fertilitet – Ett barn blir till

16 januari, 201518 januari, 2015

Gravid. Ich bin gravid.

Nu är det hög tid att reclaima hejarramsan från SD, så att jag kan gå ut på gator och torg och höggljutt skandera:

”Jag är preggo, sha-la-la-la-laaaaa,
jag är preggo, shaaaaa-la-la-la-la-la!”

Jag är gravid.
Knappt stolt heller.
Stolt över att vi grejade det, jag och killen min. Heja oss!
Och rätt jäkla stolt över att man har en kropp som är så finurlig att den ger massa weirda hintar om att något är annorlunda, så att man faktiskt anar vad som har hänt (även om man såklart är livrädd för att hoppas alltför mycket.) Stickningar i brösten och en otrolig törst är inte skitroligt, men det är också avvikande nog från allt annat man haft för att man ska fatta vad det rör sig om.
Och när sen tandköttet började göra ont föll ju poletten ner rätt hårt.

Vi hade massa tester från Testlagret liggandes hemma, och jag tog ett test samma kväll som jag skrev mitt förra inlägg, bara för att kolla lite. Om jag var gravid, liksom.
Det var negativt, men det bekom mig inte. Då är det bara för tidigt för att testa, sa jag till killen.
Nästa dag var det samma sak, och nästa. För tidigt bara, oroa dig inte, jag är gravid! sa jag, medan han verkade bli mer och mer övertygad om att så inte var fallet.
Sen kom ett klent litet streck, tror jag i alla fall. Man vet ju inte vad man inbillar sig när man spänner blicken och verkligen, verkligen vill se ett streck, eller åtminstone en antydan till ett.
Men nästa dag bad jag honom titta med mig, och jag hade tagit två tester samtidigt, varav ett var snorbilliga Testlagret, och det andra var ett Clearblue (lite mer påkostat).
Om båda gav utslag, resonerade vi, så borde det kunna betyda något.
Och det gjorde de.
Men inte sådär PANG!-käftsmäll-i-fejset-tydligt, utan mer blygt och osäkert.
Så jag blev glad för strecken, men killen förblev halvt skeptisk, och ville att det skulle vara tydligare innan han tänkte skutta av glädje.
Fair enough.

Dagen därpå gjorde vi därför YTTERLIGARE två tester, och nu tyckte t.o.m. killen att det väl ändå inte gick att disputera att det faktiskt var ett plus på det ena, och dubbla streck på det andra. Äntligen fattar han! tänkte jag. Men någon timme efter att vi skilts åt för att gå till jobbet sms’ade han och frågade om strecket var grått eller blått, och jag förstod att han hittat trådarna om spökstreck och dylikt. Han är född skeptiker, det är ingens fel.
”Sluta noja, allt är bra. Jag är gravid”, svarade jag, och så enades vi om att vi skulle köpa ett gäng till, och bara fortsätta ta dem tills han var övertygad.

Den här gången köpte jag high roller-testet; Clearblues ”Gravid/Ej gravid”-testet, som inte riktigt tillåter tolkningar. Och så inväntade vi att dagen skulle bli kväll, och sedan natt, och slutligen morgon. Det påminde väldigt mycket om när man var barn och väntade på julafton eller sin födelsedag.
Dock minns jag inte om jag brukade vakna med lätt ångest kl 4 på morgnarna som barn, men det hände i morse. Jag väckte killen och berättade att jag inte kunde sova, och att jag inte skulle kunna sova innan jag hade tagit testet och bara VISSTE stensäkert att jag var gravid, och så tassade jag upp och kissade i ett glas.
Doppade stickan.
Väntade. Väntade. Väntade.

Och sen detta:

Det verkar som ett barn äntligen kommer bli till.

Ps. Nu finns jag även på

10 januari, 201512 januari, 2015

Nyårslöfte: att bli gravid och sluta slänga mat

OOOOOOOOOKEEEEEEEEJ.

Utan att ha några som helst belägg för det, utan att ha tagit några tester (för tidigt för det), så känns det som om jag är gravid. Mind you, jag har aldrig varit gravid så jag kan ju freebase’a lite gällande hur det potentiellt känns för just mig att vara på tjocken.

För att förstärka känslan känner jag efter lite extra på allt, det blir roligare så.
Oj, vad jag är törstig nuförtiden! Sveper glas efter glas som om det vore bumbibärssaft och jag hette typ Gramse eller Bibbi. Snabbt till datorn och googla ”gravid törstig”.
Upp kommer 1177.se som informerar om Graviditetsdiabetes, men jag skrollar vidare tills jag kommer till något som passar mig bättre, typ tidiga tecken på graviditet. Jippie!
Oj, vad jag har ont i brösten, och mycket tidigare än vanligt i cykeln! Mer ont än vanligt också. ”Gravid ont i brösten”-sökningen ger mig bl.a. en gammal goding för alla oss som försöker bli gravida, nämligen Familjeliv.se. Ofta känns det som en vuxenvariant av Flashback, men hej, alltid intressant att läsa om andra vanliga människors erfarenheter så det blir lite mindre generiskt än 1177.se som inte vågar säga varken bu eller bä.
Men hursomhelst var detta ett relativt vanligt tidigt graviditetstecken. Med andra ord; jippie!

Sen är det ju det här med min rumänska vän som jag går förbi på väg till och från jobbet. Hon sitter och tar emot allmosor utanför tågstationen, och jag stannar alltid och hälsar på henne och kramar om henne.
Senast jag träffade henne pratade hon rumänska med mig som vanligt (eller mest TILL mig då jag inte talar språket i fråga), och där haffar man ju bara ett ord här och där, typ ”principessa” och lite ströord för ”tack”, ”ängel” etc. Men sen lade hon handen på min mage och sa något i stil med ”romani baby”. Jag talar ju som sagt inte ett ord romani så jag har såklart aldrig försökt förklara våra försök att blir gravida för henne. Därmed är det lite konstigt att hon sa så.
Å andra sidan är det ännu konstigare att hon skulle vara synsk och veta att jag är gravid innan vi själva vet det. Men den där företeelsen är ännu ett halmstrå som jag glupskt griper efter. Romani baby, jippie!

Ikväll är det överraskningsmiddag då en vän till mig nyligen fyllt år, och efter moget överläggande med sambon kom vi fram till att jag inte ska dricka. Eftersom jag såklart är GRAVID (jippie!).
Överläggandet bestod mest av att vi hittade ett inlägg i Läkartidningen där man mer eller mindre avråder kvinnor från att dricka om de tror att de skulle kunna vara gravida, då nya rön tydligen indikerar att även måttligt alkoholintag de allra första veckorna kan vara väldigt skadligt.
Och jag kan ju inte gå runt och ropa jippie! över rumänska damers utrikiska pladdrande och samtidigt göra potentiell skada på mitt potentiella foster, så en vit middag blir det.

Men som vanligt kan jag ju inte tjata på ett helt inlägg om bara mina äggledare och deras eventuella succé, så jag ska även be att få berätta om något så spännande som mina nyårslöften:
Det första är såklart att bli gravid, och även om det är lite svårt att lova att man ska hålla det, eftersom det inte är helt upp till min goda vilja, så har väl en ordentlig deadline aldrig skadat.
Men den andra kan jag definitivt styra över, och det är ett löfte som jag har valt att kalla:

”Sluta Kasta Mat Din Bortskämda Lata Västerlänning”

Ingen mat får kastas i hemmet längre, ingen alls! Man får helt enkelt se till att brödet inte hinner mögla, eller mjölken hinner surna, eller salladen hinner bli vissen. Det kräver viss planering, men det är faktiskt rätt kul.
Bröd är väl kanske något av det svåraste att inte slarva med, då det ju har ändar som är trista, men Fattiga Riddare tar hand om torra bitar, av brödskalkarna kan man skära upp krutongstora bitar och frysa in, grillade mackor tar hand om osaftigt bröd (men även gammal spenat och ostbitar och någon överbliven tomat, eller så kan man hutta i spenatbladen i en smoothie för att även bli av med överbliven yoghurt/juice/etc).
Funkar inget redan existerande recept får man ju glädjen av att uppfinna nya rätter, vilket gör att man varierar sin kost mer. Detta föreställer jag mig iaf, vi är ju bara på dag 10 av det här, så jag ska kanske inte ropa hej innan jag ens fått syn på bäcka-jäveln.

Utöver detta har jag även kommit igång med surdegsbakandet, vilket glädjer mig löjligt mycket (och bidrar till att jag än så länge blivit bäst på att ta hand om just bröd, då det är något av en lyxig överskottsvara hemma just nu.)
Det är riktigt coolt att baka sitt egna surdegsbröd, no joke. Desto coolare [läs: enklare] blir det med en hushållsassistent, och för att försöka sluta vara en materialistisk märkes-tönt så köpte jag en som jag förvisso tyckte var fin att titta på, men som definitivt inte var av ett fräsigt märke. Däremot hade den alla rätt vad gällde funktionalitet, storlek på bunken och styrka i motorn. Och den kostade 1000 spänn, istället för KitchenAid som ligger runt 3500 kr som billigast med en rätt klen motor.
Andersson heter den, och även om det är lite tidigt att säga hur bra den är efter bara några få användningstillfällen, så har jag åtminstone inget att klaga på (än). Den låter såklart lite när man kör den, men jag kan inte avgöra om det är mer eller mindre än andra, och det är ju så få minuter så det kan kvitta. Att den är snygg är en smaksak, men att den är enkel att rengöra är ett faktum.

Första baket blev skit, precis som alla tidigare utan assistent, men försök två lyckades bättre, och jag fick ett gott, saftigt bröd med vackra håligheter i sig. Det är ren och skär glädje att lyckas med sitt surdegsbak, kanske för att det känns som om man håller på i flera dagar med projektet, och då blir det ju riktigt jävla surt om man misslyckas. Men det blir också proportioneligt kul när det går vägen!

Jag provade även ett recept på brownie som man bakar på svarta bönor, dadlar och kokosolja, och det kan jag varmt rekommendera! Ät gärna den här brownien med lite sötad/osötad gräddfil eller turkisk yoghurt, då bakverket i sig är så mäktig att man nästan storknar. Grädde blev lite för mycket av det goda, tyckte jag, men det friska i gräddfilen kompletterade perfekt.

Ja ni förstår, det här är bloggen som har allt. Utöver inblicken i mina innersta graviditetsönskningar ger jag er även recension på hushållsassistent, surdegsbaks-inspiration och recept-tips. Ja herregud.

Håll alla era söta små tummar för att jag plussar den här gången, alright?
Det är faktiskt min tur nu.

22 september, 2014

Action. Äppeljuice. Nyponmjöl. Action.

Imorgon ska vi få träffa en läkare och gå igenom våra provresultat.
Det är spännande, men bara på det där tråkiga sättet. Spänningen ligger ju i att kanske få beskedet att våra reproduktiva organ är a-ok, allt annat är ju ospännande och mega-deppigt.

Å andra sidan har vi ju inte helt hunnit paja välfärden i vårt land än, så skulle inte allt se great ut så kommer vi ändå få (gratis) hjälp att ge det några tappra försök via hormoner och behandling och lite halvmanipulativ placering av spermie nära ägg.
Lite som när man såg till att de där två blygisarna i skolan hamnade precis bredvid varandra när det var dags för tryckare på skoldiscot.
Inte helt av sig självt, men inte fel för det. Om resultatet blir happily ever after så är det ju inte sjukt noga med hur man hittade varandra in the first place.

Jag har knaprat Apiforce i några veckor nu, men ändå är ägglossningen nu mer av ett mysterium än någonsin. Jag tar tempen varje morgon för att notera om den går hastigt ned, men den ser mest ut som en död människas EKG. Inget som avslöjar för mycket, precis.

Äppeljuice

Men whatta heck. Jag sysselsätter mig som vanligt.
Har fått dille på äppeljuice och nyponmjöl, inte nödvändigtvis tillsammans.
Vi köpte en råsaftcentrifug för 199 kr på Kjell och Co: så nu plockar vi in en korg äpplen från vårt träd ett par gånger i veckan. Tar ut kärnhuset, delar äpplet i 4, och släpper ner i inmatningshålet. Ut kommer en halv matsked juice för varje äpple (eller så känns det bara så), men matar man på rejält blir det iaf ett par flaskor. Skummar av ordentligt så bara den fina rosa saften kvarstår, häller i några droppar citronsaft så den håller sig i några dagar i kylen, och njuter av lyxen att ha färskpressad, hemmagjord, super-ekologisk äppeljuice i kylen.

Nyponen är fantastiska för att det 1) är trevligt att gå på promenaden runt kalkbrottet där man plockar dem, 2) för att det känns som man vinner mot hela världen när man gör mat av saker som växer vilt i naturen, och 3) för att nypon är en av jordklotets nyttigaste grejer att stoppa i sig. Jag snoppar och tvättar nyponen, delar dem på längden och lägger dem på en plåt. In i varmluftsugnen på cirka 100 grader (alla andra recept säger 50 grader men vem fan har fyra dagar på sig?), och när de blivit ganska hårda i skalet låter jag dem svalna. Sedan kör jag dem i en blender/matberedare/något som gör dem till mjöl. I ett recept stod det att man skulle pilla bort kärnorna först, men det är ju vansinne, för återigen, vem har fyra dagar på sig att göra mjöl?! När man malt färdigt silar man mjölet genom en finmaskig sil, och kvar blir bara fröna. Kan vara bra att veta för idioten som suttit och pillat bort dem för hand. Fröna sparar jag för att göra fågelmat av, och det fina nyponmjölet strör jag över fil eller gröt för en rejäl c-vitamin-kick.

Ok. Imorgon då.
Fingers crossed.

28 augusti, 201430 augusti, 2014

Den långa väntan, förhoppningsvis på något

Här till vänster har vi en bild på en katt. Och ovan är en till.

Dessa bilder är en avledningsmanöver från det uppenbara som bloggen var ämnad att handla om, nämligen;

Ett barn blir till.
Men det blir det ju inte.
Alls.

Därav har jag inte tyckt det känns så kul att skriva.
Men vad fan, jag blir ju inte mindre gravid av att skriva om skiten heller, so whatta hell.

Ett barn blir inte till, men man ger ju inte upp för det. Så vi engagerar oss istället lite mer än tidigare. Det där med att bara knulla på vid ungefär rätt tidpunkt på månaden är det slut med. Nu ska vi inte bara ta reda på exakt när ägglossningen är genom att jag tar tempen vareviga morgon, jag ska också försöka få lite bättre regelbundenhet på min cykel.
Idag är det inte ovanligt med över 40 dagar mellan första mensdagen, och enligt vad jag har läst är det svårare att bli gravid när man har så ojämn cykel.

Apiforce bidrottninggelékapslar to the rescue!

De ska tydligen styra upp det där så att man har mer eller mindre regelbunden mens, vilket alltså ska underlätta själva preggandet. Heja heja. Det ger även bättre hy och lite annat gotte, men jag har inga problem med hyn, jag har bara problem med det där att bli på tjocken. So here we go.

Vi har även gått och lämnat prover för att säkerställa att det inte är någon vajsing någonstans. Första proverna är inlämnade, även så batch number two. Nu inväntas provresultaten.

När det här barnet – som vi ju till slut kommer få – har fyllt åtta år och vägrar städa sitt rum, så ska hen minsann få höra. Jag ska berätta hur sjukt mycket vi fick anpassa oss och hålla på och ta prover och ta tempen och allt annat jox, ”så visa lite tacksamhet och plocka upp kläderna från golvet”. Att vi ibland var tvungna att ligga trots att vi inte hade lust kanske jag undviker att nämna, för även mitt framtida barn vill väl hellre få tro att hen är ett resultat av passionerad älskog snarare än ett noggrant kalkylerat samlag i fortplantningens tecken.

9 april, 201312 april, 2013

Käre Gud

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag aldrig hör av mig. Det beror främst på att jag inte tror på din existens, no offense.

