Kategori: graviditet

Publicerat

Järn och semester

Järntabletterna var en PAIN IN THE ASS när jag först blev gravid och vår BM bad mig äta dem för att höja mina värden (som då låg på rätt stadiga 124).
Men eftersom jag mådde direkt dåligt av Niferex, och efter några dagar även av Duroferon, så bad jag att få prova ett annat alternativ som jag läst om på en annan blogg; nässelpulver.
Jag köpte shitloads av det här mirakelmedlet (som skulle vara rikt på järn) och blandade ut en rågad tesked med juice varje morgon och kväll, och drack det med glädje över att slippa tabletterna. Men månaderna gick, och värden dalade. Vid senaste besöket hos BM (glukosbelastningsprovet) sa hon att jag nu var tvungen att äta två tabletter per dag (förra gången hade jag kommit undan med en varannan dag). Jag accepterade detta (då järnvärdet låg så lågt som 109) och plockade fram den hemska Duroferon-asken igen.
Men denna gången mådde jag inte dåligt av dem.
Alls.
Faktum är att jag inte ens märker av dem.

Det fina i kråksången är alltså att jag nu kan tillgodose mig järn utan att må skit, men det tråkiga är då att nässelpulvret inte fungerade. Jag är ju en sucker för naturliga alternativ, men jag är däremot inte efterbliven, så jag fattar ju att jag måste acceptera när de faktiskt inte funkar.

Igår börjar vår semester, och jag inledde med frukost i trädgården. Jag tjuvstartade redan i förrgår med att lägga smultron i flingorna, och igår gick jag all in och knep några jordgubbar från odlingarna. Det har ju varit en ganska seg och kall vår/tidig sommar, så allt odlat ligger ju en bra bit efter, men det passar ju perfekt. Jordgubbar hör till sommarlov och semester, så det gör mig inget att de väntade med att mogna tills nu.
Lukten av lavendelkrukan intill mig, ljudet av fåglar och surrande flugor och humlor, och smaken av söta, solmogna jordgubbar – det är sommar!

Efter frullen, när sambon vaknat och fått i sig lite kaffe, tog vi ett dopp i kalkbrottet.
Sedan gick vi hem och tog en middagslur i en skuggig del av trädgården innan några vänner kom förbi på strandhäng och trädgårdsgrillning.
Efter det, kvällsdopp vid utsikt av bron.

Kort sagt, nu är det semester på riktigt.

Publicerat

Tygblöjor!

Jag kanske har nämnt att jag tänker köra tygblöjor med lillkillen?
Däremot har jag nog inte nämnt hur oerhört roligt det är att lära sig om alla olika varianter och system som finns, och hur beroendeframkallande det är att shoppa tygblöjor!
Det finns en hel Facebook-grupp dedikerad till ämnet, lämpligt kallad ”Tygblöjor”, och det finns även en Köp och Sälj-grupp där man kan scora billiga begagnade tygisar. För dig som tycker att det låter äckligt eller konstigt så kan du känna till att tygblöjors absorptionsförmåga förbättras efter varje tvätt, så om någon redan tvättat in dem är det faktiskt bara bra, särskilt om de blir billigare för dig som köper dem. Och HEJ MILJÖN, det är ju skitbra att samma blöja återanvänds tills den inte håller ihop längre. Hållbart som attan.
Som grädden på ett oerhört härligt mos har jag även fått den stora förmånen att recensera RetroPi’s tygblöjor! Eftersom de verkar vara Sveriges trevligaste företag skickade de hem 3 all-in-one-blöjor utan kostnad så jag kan utvärdera dem här på bloggen när knodden kommit till yttervärlden. Yay för det!

(Om jag nu skulle glömma att lägga upp något 1-2 månader efter att jag fött så får ni ge mig en blogg-lavett, för då har jag troligen drabbats av amningshjärna, vilket verkar rätt likt ingen hjärna alls.)

För övrigt så har min navel försvunnit. Det som återstår är en pytteliten glugg som mest liknar ett anus. Bara en av många mystiska saker som händer med kroppen vid en graviditet.

