Käre Gud

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag aldrig hör av mig. Det beror främst på att jag inte tror på din existens, no offense.

Men nu har jag några grejer som jag vill ta upp med dig.
Jag kan väl börja med att tacka för att jag fick en frisk och funktionell kropp. Den är bra på både beachvolleyboll och löpning, och faktiskt en hel del andra grejer. Den är inte särskilt benägen att lagra fett, och beroende på vilken epok man lever i är det ju olika bra. Grottmänniskan ville gärna ha lite extra hull som skydd mot vinterns kyla, även barockens kvinnor hade varit tämligen missnöjda med min kroppshydda, men för den epok jag landade i, sent 1900-tal, så funkar min figur fantastiskt bra. Dålig blodcirkulation och ett immunförsvar som är lika med noll, men i övrigt är den helt ok.
Gällande min kropp har jag alltså inga klagomål.

Däremot har jag en stilla undran beträffande mitt psyke. Inte för att låta otacksam, men varför förse någon med en bra kropp om man nu ändå har tänkt att utrusta densamma med så exceptionellt bristfälliga mentala förmågor? Det är rent slöseri.
Mig hade du lika gärna kunnat ge en riktig skitkropp, defekt och oduglig. Dålig kvalitet, Made in China, det hade varit ok för mig. Vad hade du tänkt att jag skulle ha en användbar kropp till? Jag tillbringar ju stora delar av min lediga tid till sängs, bakom fördragna persienner, oförmögen att ta vara på dagen. Jag ligger där som ett aktivt fuck you åt alla som någonsin yttrat orden ”carpe diem”, samtidigt som jag önskar att jag kunde göra just det. Eller att jag kunde göra något alls.
Varför denna friska kropp? Jag har inte ens en liten allergi, inte den minsta lilla astma. Varför får jag en så välfungerande fysik, jag som inte ser lediga dagar som möjligheter att göra något kul, utan istället upplever dem som en enorm stress som jag gång på gång kollapsar under. Lediga dagar är något jag kastar bort på att ligga i sängen och gråta och känna ömsom självömkan, ömsom självförakt, något jag sedan får panik och dåligt samvete för när klockan blivit åtta och det är mörkt ute och jag inte gjort ett skit, och inte ätit något, utan bara legat och ältat meningen ”detta är slöseri med liv” i en enda lång evighets-loop. Det behövs ingen särskilt bra kropp till det.
Och dessa tankar, alla dessa trängande, kvävande insikter om livets poänglöshet, och då i synnerhet mitt egna livs poänglöshet, de övertygar mig om att min älskade kommer lämna mig, för vem står ut med någon som mig? Ingen kärlek i världen är stark nog att stå pall det här, det förstår jag ju.
Och ju längre jag ligger där, desto mer grottar den övertygelsen ner sig i mina hjärnrötter, där de lindar in sig i rot efter rot, tills de förgiftat hela stammen och allt långsamt vittrar bort. Och när detta väl hänt är jag knappast mer benägen att plötsligt lyckas kliva upp och vara normal, för när den tanken väl slår rot blir allt så ofantligt mycket svårare. Då blir det vin och Atarax för hela slanten, bara för att ta udden av det allra värsta.
Så varför fick jag en fungerande kropp?

Om du har tänkt till ens det minsta i sammansättandet av mig så har du i alla fall sett till att mina äggstockar är obrukbara, så att jag inte kan bli med barn, för det går ju helt ärligt inte. Man måste nog vara en smula bättre på att leva, man måste nog vara ok med sin egna existens lite oftare än varannan vecka, och man måste väl veta hur fan man gör för att älska sig själv först.
Men du verkar ju inte ha tänkt till särskilt mycket alls, så risken är väl att jag visst kan bli med barn, risken är att denna helt felfria, högfunktionella, epok-riktiga lekamen har utrustats med mänsklighetens mest välmående fortplantningsorgan. Och så blir jag gravid, och så går allt så bra så bra, och mitt barn föds friskt och vackert. Och barnet kommer överleva alla de hot som nyfödda barn kan utsättas för, barnet kommer vara starkt och uthålligt och klara sig.
Ska jag då sitta där med ett friskt barn, medan kollegan och hans tjej, hon som säkert skulle blivit en strålande mamma, blir helt utan?
Ska jag – som ibland inte ens vet hur man kliver ur sängen – sitta där med ett friskt barn, medan Isaks mamma , som säkert hade blivit en fantastisk förälder, inte fick behålla sitt?

Det var bara det jag undrade.
Hur fan tänker du?

 

Facebook
Twitter
More...

En reaktion på “Käre Gud

  1. Det händer alldeles för många orättvisa saker i vår värld. Saker som ingen kan rå på. Det är bara att se till att vara tacksam över de bra sakerna medan man har dem. Imorgon kan allt se annorlunda ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *