Efter tre nätter med vakna timmar av irrationell oro ringde jag min barnmorska. Som ni kanske minns är hon bäst i världen, och således svarade hon inte ”du ska inte oroa dig, allt är säkert bra”, utan hon var väldigt förstående när jag förklarade att jag dagtid inte hade några problem att släppa orostankar, men att de nattetid regerade i hjärnan, och att tröttheten av för få sömntimmar började kännas problematisk.
”Kom in imorgon så får ni lyssna på barnets hjärta”, sa hon, och bara förståelsen, hennes självklara antagande att barnets hjärta verkligen skulle slå, och vetskapen om att jag inte skulle behöva vänta till rutinultraljudet den 27:e för att få en bekräftelse på att knodden därinne levde, gjorde att många spänningar släppte.
Nästa natt sov jag mycket bättre, och när jag ändå vaknade mitt i natten var det inte med några idiot-tankar på missfall, utan bara vanliga idiot-tankar om saker som måste göras, något min hjärna tycker om att spalta upp för mig nattetid.
När vi träffade vår barnmorska Fantastiska Louise följande dag sa hon att man som förälder MÅSTE oroa sig för sina barn, för annars klarar de sig inte, både i magen och utanför. Man måste vara lyhörd och uppmärksam och då ingår att ibland oroa sig.
Det var alltså helt normalt och nästan korrekt att vara orolig enligt henne, men såklart skulle det inte förstöra sömn för en, och då skulle man göra precis som vi hade gjort, nämligen ringa henne.
Hon frågade vidare om annat, och efter ytterligare några bra klargörande om olika smärtor/värkar man kan förvänta sig fick jag lägga mig på britsen.
Innan hon började förklarade hon pedagogiskt att jag inte skulle bli orolig om hon inte hittade det direkt, för jag var knappt i vecka 17 och vanligtvis gör man detta i vecka 21, så det kunde ta lite tid.
Det lät som blåst vid havet när hon satte munstycket mot min mage, med lite inslag av dova smällare, och efter en stund av letande hittade hon knoddens lilla hjärta, och det slog starkt och jämnt och hur vackert som helst. Det var otvetydigt världens vackraste hjärtljud, och tårarna rann av lättnad och glädje på mig. (Även pappa blev lite tårögd när han hörde dig.)
Du lever! Du ligger därinne och grimaserar och sparkar och dricker ditt eget piss och har det hur gött som helst! Du gör allt exakt som du ska göra, och jag ska sluta oroa mig, i alla fall i några dagar till.
Idag ska jag och pappan röja upp i trädgården, köra massa oestetiskt skräp till tippen, och plantera om gurkorna. Kanske även en liten kaffeslurk i solen, om vi har tur med vädret. Tomatplantorna växer snabbt och bra, precis som du i magen.
Allt är med andra ord rätt jävla bra.