Men nu har jag några grejer som jag vill ta upp med dig.
Jag kan väl börja med att tacka för att jag fick en frisk och funktionell kropp. Den är bra på både beachvolleyboll och löpning, och faktiskt en hel del andra grejer. Den är inte särskilt benägen att lagra fett, och beroende på vilken epok man lever i är det ju olika bra. Grottmänniskan ville gärna ha lite extra hull som skydd mot vinterns kyla, även barockens kvinnor hade varit tämligen missnöjda med min kroppshydda, men för den epok jag landade i, sent 1900-tal, så funkar min figur fantastiskt bra. Dålig blodcirkulation och ett immunförsvar som är lika med noll, men i övrigt är den helt ok.
Gällande min kropp har jag alltså inga klagomål.

Däremot har jag en stilla undran beträffande mitt psyke. Inte för att låta otacksam, men varför förse någon med en bra kropp om man nu ändå har tänkt att utrusta densamma med så exceptionellt bristfälliga mentala förmågor? Det är rent slöseri.
Mig hade du lika gärna kunnat ge en riktig skitkropp, defekt och oduglig. Dålig kvalitet, Made in China, det hade varit ok för mig. Vad hade du tänkt att jag skulle ha en användbar kropp till? Jag tillbringar ju stora delar av min lediga tid till sängs, bakom fördragna persienner, oförmögen att ta vara på dagen. Jag ligger där som ett aktivt fuck you åt alla som någonsin yttrat orden ”carpe diem”, samtidigt som jag önskar att jag kunde göra just det. Eller att jag kunde göra något alls.
Varför denna friska kropp? Jag har inte ens en liten allergi, inte den minsta lilla astma. Varför får jag en så välfungerande fysik, jag som inte ser lediga dagar som möjligheter att göra något kul, utan istället upplever dem som en enorm stress som jag gång på gång kollapsar under. Lediga dagar är något jag kastar bort på att ligga i sängen och gråta och känna ömsom självömkan, ömsom självförakt, något jag sedan får panik och dåligt samvete för när klockan blivit åtta och det är mörkt ute och jag inte gjort ett skit, och inte ätit något, utan bara legat och ältat meningen ”detta är slöseri med liv” i en enda lång evighets-loop. Det behövs ingen särskilt bra kropp till det.
Och dessa tankar, alla dessa trängande, kvävande insikter om livets poänglöshet, och då i synnerhet mitt egna livs poänglöshet, de övertygar mig om att min älskade kommer lämna mig, för vem står ut med någon som mig? Ingen kärlek i världen är stark nog att stå pall det här, det förstår jag ju.
Och ju längre jag ligger där, desto mer grottar den övertygelsen ner sig i mina hjärnrötter, där de lindar in sig i rot efter rot, tills de förgiftat hela stammen och allt långsamt vittrar bort. Och när detta väl hänt är jag knappast mer benägen att plötsligt lyckas kliva upp och vara normal, för när den tanken väl slår rot blir allt så ofantligt mycket svårare. Då blir det vin och Atarax för hela slanten, bara för att ta udden av det allra värsta.
Så varför fick jag en fungerande kropp?

Om du har tänkt till ens det minsta i sammansättandet av mig så har du i alla fall sett till att mina äggstockar är obrukbara, så att jag inte kan bli med barn, för det går ju helt ärligt inte. Man måste nog vara en smula bättre på att leva, man måste nog vara ok med sin egna existens lite oftare än varannan vecka, och man måste väl veta hur fan man gör för att älska sig själv först.
Men du verkar ju inte ha tänkt till särskilt mycket alls, så risken är väl att jag visst kan bli med barn, risken är att denna helt felfria, högfunktionella, epok-riktiga lekamen har utrustats med mänsklighetens mest välmående fortplantningsorgan. Och så blir jag gravid, och så går allt så bra så bra, och mitt barn föds friskt och vackert. Och barnet kommer överleva alla de hot som nyfödda barn kan utsättas för, barnet kommer vara starkt och uthålligt och klara sig.
Ska jag då sitta där med ett friskt barn, medan kollegan och hans tjej, hon som säkert skulle blivit en strålande mamma, blir helt utan?
Ska jag – som ibland inte ens vet hur man kliver ur sängen – sitta där med ett friskt barn, medan Isaks mamma , som säkert hade blivit en fantastisk förälder, inte fick behålla sitt?

Det var bara det jag undrade.
Hur fan tänker du?

31 januari, 20135 april, 2013

Uttaget: försök två

Ett par veckor senare gick det bättre.
Fredag. Vi gick upp tidigt. Jag var sur och lite arg på pappa för att han inte hade ställt något alarm utan bara antagit att jag gjorde det (är det inte viktigt för honom?), sur för att han inte behandlade mig som en prinsessa genom att göra kaffe till mig, sur för att när han inte tar något ansvar för att saker blir av känns det ibland som att jag är den som gör och han hänkar på. Inte riktigt läge för mig att känna så i den här situationen. Jag tyckte att eftersom vi skulle göra våld på mitt underliv var det fan inte mer än rätt att jag iaf fick lite kaffe av mitt barns far! Men egentligen hade han såklart inte gjort något fel, mer än att vara morgontrött. Om det nu är ett brott. Men din pappa var förstående och snäll och väntade tålmodigt på att min surhet skulle lossna. Jag var tyvärr för nervös för att ta ansvar för mitt beteende, så han fick tysta, avskärmade jag.
Hon är ju charmig.

Men besöket hos barnmorskan visade sig vara världens minsta pärs. Först körde hon in den där plastiga ank-näbben i mig så hon kunde komma åt och peta lite, och sedan gick det så här:
“Ta ett djupt andetag…. sådär.” Jag kände ett litet stick inuti mig och förberedde mig på smärta.
Men verktygen i min fitta försvann, och barnmorskan viftade med min lilla spiral så jag kunde se att operationen redan var avklarad.
Fullt rimligt att jag hade oroat mig för den här stunden i flera veckor med tanke på att jag knappt märkte när hon tog ut den.
“Tänk nu på att du är fertil direkt, inte som med p-piller liksom. Så efter din mens om ett par dagar så kan du faktiskt bli gravid.”

Det ska jag tänka på.
Det ska jag tänka på medan jag inte tänker mer på kollegan och hans tjej.
Och barnet som bara dog. Medan jag inte tänker på barnet som bara dog. För det ska jag inte tänka på.
Jag ska inte tänka på hur det känns att ha kånkat runt på en stor mage och oroat sig och läst på och köpt grejer och förberett ett helt hem i väntan på en liten, värnlös bebis. Jag ska inte tänka på känslan efter en förlossning som inte alls gick som den man hade försökt vara beredd på. Och jag ska absolut inte tänka på hur det känns att efter allt detta inte få ha sitt barn i mer än ett dygn. Det barnet som allt handlat om det senaste halvåret.
Det ska jag inte tänka på. Jag ska bara tänka på att jag kan bli gravid nu, och att detta således kan hända mig.

18 januari, 20135 april, 2013

Uttaget

Idag vaknade vi tidigt för att gå och haffa barnmorskorna på deras 45 minuter långa öppna mottagning.
8:30-9:15 på fredagar kan man sätta sig i deras lilla obekväma soffa, och det gjorde vi idag. Vi satte oss i soffan och tittade sömndrucket på skylten som meddelade att just idag, den 18:e januari, var barnmorskorna på kurs. Alltså ingen öppen mottagning. Alltså helt poänglöst att gå upp så tidigt på en ledig dag. Alltså ville jag skriva en lapp till dem att det hade uppskattats om de nämnde det på sin hemsida.
Men istället gick vi hem. Pappa försökte skoja bort min besvikelse med att säga att han ändå inte var helt säker på det här med att skaffa barn, och jag blev såklart ledsen. Han har en underbar humor, och ibland har han helt värdelös tajming gällande när det är läge för den. Som vid det här tillfället.

Och jag kan inte sluta tänka på kollegan och hans tjej, och deras barn som dog.