Jag har nyligen sett dokumentären ”True Cost” som handlar om vad det i verkligheten kostar när man köper ett plagg för löjligt lite pengar.
Du vet, när man håller upp en topp på H&M och tänker ”hur fan kan det löna sig att sälja den här så billigt?”. När man själv – trots att man är lekman på området – inser att bara kostnaden för material, infärgning och frakt borde överstiga det prislappen kräver i utbyte för sagda produkt, och då är inte ens arbetskraften inkluderad.
Men svaret på frågan är inte svårare än man själv räknar ut; det lönar sig för mig som konsument, och till viss del för företaget som säljer produkten, men det kostar mer än man är bekväm med för de som skapar plagget, och för miljön i de människornas del av världen.
Jag ska inte gå igenom filmens alla poänger i det här inlägget, jag önskar hellre att så många som möjligt ser den (finns t.ex på Netflix!), men jag skulle vilja dela med mig av det som varit vägledande för mig sedan jag lärt mig att den superlåga summan jag låter dras från mitt kreditkort vid ett klädköp faktiskt innebär ett rent jävla helvete för människor som hade oturen att födas i ”fel” land.
Främst handlar det såklart om att i större utsträckning handla begagnat, vilket jag gärna gör även när det inte är billigare, eftersom det kan vara svårt t.o.m. för andrahands-marknaden att konkurrera prismässigt med lågprisjättar som H&M och IKEA, som med tyngden av att vara multinationella företag hela tiden kan pressa fabrikerna att få ner priserna lite till.
Det som gör att second hand-prislappen spelar lite mindre roll för mig är dels att pengarna ofta går till välgörenhet, samt att varje begagnatköp motverkar den hysteriska överproduktionen som man stöder om man kör på gammal vana och köper nytt så fort något behövs.
Så barnkläder, tygblöjor, skor, kläder, lakan, filtar etc handlar jag gärna begagnat, och hade sambon varit som mig så hade vi även haft nästan uteslutande begagnat porslin och mycket mer begagnade möbler. Men han är lite mer kräsen än mig (med det mesta) och eftersom vi är två i det här förhållandet får man ju kompromissa ibland. Dessutom tar det ju en hel del tid och energi att hitta bra begagnade grejer, så jag ska inte hävda att jag alltid är super-svårövertalad gällande att åka till IKEA som ligger skitnära vårt hus och handla exakt det man vill ha i exakt rätt färg och antal.
En annan grej att jag försöker 
tänka på är att något som tidigare haft en viss funktion faktiskt kan användas till något annat för mig, att man kan betrakta mycket som bara material. Igår köpte jag t.ex massa begagnade handdukar som jag klippte till, satte ihop med lika stora lappar från gamla örngott, sicksackade på kanterna och förvandlade således till tvåsidiga tvättlappar. Om man tycker det är ofräscht att använda någon annans gamla handdukar till att torka sin egna kropp så borde det väl i alla fall gå bra att använda dem till att torka kissiga/bajsiga barnrumpor, för till det ändamålet (haha, ordvits) blir det för mig helt absurt att köpa nytillverkat.
MEN. Ibland köper man ändå nytt av olika anledningar, kanske i synnerhet kläder, och då är det skönt med lite vägledning gällande hur man undviker att vara en klassisk västvärlds-konsument, dvs ett ärkesvin som helt skiter i sin omvärld bara prislappen är låg nog och motsvarar vad man fått vänja sig vid att saker får/ska kosta.
Den här bilden till vänster tycker jag är ett ganska bra rättesnöre. Innan jag sett den förstod jag t.ex. inte att Bra Miljöval-märkningen är så himla bra! Jag har tidigare letat nästan uteslutande efter GOTS men enligt den här tabellen är de ju likvärdiga, vilket ändå öppnar upp för lite fler ”goda” köp. Intressant (och nytt för mig) är också att KRAV-märkningen gällande kläder INTE kontrollerar eller förbjuder kemikalier och hälso-/miljöfarliga ämnen i produktion och slutprodukt, vilket jag tidigare alltid har antagit. Så i vanlig ordning måste man alltså läsa på lite för att inte lägga sina pengar på något som ”ser” rätt ut bara för att det finns en grön liten märkning.
Idag är BF!
Jag skulle vilja påpeka för ungen därinne att devisen ”fint folk kommer sent” inte gäller för spädbarn.
Jag är faktiskt rätt less på att bara gå hemma och vänta på att värkarna ska komma igång. Magen blir ju inte direkt mindre, och jag blir ju inte direkt smidigare. Att komma upp ur soffan är numera ett sånt projekt att jag börjat noggrant planera allt innan jag väl sätter mig, så att jag inte kommer på att t.ex. mobilen ligger för långt bort och därmed måste stånka upp min kropp igen.
Bebis, kom ut nu så vi kan gosa!