En annan grej är att man tydligen kan få kramp i vaderna som gravid. Två gånger har jag vaknat mitt i natten utav att vadmuskeln krampar och det gör ont så in i helvete, och så får jag mjukt försöka dra i foten för att sträcka ut krampen tills den släpper. Det visste jag inte var ett graviditetssymptom, och jag fattade inte att det alls hade med det att göra (det kändes så långssökt liksom) förrän jag läste om det i appen veckan efter.

En tredje grej är att jag mår bättre och är gladare än vad jag upplever att jag brukar vara, när jag är ett helt vanlig opreggo alltså. Det känns som om jag i mycket större mån struntar i att irritera mig på småsaker, lite ”don’t sweat the small stuff”-inställning, helt utan att jag har ansträngt mig.
Kanske är det vetskapen att något större är på väg, något viktigare än att bråka med sambon över att han ALDRIG plockar i ordning skorna i hallen eller att han ALLTID lämnar sin dator i soffan. Suck.

I lördags kom mamma och en god vän till familjen på besök och stannade över helgen. Jag älskar det faktum att min graviditet gör min mamma så glad. Min bror säger att det verkligen har lyft hennes humör, och det är ju väldigt roligt att höra.
Men en sak som jag är rätt less på redan är när folk – i det här fallet min mor – berättar att jag nog inte kommer orka ”hålla på med tygblöjor särskilt länge” när jag berättar om min senaste passion.
Jag har fått den kommentaren tidigare och undrar lite vad människor baserar det antagandet på? Detta är ju folk som aldrig själva har använt tygisar, och de har knappast läst om hur det fungerar, vilket jag däremot har, både mycket och väl.
Kanske utgår de ifrån hur tygblöjor var och såg ut på 1920-talet, så de föreställer sig att ungen kommer gå runt med säckväv runt röven, fastsnörd med en repstump och med ett ständigt bajsläckage i benglipan.

Vi kan väl säga så här; hade jag läst om det och insett att tygblöjor var ett riktigt dåligt alternativ till vanliga engångsblöjor så hade jag nog inte velat satsa på det, för hur mycket man än gillar miljön så vill man inte leva i bajs-spill. Men när det nu verkar vara lika bra, och i flera avseenden t.o.m. BÄTTRE än engångsblöjor, och dessutom billigare, så känns det ju lite korkat att inte köra på det.

Och det vore fint om alla som inte vet hur det funkar eller vad det innebär bara kunde backa lite med sina åsikter. Jag håller inne med mina åsikter om kvantfysik, eftersom jag inte vet ett skit om det.
Till exempel.

Publicerat

Gravidpilates; do or die?

Blir lite ledsen över att alla vill tjäna pengar på att på en hela tiden, särskilt när man ska bli förälder. Och detta även när det kanske inte är säkert för mig, eller ens bra, och även när det kanske kan ge mig mer eller mindre permanenta skador.

För att inte vara en svag säck potatis vid förlossningen så tänkte jag stärka min kropp lite vänligt och gravidanpassat, och joinade efter en hel del research ett ställe som erbjöd gravidpilates. Det låg nära jobbet och kändes seriöst, och så var det inte dyrare än alla andra ställen.
”Alla övningar är 100% säkra för gravida”, försäkrade instruktören vid första sessionen, och det kändes ju bra. De 3-4 första lektionerna kändes också helt ok, men senaste gången (femte lektionen kanske?) sa hon några verkligt märkliga saker som jag kände inte möjligtvis kunde stämma. Hon sa dels att jag skonade ryggen bäst genom att kuta den innan jag böjde mig ner för att plocka upp saker, med lätt böjda ben, istället för att böja bara benen med rak rygg (?), och så sa hon att det inte alls stämde att magmusklerna delade på sig (så det måste vara ALLA andra som har fel, inklusive 1177.se?).
Jag passade på att fråga vår barnmorska Fantastiska Louise vid vårt nästa MVC-möte, som ändå var några dagar efter denna märkliga pilates-lektion, och höra efter om det enligt henne var ok att träna som vi gjorde.
Alla magövningar som använder raka magmusklerna sa Fantastiska Louise att man definitivt ska undvika. Men det motsvarar typ 60% av alla övningar vi gör under ett pass.
Vad fan?!?

Nästa dag satte jag mig och googlade ännu mer, på både engelska och svenska, och hittade mammamage.se, den kanske mest pålitliga av alla sidor jag hittade på ämnet.
Där fanns två bilder med flera av de övningar vi gör på min gravidpilates, med ett stort rött kryss över varje.

Besviken och förvirrad. Jag har betalat 1000 spänn för 6 lektioner i vad? Något som är bättre eller sämre för mig? Varför känns det som att jag själv måste utbilda mig till barnmorska OCH träningsexpert för att kunna få pålitlig information om vad som är bra övningar för mig och min mage?

Eller så är det helt säkra övningar och så är det mammamage.se som har fel.
Men hur vet man?

Jag blir så sjukt less på att inte veta hur jag bäst behandlar och förbereder min kropp för vad som komma skall i september. Blir skeptisk även till gravidyoga såvida den inte är anordnad av en MVC, då de verkar vara de enda som inte gamblar med min kropp mot en saftig pekuniär ersättning. Samtidigt så är det i stort sett fullbokat på alla såna kurser som ligger i min stad, så såvida jag inte vill ta bil eller buss en bit bort så kommer jag nog inte kunna joina någon sådan innan bebisen är här.
Och när kompisen som går på samma MVC frågade sin barnmorska om detta så skrattade hon bara och sa ”men lilla du, det här är inte Afghanistan. Säger de att det är säkert för gravida så är det det.”

Jag vet inte vem jag ska tro på, eller vad jag ska göra, och det är så tröttsamt att inte ens kunna få samma svar från två olika barnmorskor som jobbar på samma ställe.

Vad hade ni gjort?

Publicerat

Bebbens kön, skötbord och småkakor

Bebisen i magen är utrustad med snopp!
Vi var på ett mycket efterlängtat ultraljud i måndags, och där inne låg han och sprattlade, sparkade, hickade och drack sitt eget piss. Härligt att se honom, han såg så fin ut!
En stund höll han ena handen framför ansiktet och gympade fingrarna. Det var tydligen ett sunt tecken, men framförallt vad det the most adorable. En liten tår råkade trilla ut från ögonvrån på mig när jag såg det, och ultraljudsläkaren knäppte en bild av gullapan.

20150427_120015

Jag har hela tiden hänvisat till barnet som ”han” och sedan rättat mig och sagt hen eller den eller bara bebisen, men jag har aldrig råkat säga ”hon”. Detta trots att jag innerst inne lite hemligt längtade efter en liten snipp-bebis. Men ändå blev jag lättad när jag hörde att det var en snoppeloppe, för då slapp hjärnan ställa om sig. Och det enda jag verkligen bryr mig om är ju att barnet är friskt.

Alla mått var i alla fall proportionerliga och bra, så det är ju som det ska vara då. Fick nytt BF också, från 26 september till 18 september, vilket gör att vi är i vecka 19+4 idag, alltså typ halvvägs. Yay!

I helgen åkte vi till Babyringen (vilket jag inte rekommenderar till någon som vill bibehålla känslan av att det kommer bli roligt att skaffa barn då det var trångt, stökigt och med extremt oengagerad personal) och tittade på skötbord. Jag hade kikat på nätet på en särskild skötbädd från Rätt Start som jag tyckte var gullig, och det tyckte sambon också, så den köpte vi. Öko-tex certifierad och av 100% bomull med polyuretanfyllning såklart.
Vi såg också flera riktigt fula ungar och beslöt oss för att vår unge skulle bli söt som attan.

När vi kom hem igen städade jag skiten ur tvättstugan (bokstavligen) och fixade i ordning så att det kändes som ett fräscht ställe att byta blöjor på. Det blev så här!

När jag hade donat färdigt i tvättstugan hade sambon lagat supergod fisksoppa som vi åt, och till efterrätt mumsade vi på småkakor som vi bakat under helgen. I min gravidapp står det app app app gällande socker med start ungefär den här veckan, då det från och med nu i stort sett bara ger mig ett större barn att föda fram, så jag kommer vara lite restriktiv med bakverk och annat sött.
Men det är lugnt, kakorna kommer gå åt, för i helgen kommer mina två barndomsvänner och hälsar på, och om inte de går på någon tramsig diet så kan man lita på att de trycker i sig en 15-20 kakor var 😉

Att handla kläder till bebisen är superenkelt och går av sig själv.
Att handla till min gravida kropp är en helt annan story, och inte det minsta skoj. De flesta stora butiker har helt lagt ner eller kraftigt reducerat sitt utbud till blivande mammor, så det blir väl internet framöver. Till så stor del som möjligt kommer jag försöka klara mig med det jag redan har, tycker det känns onödigt att köpa massa kläder för bara några månader. Men samtidigt vill jag inte se ut som en luffare, så jag handlade iaf tre klänningar som jag borde kunna ha ganska länge, och de enda mammaleggings jag hittade på min 3-timmarsjakt (Åhléns).

färg-och-form-bodyNär vi handlade skötbordet råkade vi såklart även inhandla en SKETA-GULLIG BODY från Färg & Form som det var rea på. Det är svårt att inte spricka av spänning inför att få stoppa in en liten pluttig bebis i den där, och när man väl gjort det är väl utmaningen att inte konstant säga ”naaaaw!” åt sin egna lilla skapelse som då är iklädd världens raraste plagg. Jag kommer bli en störig mamma, jag känner det på mig.

Publicerat

Världens vackraste hjärtljud

Efter tre nätter med vakna timmar av irrationell oro ringde jag min barnmorska. Som ni kanske minns är hon bäst i världen, och således svarade hon inte ”du ska inte oroa dig, allt är säkert bra”, utan hon var väldigt förstående när jag förklarade att jag dagtid inte hade några problem att släppa orostankar, men att de nattetid regerade i hjärnan, och att tröttheten av för få sömntimmar började kännas problematisk.
”Kom in imorgon så får ni lyssna på barnets hjärta”, sa hon, och bara förståelsen, hennes självklara antagande att barnets hjärta verkligen skulle slå, och vetskapen om att jag inte skulle behöva vänta till rutinultraljudet den 27:e för att få en bekräftelse på att knodden därinne levde, gjorde att många spänningar släppte.
Nästa natt sov jag mycket bättre, och när jag ändå vaknade mitt i natten var det inte med några idiot-tankar på missfall, utan bara vanliga idiot-tankar om saker som måste göras, något min hjärna tycker om att spalta upp för mig nattetid.

När vi träffade vår barnmorska Fantastiska Louise följande dag sa hon att man som förälder MÅSTE oroa sig för sina barn, för annars klarar de sig inte, både i magen och utanför. Man måste vara lyhörd och uppmärksam och då ingår att ibland oroa sig.
Det var alltså helt normalt och nästan korrekt att vara orolig enligt henne, men såklart skulle det inte förstöra sömn för en, och då skulle man göra precis som vi hade gjort, nämligen ringa henne.
Hon frågade vidare om annat, och efter ytterligare några bra klargörande om olika smärtor/värkar man kan förvänta sig fick jag lägga mig på britsen.
Innan hon började förklarade hon pedagogiskt att jag inte skulle bli orolig om hon inte hittade det direkt, för jag var knappt i vecka 17 och vanligtvis gör man detta i vecka 21, så det kunde ta lite tid.

Det lät som blåst vid havet när hon satte munstycket mot min mage, med lite inslag av dova smällare, och efter en stund av letande hittade hon knoddens lilla hjärta, och det slog starkt och jämnt och hur vackert som helst. Det var otvetydigt världens vackraste hjärtljud, och tårarna rann av lättnad och glädje på mig. (Även pappa blev lite tårögd när han hörde dig.)

Du lever! Du ligger därinne och grimaserar och sparkar och dricker ditt eget piss och har det hur gött som helst! Du gör allt exakt som du ska göra, och jag ska sluta oroa mig, i alla fall i några dagar till.

Idag ska jag och pappan röja upp i trädgården, köra massa oestetiskt skräp till tippen, och plantera om gurkorna. Kanske även en liten kaffeslurk i solen, om vi har tur med vädret. Tomatplantorna växer snabbt och bra, precis som du i magen.

Allt är med andra ord rätt jävla bra.

Publicerat

Rädslan för missfall

Natten var jobbig.
Jag vaknade till med tankar på missfall. Och på natten är det som bekant svårt att bli av med elaka tankar, särskilt såna som man inte kan få svar på vad man än gör i just den stunden. Så man är offer för allt ens hjärna kommer på som skulle kunna gå åt helvete i livet.

Sambon låg och sov gott bredvid, och jag borde kanske väckt honom och delat med mig av min obehagliga känsla, men varför egentligen? Vad kan någon göra när man jagas av tankar på att barnet i ens mage plötsligt ska dö? Han kan ju inte säga att fostret med säkerhet är vid liv, vilket ju är det enda jag vill höra.
För mitt inre spelade jag upp hur det kanske skulle låta om jag ändå skulle väcka honom:

Jag: Du? Jag kan inte sova. Jag ligger och oroar mig för missfall.
Han: Va? Varför då? Gör det ont någonstans?
Jag: Eh. Nej. Huvudet bara rusar.
Han: Är det för att du fick plötsligt intensivt ont i magen igår?
Jag: Nej, egentligen inte. Det hade oroat mig om jag hade blött efter men inte bara en kramp.
Han: Finns det någon anledning till att du tänker på detta just nu?
Jag: Hmmm. Nej. Men nu när jag börjat tänka på det så märker jag att brösten inte ömmar.
Han: OK. Har de gjort det hela tiden utan avbrott tidigare?
Jag: Nej, det har de förvisso inte.
Han: Så finns det någon orsak till att börja oroa sig för missfall?
Jag: Nä. Men när jag väl börjar tänka på det är det svårt att somna om.
Han: Ja, det förstår jag. Är det något jag kan göra?
Jag: Nej. Förlåt att jag väckte dig. Sov du.

På morgonen kändes det lite bättre, oron var inte lika intensiv och framförallt kunde jag ju sysselsätta mig med massa annat för att distraheras under dagen. Jobbet började inte förrän på eftermiddagen, så jag passade på att plantera om tomatplantorna som börjat växa ur sin lilla äggkartong nu. Det var lugnande och skönt, och det kändes som att jag gjorde något nyttigt, vilket hjälper mig att stressa ned när jag är orolig.

Det är två långa veckor kvar till vårt nästa ultraljud, som är rutinultraljudet.
Jag har ingen anledning att tro att det inte komma synas en pigg, högst levande liten krabat där inne då, men det kommer ändå vara en ofantlig lättnad att få se den lille skiten.
Kanske kan hen börja röra lite på sig innan dess så jag får ett livstecken.
När jag säger att det är spännande att vara gravid är det aldrig den här delen jag avser.

Pretty please lilla baby, bara rör dig lite vårdslöst så jag får känna att du finns.

Publicerat

Kattlucka, gjutjärnsgryta och god nyttogröt

Automatiserade katter is the shit.
Vi har köpt foderautomater som man kan schemalägga, en till varje katt, så att vi inte behöver bli väckta 6 på morgonen av hungriga kissar, utan istället kan få sova tills larmet ringer. Det är great. Den matar dem 4 gånger per dag, och det ska tydligen vara bra för deras blodsocker att få många små istället för få stora måltider.

Ett annat problem har ju varit att man ibland släpper ut den utomhus-tokiga katten Cykel lite för sent på kvällen för att han ska hinna komma tillbaka innan vi har lagt oss, så när han väl återvänder står han och jamar sitt räliga jam (som låter som en bebis som blir ångkokt) tills en av oss surt går ner för trappan och släpper in honom.
elektronisk-kattluckaMen behold! Nu har vi även köpt en elektronisk kattlucka som läser av deras chip och öppnar upp låset på luckan åt dem, så de går in och ut som de behagar, vilket innebär att vi nu har extremt väl omhändertagna katter trots att vi inte är hemma hela dagarna och kan ge dem mat och öppna dörrar. De är nu omdöpta från Katten & Cykel, till Lyx-Katten & Lyx-Cykel. De lystrar ungefär lika bra till sina nya som gamla kattnamn eftersom de är katter och inte fattar att de har ett namn överhuvudtaget.

En annan grej som är the absolute shit är andra trimestern. Borta är illamåendet och den konstanta tröttheten, och efter att jag slutat ta järntillskotten helt och hållet (eftersom jag efter några gånger mådde dåligt även av den andra sortens tablett som jag först var så glad för) så är ta mig fan allt ganska gött! Jag ersatte det förlorade järnintaget med 1 tsk nässlepulver upplöst i apelsinjuice två gånger om dagen, vilket funkar fint, om man får döma av att jag inte är trött och hängig och inte har ont i huvudet, vilket annars är typiska järnbrist-symptom.
Jag tänker såklart även mer på att äta järnrik kost eftersom 2 tsk nässelpulver inte rimligtvis kan ersätta 50 mg järnsulfat per dag, och för att göra det har jag även valt min frukost med mer omsorg, vilket medfört att den snabba frullen innan jobb nu oftast består av berikad fullkornsvälling. Den smakar väldigt yum, vilket gjorde mig lite förvånad. Jag gillar att välling är en varm dryck som tar superkort tid att göra, och den då även innehåller relativt mycket järn, typ 13 mg/100 gram. Fett spett!

skeppshult-gjutjärnsgrytaAtt försöka få i sig 50 mg järn per dag utan tabletter funkar nästan aldrig, men som stor hjälp på traven överraskade sambon mig/oss häromdagen med ett inslaget paket, i vilket jag fann en Skeppshult gjutjärnsgryta! Han hade googlat fram hur mycket mer järn man fick i sig när man tillagade mat i en sådan, och det var tydligen en markant skillnad, så nu ska jag tillaga allt som går i den där 3-tons kolossen.

Häromkvällen blev jag sugen på den onyttigaste av grötar, nämligen mannagrynsgröt, men mitt i tillagandet fick jag en Nobelpris-värdig snilleblixt och bytte ut hälften av mannagrynen nyttogrötmot chiafrön. Alltså blev det en manna-chiagröt, vilket ändå är någon slags nyttogröt, och Gud såg att det var gott. Det smakade inte ett dugg mindre gott än mannagrynsgröt (högst personlig åsikt), och alla vet ju att chiafrön är jordens gåva till mänskligheten, så utan att behöva anstränga mig ett skit förvandlades vad som skulle blivit ett relativt näringsfattigt hopkok till ett klart godkänt kvällsmål. När jag toppade det med jordgubbar från den egna trädgården så var lyckan ett faktum.
Och när vi ändå är inne på enkla tips; en näve frysta bär i en liten ugnsform med ett lager av havregryn, kokosolja och socker över blir en as-god paj! Släng in skiten i ugnen i ett tag (så lång tid det tar för havretäcket att blir frasigt) och njut sedan av det med vaniljglass eller kesella eller något annat du tycker är smaskigt!
snabb-bärpaj

Publicerat

Vecka 15: magen (och plantorna) växer

mage-vecka-15Jag inhandlade mina första gravidbyxor på H&M för flera veckor sedan, då mina vanligtvis tajta jeans blev lite väl tajta, och på lite fel sätt.
Det var som om magen hängde på den här preggo-grejen väldigt snabbt, och väldigt dedikerat.
Och nu, i vecka 15, ser den ut så här.

Det som inte syns på bilden är hur platt den vanligtvis är, men det kanske också är därför jag kände att jag hade fått mage så tidigt, trots att den egentligen inte hade blivit avslöjande stor, för någon annan än mig.

 

Även plantorna växer i en rasande fart! För nästan två veckor sedan lade jag ut en bild på små, små skott som började synas, och nu har de växt till sig rejält. Snart dags för omplantering av dem, och då tror jag att jag ska börja om proceduren med nya frön, så att jag får tomater och gurkor i omgångar.

Ni minns kanske min rumänska vän som tacksamt tar emot allmosor vid stationen? Hon som sa ”romani baby” utan att veta att vi försökte bli gravida, och innan vi själva visste att vi hade lyckats. Nu vet hon ju sedan länge att jag är gravid, för såna grejer går finfint att uttrycka med teckenspråk. Varje gång jag träffar henne låter vår konversation likadan:

”Hej! Är det bra?”
-”Det är bra. Och du? Baby bra?”

