Rädslan för missfall

Natten var jobbig.
Jag vaknade till med tankar på missfall. Och på natten är det som bekant svårt att bli av med elaka tankar, särskilt såna som man inte kan få svar på vad man än gör i just den stunden. Så man är offer för allt ens hjärna kommer på som skulle kunna gå åt helvete i livet.

Sambon låg och sov gott bredvid, och jag borde kanske väckt honom och delat med mig av min obehagliga känsla, men varför egentligen? Vad kan någon göra när man jagas av tankar på att barnet i ens mage plötsligt ska dö? Han kan ju inte säga att fostret med säkerhet är vid liv, vilket ju är det enda jag vill höra.
För mitt inre spelade jag upp hur det kanske skulle låta om jag ändå skulle väcka honom:

Jag: Du? Jag kan inte sova. Jag ligger och oroar mig för missfall.
Han: Va? Varför då? Gör det ont någonstans?
Jag: Eh. Nej. Huvudet bara rusar.
Han: Är det för att du fick plötsligt intensivt ont i magen igår?
Jag: Nej, egentligen inte. Det hade oroat mig om jag hade blött efter men inte bara en kramp.
Han: Finns det någon anledning till att du tänker på detta just nu?
Jag: Hmmm. Nej. Men nu när jag börjat tänka på det så märker jag att brösten inte ömmar.
Han: OK. Har de gjort det hela tiden utan avbrott tidigare?
Jag: Nej, det har de förvisso inte.
Han: Så finns det någon orsak till att börja oroa sig för missfall?
Jag: Nä. Men när jag väl börjar tänka på det är det svårt att somna om.
Han: Ja, det förstår jag. Är det något jag kan göra?
Jag: Nej. Förlåt att jag väckte dig. Sov du.

På morgonen kändes det lite bättre, oron var inte lika intensiv och framförallt kunde jag ju sysselsätta mig med massa annat för att distraheras under dagen. Jobbet började inte förrän på eftermiddagen, så jag passade på att plantera om tomatplantorna som börjat växa ur sin lilla äggkartong nu. Det var lugnande och skönt, och det kändes som att jag gjorde något nyttigt, vilket hjälper mig att stressa ned när jag är orolig.

Det är två långa veckor kvar till vårt nästa ultraljud, som är rutinultraljudet.
Jag har ingen anledning att tro att det inte komma synas en pigg, högst levande liten krabat där inne då, men det kommer ändå vara en ofantlig lättnad att få se den lille skiten.
Kanske kan hen börja röra lite på sig innan dess så jag får ett livstecken.
När jag säger att det är spännande att vara gravid är det aldrig den här delen jag avser.

Pretty please lilla baby, bara rör dig lite vårdslöst så jag får känna att du finns.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *