jämställdhet – Ett barn blir till

8 mars, 201513 mars, 2015

Ultraljud och 8 mars

I tisdags var det dags att träffa vår nya barnmorska för första gången.
Jag hade redan pratat med henne ett par gånger på telefon då jag blivit hispig över en liten blödning och jävligt hög feber följt av matthet i två veckor, tillsammans med ett djävulskt ont på ena sidan, och vid dessa paranoida (från mig alltså) samtal var hon lugn och förstående. Kort sagt det man önskar sig när man ringer såna samtal.
Man vill på något sätt säga ”alltså, jag är inte en sån där hypokondriker som oroar sig över allt, visst är det väl inte helt sjukt av mig att fråga, jag bara undrar, säger du att allt är lugnt så tror jag dig, snälla tro inte att jag är helt väck”.
Men det kändes alltså inte som att det behövdes sägas, för hon var snäll och verkade inte tycka att jag var väck.

Även vid mötet kändes hon precis som man (jag) vill att en barnmorska ska kännas; varm och vänlig men bestämd och kunnig. Jag vill poängtera att alla barnmorskor får se ut precis som de vill och att detta såklart inte påverkar deras kompetens, men om jag fick rita hur min drömbarnmorska såg ut – som om det vore ens det minsta relevant – så hade jag ritat henne som vår. Hon är lite rund, med breda, barnafödande höfter. Enkelt sminkad utan läppstift med håret i en tofs.
”Hon ser ut som om hon skulle kunna föda tusen ungar närsomhelst”, sa sambon när vi gick därifrån, och då menade han inte att hon såg ut att vara gravid med 1000 bebisar, utan att hennes moderlighet helt enkelt gav intryck av att kunna utföra sådana övermänskligheter.

I alla fall så gick hon igenom allt allt allt, vi fick svar på allt allt allt, med förklaringar som gjorde att man fattade bättre. T.ex. är en alkoholfri öl som innehåller någon halv procent helt ok enligt henne, något som jag innan avstått från pga att jag varit rädd för att det ju faktiskt innehåller alkohol – om än lite – men hon förklarade att anledningen till att de ens skriver ut så låga halter är för att det kan trigga alkoholister som kan vara känsliga även för låga doser, så de måste kunna läsa sig till om det finns alkohol eller ej. Dock finns det redan motsvarande och högre doser i vanlig mat, eftersom sockerarter ständigt jäses till alkohol, vilket t.ex märks i kefir och vinäger. Så hon tyckte inte att jag skulle avstå från alkoholfria drycker, och hon var överlag väldigt avslappnad och skönt inställd till att vara gravid, utan att för den sakens skull låta mig göra något som skulle kunna vara farligt för fostret. Men hon poängterade att jag ska njuta av graviditeten, inte oroa mig för allt och undvika massa grejer i onödan.

Så, barnmorskan: loves her.
Det jag inte älskade var att det vi hade förstått som ett inbokat ultraljud de facto bara var inskrivning, utan UL, men när detta stod klart bokade vi direkt in ett, vilket föll sig två dagar senare.

Man ska inte ha kissat innan ultraljud om man är tidigare än vecka 20, så jag hade köpt en stor juice någon timme innan, och hade hunnit bli lagom kissenödig till vår bokade tid. Dock var sköterskan som skulle göra ultraljudet inte punktlig, utan dök upp ungefär 25 min sent. Jag var då panik-kissig, och när man är det så är det ju kanske inte optimalt att någon trycker med en plastmojäng runt hela nedre buken.
Men jag blev snabbt distraherad när vi fick se det här lilla grynet på skärmen!

ultraljud

Det lilla flimret som är hjärtslagen, och fossingarna som sticker upp och ser ut precis som små små fötter! Det var faktiskt nästan så jag började böla. Men istället började jag skratta, och magen skuttade och det gick ju inte se något på skärmen, så jag fick försöka hålla mig.
Första gången vi såg dig, din lilla gullapa! Du hoppade runt lite emellanåt, men värst fotogenisk kan man ju inte säga att du var, för du vände ryggen till just när hon skulle ta en helt perfekt bild, så istället fick vi såna här småfula klump-bilder av dig. Men men, du får en ny chans att gå på ultraljuds-catwalken om nio dagar när vi ska på KUBen. Då ska vi komma ihåg att be dem att inte säga könet på dig, för den överraskningen tänkte jag låta dig få avslöja för oss när du tittar fram i september. (Det blir också extra roligt när din mormor och farmor prompt ska köpa massa barnkläder, för då får vi per automatik könsneutrala plagg, he he.)

Maaaaaaan! Det är så spännande att inte veta vem du är och hur du kommer se ut! Om du kommer sova om nätterna (hoppas) eller om du kommer driva oss till vansinne med att väcka oss stup i kvarten. Om du får pappas fina näsa eller min konstiga (eller kanske mormors helt perfekta spikraka lagom stora näsa). Vilka frågor du kommer ställa som treåring.
Men oavsett vem du kommer bli så är du redan nu världens bästa 6-centimeters-gullapa.

Du är säkert nyfiken på oss också, och jag har ju berättat lite om vilka vi är tidigare, men nu vill jag även avslöja att din pappa är världens snällaste människa. Jag menar, hear this:

Din farfar ska snart pensioneras (och det ser inte ut som att hans pension blir jättebra) och så har han precis blivit av med sin bil. Allt detta har gjort att han blivit lite smått deprimerad och tycker att allt går emot honom och livet saknar mening etc. Det kan man förstå, han har inte direkt goda ekonomiska utsikter och när han nu blivit av med bilen finns det inte en chans för honom att någonsin lyckas köpa en igen, då han kommer ha svårt nog att få ekonomin att gå ihop överhuvudtaget.
Så din pappa letade på Blocket en vecka, hittade till slut en bra Nissan Primera -01, och åkte och köpte den. Tecknade försäkring, körde bilen till verkstaden för att fixa till några slitna bromsklossar, och sen upp till Båstad där din farfar bor, för att överraska honom med presenten. Jag kunde tyvärr inte följa med men fick ett sms där det stod ”Det blev böl!” om din farfars reaktion.
Nu ska du inte tro att du får en bil när du kommer till världen, men du får en generös och snäll pappa, och det kan jag säga är tusen gånger bättre.

Idag är det 8 mars.
Jag bryr mig inte om vilket kön du är förutom när jag läser i kommentarsfälten till artiklar om feminism, då önskar jag innerligt att du slipper bli kvinna, för det finns en utbredd feminifobi, vanligast förekommande bland män som missförstått hela konceptet och indignerat skriker ”men VI då?!?!” i alla trådar som har att göra med kvinnofrågor. Som att vår kamp står i vägen för att de ska kunna arbeta för sina hjärtefrågor, vilka de nu är.
Tänk om Barncancerfonden skulle göra likadant, kapa feministiska trådar och alla andra plattformar och bara: ”men alla cancersjuka BARN då?!?!? Bryr ni er inte om dem?!”.
Jo, vi bryr oss om det också. Men måste vi diskutera exakt alla ämnen i exakt alla artiklar, eller kan vissa faktiskt få handla om kvinnors rättigheter? Ingen feministisk blogg eller artikel hindrar väl män från att skriva egna artiklar om det de tycker är viktigt?
Männen hjälper liksom inte sin egna kamp genom att stå i vägen för vår, de två är inte ömsesidigt exklusiva.

Lilla Berlin sa det kanske ändå bäst:

8mars

Ok grynet, that’s all for now, nu drar jag och pappsen till Ystad Saltjsöbad och spa’ar lite!
Vi ses på KUB’en den 17:e mars!

Puss, mamma

26 maj, 201322 mars, 2015

Jag vill ha kuk

Jag önskar jag hade kuk.

Det är inte fråga om klassisk freudiansk penisavund, det är bara ett stilla konstaterande att livet ibland kan vara en hel del lättare som man.
Det gäller inte alla män, och det är inte heller den manliga befolkningens fel att det är så.
I allmänhet.
Men i vissa fall så är det det, i synnerhet.

Jag sörjer för oss, vi som drömmer om jämställdhet.
Jag önskar nästan att jag vore lite mindre angelägen och lite mer ok med det historiskt sanktionerade förtrycket som egentligen bara ändrar skepnad över årens lopp.”Förtryck?!” utropar någon indignerat (möjligtvis en man). Ja, förtryck, svarar jag (helt säkert en kvinna).
Eller tycker du kanske att det är rimligt att kvinnor, efter alla dessa år av snack, fortfarande bär det största lasset i hushållet?
Annars förstår jag inte varför någon skulle motsätta sig ordvalet ”förtryck”.
Det finns på fler platser, såklart. Överallt i samhället ser man det. Det läggs mer fokus på hur kvinnliga politiker/idrottare/skådespelare/medarbetare etc ser ut i än vad som läggs på deras faktiska kompetens/talang (tänk Seth McFarlan på Oscarsgalan och ”We Saw Your Boobs”-låten). Det är tidlös nedvärdering, ett helt vanligt, gammalt hederligt förtryck.
Men jag vill återgå till varför det fortfarande är ganska ok att kvinnor gör överlägset mest i hemmet.

För det är så här: från alla mina kvinnliga vänner hör jag samma jävla saker, och det har jag gjort i alla år. ”Han hjälper inte till, han handlar aldrig, han kan låta det vara skitigt på toan hur länge som helst, det känns som om allt ansvar gällande hushållet ligger på mig”. Etc, etc, et fucking cetera. Och jag har sagt samma sak till mina vänner.

Kvinnorörelsen och jämställdhet är inte på väg någonstans, det är bara små, små steg som tas då och då, på några få ställen, och för dessa förväntas man jubla. Man förväntas glädjas över och uppmuntra honom för att han faktiskt plockade undan koppen helt själv, eller för att han har bäddat sängen flera dagar i rad, istället för att vara en jävla bitch (”bitch” = kravställande kvinna) som istället förväntar sig att det ska delas på alla sysslor, med en gång.
Det ska mjäkas och gullas och ha förståelse så in i Norden, för det här ju är nytt för honom. Med andra ord; man ska ha förståelse för att han såklart inte vill släppa den bekväma positionen som utövare av ett accepterat förtryck.

Försvaret: Men det kanske inte är viktigt för honom att ha det rent? Det kanske inte är viktigt för honom att sova i rena lakan?
Åklagaren: Nä. Och då kanske det inte känns lika viktigt för kvinnan i fråga att dela boende med honom heller. Sayonara mutherfucker!

För om hennes val står mellan att a) leva i smuts som en heroinmissbrukare, b) konstant städa undan efter någon som lika gärna hade kunnat vara heroinmissbrukare, och c) bo själv, så väljer hon kanske det tredje alternativet.
Hon kanske inte kan leva och må bra i ett smutsigt hem, men hon kan inte heller tillåta sig själv att curla en vuxen man utan att känna att hon ger varenda feminist och hela jämställdhetskampen en käftsmäll som får saliven att flyga.
Hon kan däremot bo själv.

Problemet är att det är svårt för henne att ha en meningsfull relation om hon inte delar boende med sin partner. Tanken på att skaffa barn när man bor på två olika ställen känns märklig för henne, och det är inte vad hon vill ha eller vad hon föreställt sig. Men tanken på att gå och plocka undan och städa och handla och tvätta och ansvara för ett hushåll med två vuxna när ett barn planeras känns om möjligt ännu mer märkligt.
Hon vill bo med sin partner, hon vill dela liv och allt annat med honom, men hon vill inte känna sig som en jävla sucker. Deras relation ska väl ge dem båda något? Den ska väl inte ge henne en större belastning än om hon levde själv? Är det kärlek, att få en ännu större börda?

Och om det inte är viktigt för honom att det är någorlunda rent för sin egen del, och det inte blir viktigt för honom genom att det är viktigt för hans partner, så kan jag lista några saker som isåfall inte känns särskilt viktiga för henne;
– Det är inte viktigt för henne att dela på deras utgifter.
– Det är inte viktigt för henne att handla mat till någon annan än sig själv.
– Det är inte viktigt för henne att tvätta någon annans tvätt än sin egen.

