Det har gått några veckor av märklig tomhet.
Den där deprimerande, och troligen deprimerade, tomheten. Jag känner inte mig vidare ledsen egentligen, förutom ledsamheten som uppstår från att man inte lyckas känna något. Morgon, och man ska jobba – inget. Jobbet går bra alternativt dåligt – inget. Dagen är över och man får gå hem – inget. Äter något vällagat och gott – inget. Ser en bra film – inget. Får höra från pojkvännen att man är fin/älskad/bäst – inget.
Och framförallt ingen övertygelse i det man lydigt replikerar gällande kärlek och förälskelse för honom.
Jag gick hos psykolog för ett tag sedan, och när jag gjorde det så lärde jag mig ett och annat av den underbare mannen som satt och lyssnade på det krångliga kaos som jag kallar liv. Jag fick verktyg för hur man undviker att dippa för långt, och tänkvärda tips på hur man hjälper sig själv må bättre, och undviker att alls börja må dåligt. Inget revolutionerande, utan snarare saker som är så självklara att man aldrig tänker dem, och i mitt fall, definitivt inte efterlever dem:
Aktivera dig – fyll ditt liv med händelser, även om det bara är en promenad. Allt är bättre än att slösurfa bort hela dagar.
Ät – se till att du får i dig näring så din stackars stackars hjärna orkar tänka något annat än negativa tankar.
Alkohol är INTE ett godkänt verktyg – inte heller insomningspiller eller ångestdämpande.
Man får, eller rentav ska, må dåligt ibland – om ett förhållande tar slut, om man bråkat hela natten med sin respektive, om man blivit av med jobbet. Då är det normalt att ha en period av att inte må FUCKING AWESOME, vilket innebär att man inte heller ska försöka dämpa de ”dåliga” känslorna man upplever.
Den sistnämnda var kanske den verkliga ögonöppnaren för mig, för det har jag nog aldrig tänkt; att man inte borde försöka bli av med, eller fly från, trista känslor. Att det finns ett värde i att må dåligt vid tillfälle. Att man rentav borde skapa utrymme för dem, á la Lyckofällan.
Tidigare i mitt liv när jag hade generell livsångest brukade jag gå och löpa, och min haka föll hela vägen till golvet, genom parketten och ner till golvet på våningen under när psykologen förklarade att det inte nödvändigtvis var bra.
Skulle träning inte vara 100% bra?! Naturliga endorfiner och alla hälsosamma fördelar från att röra på sig, utmattningen efter att ha sprungit milen, den (i bästa fall) ökade aptiten; menade han verkligen att detta inte var den moderna människans absolut överlägsna panacea? För det hade jag alltid trott.
”Det beror på varför du går till gymmet och springer,” förklarade min pedagogiska friend-by-the-hour. ”Gör du det för att du är sugen på att röra på dig, eller för att du tror att du mår bra av det, då är det bra. Men det är viktigt att skilja på att göra något för att må bra, och att göra något för att inte må dåligt.”
Nyhet för mig, kan jag meddela. Jag har nog alltid mer eller mindre likställt de två.
”Poängen är,” fortsatte han, ”att du inte gör det du gör för att fly från något obehagligt.”
Första gången han sa det här tyckte jag han klöv atomer, men ju mer vi pratade om det, desto mer logiskt lät det. Att eftersträva sundhet istället för att fly från ångest eller nedstämdhet. För varför är jag nedstämd? Det kanske jag inte får ordning på om jag bara gör något som distraherar mig från den känslan så snart den dyker upp.
Och när han frågade om den negativa känslan brukade hålla sig borta särskilt länge med min metod kom minnena från min helpanka sommar i New York tillbaka, sommaren när jag utnyttjade prova-på-erbjudanden i Äpplets alla finare gym, och hela mitt liv till slut handlade om att löpa, eftersom detta var min ”lösning” på depressionen som jag egentligen befann mig i. Jag rasade i vikt och fattade det inte själv förrän kompisen vars soffa jag slaggade på med vänlig övertydlighet förklarade att jag såg ut som om jag hade anorexia. Jag hade varit så fokuserad på att träna träna träna tills jag kunde springa en mile på 5 minuter, men när hon sa det här var jag bara nere på 5:32 som bästa tid, och kostnaden av att försöka komma hela vägen ner verkade plötsligt inte värd det. Insikten av att mina revben syntes genom en t-shirt och att detta faktiskt inte var normalt fick mig äntligen att sluta träna som besatt, vilket kanske räddade mig.
Ingen depression i världen blir bättre av extrem undervikt.
Så, mitt lilla opåbörjade hjärtegryn, även om jag är en aningens fucked up ibland så är jag ändå bättre rustad för livet nu än jag någonsin varit tidigare.
Men en fråga kvarstår; var fan är min mens?
