Diskussion numero 42 om hushållsarbete och delat ansvar har just ägt rum.
Den gick bättre än nummer 40 och 41.
Min klagan är fortfarande densamma, för situationen är oförändrad; jag ansvarar för allt. Missar jag något så missas det helt enkelt. Håller inte jag koll på att vi inte har något kaffe så har ingen annan koll på det heller, minns inte jag att vi behöver tvättmedel så förblir vi utan. Men din pappa har ganska bra koll på när hans snus är slut.
Kanske förklarade jag det bättre den här gången. Kanske trillade en polett ner lite hårdare nu när jag sa att det inte finns något utrymme för mig att vara den flickvän jag vill vara, för jag är så jävla upptagen med att vara hans förälder. Och att det fan inte är rättvist.
Kanske blir det också lättare när han faktiskt ärligt medger att ok, han har inte gjort något för att bli bättre, han har inte försökt ändra på någontin, och ok, det är inte rimligt att förvänta sig att saker ska förändras om man bara fortsätter göra som man alltid gjort.
Jag är otålig med detta, för jag har inte råd att vara överseende längre. Om jag blir gravid nästa månad så vill jag gärna veta att det inte kommer bli ett extra heltidsjobb för mig, själv. Jag vill veta att han kommer finnas där och dela på allt med mig, och jag vill inte behöva förlita mig på miraklet att han plötsligt förvandlas till någon annan bara för att jag har klämt ut en bebis.
Och han ska inte “hjälpa till”, utan han ska göra sin goddamn del av vårt gemensamma liv, och våra gemensamma behov. Hjälper till gör man bara om man anser att det egentligen inte är ens ansvar. Jag avskyr när folk felanvänder det begreppet.
“Anton var så snäll, han hjälpte till med tvätten i fredags.”
Jaså. Hjälpte han till med att torka sin egna jävla röv också eller?
Såvida man inte har enats om att hon alltid tar tvätten, i utbyte mot att han gör något annat, så kan han väl inte hjälpa till med något som han är beroende av blir gjort?
Den här problematiken har funnits med alla män jag någonsin levt med, och det har aldrig aldrig aldrig aldrig varit ok, och det kommer aldrig aldrig aldrig aldrig bli det.
Så den största tjänsten jag kan göra mig själv, och jämställdhet, och faktiskt honom, det är att låta honom bli en man jag kan vara stolt över, och känna trygghet och stöd i. För det är det jag vill ha, och jag måste väl ändå anta att det är en sån man han vill vara.
Problemet är inte att man inte är perfekt. Problemet är när man inser att den imperfektionen går ut över någon annan och kostar någon annan tid och energi, och kanske rentav gör den andra personen ledsen, och man ändå inte försöker göra något åt det. Det är ett problem.
Men så gör inte min imperfekta partner. Han tar mig på allvar, och han börjar städa på en gång, som en direktlevererad ursäkt. Kanske finns det hopp för jämställdhet, trots allt.