Ibland försöker hon säga andra saker och visar mig papperslappar med namn och telefonnummer på, men jag har alltid bråttom till jobb eller tåget hem, så jag hinner sällan stanna länge nog för att förstå. Vi har en översättande kontakt som jag kan ringa när det verkar allvarligt, men oftast verkar det bara som hon vill fråga om jag kan hjälpa andra vänner till henne med jobb eller boende.
Häromdagen hade hon med sig en stor påse som hon sa var till mig och baby, men jag hann inte kolla vad det var där och då, utan gav henne bara en kram och sa tack och ilade vidare.
När jag kom hem och tittade vad som var i påsen var det mängder av barnkläder.
Alltså MASSOR.
Det var en filt och bodies och haklappar och byxor och mössor och stickade koftor och blinkande skor från Lilla Sjöjungfrun och strumpor och tröjor i en aldrig sinande ström.
Sambon stod och lagade mat medan jag lassade upp plagg efter plagg på köksön, och han frågade efter en stund om det inte var tomt i påsen nu, men jag bara fortsatte mata fram små, små kläder. Allt var nytt, och allt var till synes från Rumänien.
Det hade varit generöst oavsett vem det var som gav det till oss, eftersom det var så himla mycket, men när man vet hur lite de har så blir det ju tusen gånger finare.

Idag var jag och pappsen i Köpenhamn och strosade, och vi tittade på en hel del barngrejer. Detta ledde till våra första inköp till bebisen; några bodies, denna fina plansch och detta löjligt fina påslakan på Illums Boligehus.
Skjut mig, vad gulligt.

 

 

Publicerat

Sy din egna gravidkudde

Graviditet + bra sömn = inte helt självklart.
Tuttarna är ömma, så det är inte så skönt att ligga på mage, plus att magen är lite för rund för att det ska vara bekvämt, men på rygg funkar bara ett tag, och på sidan vill jag ha en kudde mellan knäna och helst en mellan tuttarna också för de känns så tunga och obekväma.
Jag hade aldrig hört talas om en gravidkudde innan jag blev gravid, men när behovet uppstår vänder man sig ju till Google och får bekräftat att visst, det finns speciella kuddar för gravida.
Och de ser helt underbara ut!
Långa, sköna korvar som man kan luta kroppen mot, och stötta såväl ben som bröst, och kanske kanske kanske kan man sova lite bättre om man får hjälp att hitta en skön ställning.

Men att jag skulle betala flera hundra kronor för en stoppad tygkorv?
Icke!
Inte så länge min symaskin fungerar.

gravidkuddeSå!
Fyra överblivna kuddar och ett gammalt påslakan senare så hade jag skapat den här!
Det där om att min symaskin fungerar, förresten, det var kanske en sanning med modifikation. När jag hade backat så vägrade den plötsligt återgå till framåtläge, så jag fick sy nästan hela kudden baklänges. Men det gick det med!

Sedan var det ju bara att pressa in lite kuddar i den långa korven, och i natt ska kudden testköras för första gången!

Uppdatering: det var hur skönt som helst, jag sov som en kunglighet! Rekommenderas starkt!

 

[Finns även listat på min DIY-lista]
Publicerat

KUB, järntillskott och ta reda på barnets kön

När jag som 34-årig kvinna kliver in till KUB-testet är risken för kromosomavvikelser 1 på 334. Då rör det sig främst om Down’s Syndrom och trisomi, varav den sistnämnda kan innebära multipla missbildningar, något som barnet enligt BM ofta inte överlever.
Därav är man ju mer än lite orolig när man ligger på britsen och ultraljudsläkaren mäter nackspalten på det pyttelilla fostret, och ännu mer orolig blir man när hon sedan sätter sig vid datorn och knipprar in informationen, och det dyker upp röd text när hon tryckt Enter.
Men det visade sig vara helt i sin ordning, för när beräkningarna var klara hade oddsen förändrats till 1 på 20 000 kr, vilket var det bästa man kunde få, vilket ju var otroligt skönt.

Nu sitter du på kylen, gullapa!
Nu sitter du på kylen, gullapa!

