Då har det blivit dags att släppa första jobbiga bomben för dig:
Din mamma är något labil. Sorry.
Inte helt åt helvete alltså, hon är relativt funktionell, men den där funktionaliteten går lite i vågor. Oftast är hon ganska bra, ibland är hon rentav riktigt grym. Men ganska ofta skäms hon för sig själv och sin otillräcklighet i livets alla skeenden. Det vanligaste just nu är att hon skäms för att hon är så jävla långt ifrån den flickvän hon har för avsikt att vara, och hon skäms för att din underbara far ska behöva nöja sig med den partner hon orkar erbjuda honom. Hon skäms för att hon aldrig tar tag i något, och när hon väl tar tag i det så genomför hon det aldrig. Hon läser för fan inte ens ut de självhjälp-böcker hon skaffar.
Just skam är din mamma riktigt vass på. Hon är även bra på att skapa och bibehålla ångest, och att tänka alldeles för mycket på helt oväsentliga saker, och därigenom undvika att tänka på de som är väsentliga. Sömnlöshet är lite av en specialitet, likaså att ta ut sitt pissiga humör på de i hennes omgivning som minst förtjänar det, vilket spär på den där skammen jag nämnde tidigare.
And so it goes.
Man kan säga, rent generellt, att hon är fantastiskt dålig på att leva. Det är många tankar och rädslor som ständigt hindrar henne från att göra saker, och ofta när hon ändå lyckas göra dem, så hindrar tankarna henne från att uppskatta dem. Lediga dagar skapar oro och stress, eftersom de hade kunnat fyllas med värde, vilket hon alltid är orolig att hon inte kommer lyckas med. Och som alla vet; när man fokuserar på hur mycket åt helvete något kan gå, så går det ganska ofta just dit.
Jag har några gånger funderat på om din morsa är manodepressiv. När det är bra är det ofta så J-Ä-V-L-A bra, och när hon sedan halkar ner från den känslan halkar hon alldeles för långt och har väldigt svårt att ta sig upp. Men vad vet jag, det kanske är helt annorlunda att ha manodepression. Kanske är det bara sån här man är ibland, och alla etiketter och stämplar är hämmande och onödiga och helt jävla poänglösa.
Fan, jag är så himla ledsen att du fick en sån här mamma. Men även såna människor som jag måste väl få skaffa barn? Även om man vet att man är en omöjlig jävel måste man väl få fortplanta sig? Och du, om jag tycker att jag anstränger mig för din pappas skull så lovar jag att det inte är något jämfört med hur mycket jag kommer anstränga mig för dig. Jag är inte dum, jag förstår skillnaden på att råka hemfalla åt håglöshet och nedstämdhet i din fars sällskap, och att göra detsamma mot en liten oskyldig krabat vars hela existens hänger på ens beteende. Men vetskapen om min psykiska labilitet gör mig såklart rädd för dig. I den bästa av världar tvingar du mig skärpa mig, givet att jag kan skärpa mig ur situationen, men i den i sämsta av världar blir det du och jag och en förlossningsdepression. (Jag har givetvis läst en hel del om sådana också, då jag inser att jag är urtypen för någon som råkar ut för en.)
Så nu vet du. Även om det inte finns ett skit du kan göra åt det.
Den ende som kan göra något är jag, och helt ärligt känner jag ganska sällan någon som helst makt över de här humörsvängningarna. Så vi får bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Jag räknar inte med att du kommer fylla mitt liv med någon slags automatisk salighet som helt plöjer undan nedstämdheten, men jag tillåter ändå för möjligheten att saker kan bli bättre tack vare dig.
Kort sagt; vi får väl se hur det går.