Den enda strimman av hopp är att jag känner till män som inte är som ovanstående. Dessa män ”hjälper” inte till med hushållsbestyren, eftersom det (åtminstone delvis) är sina egna behov som de tillgodoser. Hur kan man hjälpa till i sitt eget liv? Hur kan handla toalettpapper till sig själv klassas som att hjälpa till?
Dessa män är kanske de enda sanna, manliga feminister jag känner. För feminism handlar nämligen inte primärt om huruvida man tycker att kvinnor ska tjäna lika mycket och bedömas likvärdigt vid rekrytering av VD-tjänster. Det handlar om att se till att våra kedjor och kättingar från ett 50-tal där en kvinnas primära roll var att serva sin inkomstbringande make vittrar sönder och försvinner en gång för alla.

Så till dig som är man: säg inte att du slåss för min kamp, våga inte gå i mina tåg, innan du sett till du är jämställd i din egna relation.
Och till dig som är kvinna är budskapet detsamma.
Det är inte någon annans kamp, det är din, och min, och vi måste alla utkämpa den tillsammans, idag.

19 februari, 201322 mars, 2015

2013, och jämställdhet har en bra bit kvar

Diskussion numero 42 om hushållsarbete och delat ansvar har just ägt rum.
Den gick bättre än nummer 40 och 41.
Min klagan är fortfarande densamma, för situationen är oförändrad; jag ansvarar för allt. Missar jag något så missas det helt enkelt. Håller inte jag koll på att vi inte har något kaffe så har ingen annan koll på det heller, minns inte jag att vi behöver tvättmedel så förblir vi utan. Men din pappa har ganska bra koll på när hans snus är slut.

Kanske förklarade jag det bättre den här gången. Kanske trillade en polett ner lite hårdare nu när jag sa att det inte finns något utrymme för mig att vara den flickvän jag vill vara, för jag är så jävla upptagen med att vara hans förälder. Och att det fan inte är rättvist.
Kanske blir det också lättare när han faktiskt ärligt medger att ok, han har inte gjort något för att bli bättre, han har inte försökt ändra på någontin, och ok, det är inte rimligt att förvänta sig att saker ska förändras om man bara fortsätter göra som man alltid gjort.

Jag är otålig med detta, för jag har inte råd att vara överseende längre. Om jag blir gravid nästa månad så vill jag gärna veta att det inte kommer bli ett extra heltidsjobb för mig, själv. Jag vill veta att han kommer finnas där och dela på allt med mig, och jag vill inte behöva förlita mig på miraklet att han plötsligt förvandlas till någon annan bara för att jag har klämt ut en bebis.
Och han ska inte “hjälpa till”, utan han ska göra sin goddamn del av vårt gemensamma liv, och våra gemensamma behov. Hjälper till gör man bara om man anser att det egentligen inte är ens ansvar. Jag avskyr när folk felanvänder det begreppet.
“Anton var så snäll, han hjälpte till med tvätten i fredags.”
Jaså. Hjälpte han till med att torka sin egna jävla röv också eller?
Såvida man inte har enats om att hon alltid tar tvätten, i utbyte mot att han gör något annat, så kan han väl inte hjälpa till med något som han är beroende av blir gjort?
Den här problematiken har funnits med alla män jag någonsin levt med, och det har aldrig aldrig aldrig aldrig varit ok, och det kommer aldrig aldrig aldrig aldrig bli det.
Så den största tjänsten jag kan göra mig själv, och jämställdhet, och faktiskt honom, det är att låta honom bli en man jag kan vara stolt över, och känna trygghet och stöd i. För det är det jag vill ha, och jag måste väl ändå anta att det är en sån man han vill vara.

Problemet är inte att man inte är perfekt. Problemet är när man inser att den imperfektionen går ut över någon annan och kostar någon annan tid och energi, och kanske rentav gör den andra personen ledsen, och man ändå inte försöker göra något åt det. Det är ett problem.
Men så gör inte min imperfekta partner. Han tar mig på allvar, och han börjar städa på en gång, som en direktlevererad ursäkt. Kanske finns det hopp för jämställdhet, trots allt.