Något som inte var otroligt skönt var när UL-läkaren ville få bebisen att lägga sig ”rätt” för att hon skulle kunna mäta där hon ville, eftersom hon för att flytta på henom tryckte ner riktigt hårt mot livmodern med munstycket till ultraljudsmaskinen och sedan tryckte till snabbt flera gånger, som för att skaka om fostret. Tanken var då att hen skulle flytta på sig, men det kändes mer som fostermisshandel kombinerad med kvinnomisshandel. Det var rätt obehagligt mot min kropp, och dessutom ganska oskönt att titta på när milt våld utfördes mot detta sköra lilla liv inuti magen som jag gör allt för att skydda på alla tänkbara sätt. Hon försäkrade oss såklart om att det här var helt ofarligt för barnet, och det är säkert sant, men icke desto mindre var det olustigt att se och uppleva.

Jag hade lite låga järnvärden på inskrivningen, inget katastrofalt dåligt, men då jag har varit väldigt trött och hängig ville vår BM att jag tog järntillskott. Hon rekommenderade Niferex och sa till mig att äta dem varannan kväll innan sängdags, på fastande mage och med någon c-vitaminrik juice för ökat upptag.
Sagt och gjort, men dagen efter svald tablett mådde jag riktigt risigt. Matt, ganska varm, lite illamående. Övervägde att sjuka mig pga så dåligt mående men då jag har varit sjuk hur mycket som helst tänkte jag istället i typiska kvinnobanor (äsch! detta får jag bara uthärda), och gick till jobbet som en hjältinna vars hjältemod ingen vet något om.
Kvällen efter den dåliga dagen var det dags att ta tablettjäveln igen, och jag hade hunnit resonera att det säkert inte hade något med järnet att göra, utan kanske hade jag bara sovit dåligt eller druckit för lite vatten.
Men samma skit hände igen, och jag började inse att det nog var järnet trots allt.
Sedan missade jag att ta tabletten några dagar i rad pga att jag åt väldigt sen kvällsmat, och dessa mellandagar mådde jag prima, om än något hängig.
Men så tog jag en tablett igen, och denna gången fick jag ont i huvudet också, och på kvällen efter intaget började jag må riktigt illa. Trodde för första gången sedan jag plussade att jag skulle kräkas på riktigt, och detta på bussen på väg hem.

Så nu mailade jag till vår BM och frågade om jag kunde äta nässelpulver eller nåt istället, då jag inte klarade järntabletterna hon rekommenderat, men hon bad mig i första hand prova Duroferon innan jag använde något som hon inte hade erfarenhet av.
Fair enough, jag lydde, och lyckligtvis fick jag inga som helst känningar av det tillskottet. Så nu går det hur bra som helst, och jag är pigg och glad och mår bra igen.
Andra trimestern, here I come!

Niferex och Duroferon
Niferex och Duroferon

Nu till dagens fråga;

Vi har tidigare sagt att vi inte kommer vilja ta reda på könet, vilket jag tror var min idé, men som sambon verkade haka på. Men nu har sambon diskuterat saken med ett par som har tre barn, och som provade tre olika metoder; med första barnet tog de inte reda på könet alls, med andra barnet tog de reda på det men berättade inte för någon, och med det tredje delade de med sig av könet till familj och vänner.
Tydligen upplevde de att det tredje alternativet var det i särklass bästa, för att det var enklare att knyta an till bebisen om man kunde bilda sig en liten uppfattning om vem det var.
Men för mig, som dels skiter i vilket kön barnet har då jag inte känner att jag har någon preferens, och som dels tänker på att blivande föräldrar ibland fått fel kön kommunicerat, och som dessutom tänker på alla barn som biologiskt tilldelas fel kön och som egentligen inte alls var det kön man trodde, då känns det inte som någon större fördel att få veta om barnet har snopp eller snippa. Namn kan man väl ändå komma på ett av varje, och man hör ju även om rätt många som får tänka om gällande namn när pyret väl tittar fram, för ”det här var liksom ingen Maja, det gick bara inte, så vi ändrade oss till Elsa istället.”
Men eftersom vi är två i detta tänkte jag kolla runt lite med vad folk tycker, för att se om det finns andra saker att betänka innan vi fattar ett gemensamt beslut.

Hur resonerar ni kring att ta reda på barnets kön?
Ni som redan har barn, vad är er upplevelse kring det val ni gjorde?

 

(Vill även passa på att tipsa om nytillskotten ”Mammas goda (ekologiska) fruktsallad” och ”Preggovänliga spenatplättar” på receptsidan!)