar under antagandet att allt ändå går bra, att jag kan bli gravid, att du överlever nio månader i magen och en förlossning, och att du får komma till världen frisk och kry.
För hur fan vågar jag bara anta att jag kan bli gravid? Hur vågar jag anta att du klarar dig hela vägen till min famn? Så jävla fånigt, och så otroligt ytligt det kommer kännas att ha ägnat ens en sekund åt tankar på hur min mage kommer se ut efter att du kommit ut om något istället går fel på vägen, eller om det visar sig att jag inte ens kan bli på smällen.

Vad i helvete ska jag med fasta bröst till då?

Facebook
Twitter
More...