Kategori: missfall

Publicerat

Panik och morotsbröd

I morse vaknade jag av att jag behövde kissa, på samma sätt som jag vaknar ungefär 6 gånger per natt. Varje gång tror man att blåsan är på väg att spricka pga att den är överfylld, men så kissar man inte ut mer än en halv matsked.
It’s a travesty.

I alla fall så gick jag och lade mig igen, och väntade mig att känna de där mysiga morgonsparkarna (de är inte alls mysiga, de är spetsiga och ofta ganska spastiskt okontrollerade och inte sällan träffar de revbenen precis under brösten = aj), men de lyste med sin frånvaro.
Jag lade mig på andra sidan, men fortfarande inget.
Jag buffade lite grann med ena handen, och väntade.
Inget.
Buffade igen, och väntade, men fortfarande inget.
Kände paniken krypa sig på. Varför rör han sig inte?
Vände på mig igen, till den ”bästa” sidan för rörelse, och buffade för allt jag var värd. Väntade, inget.
Grabbade tag om hela magen och skakade lite. Tryckte så hårt jag vågade (vilket fortfarande är 15 gånger lösare än barnmorskorna när de ska känna hur han ligger) och väntade på en irriterad spark som svar, eller att han flyttade på sig för att komma bort från mina störiga fingrar.

Men inget.
PANIK.

Väcker då sambon. ”Jag får honom inte att röra på sig.”
Sambon sätter sig direkt upp och börjar prata med magen utan någon respons, varpå han säger åt mig att byta sida. Jag säger att jag redan har gjort det.
”Då stiger vi upp och sätter oss i soffan.” Sambon försäkrar mig om att allt är ok och försöker se ut som om han inte är orolig, men jag ser att han också är lite skärrad.
Jag går ner till vardagsrummet. ”Drick ett stort glas vatten också!” ropar han från ovanvåningen, och jag häller upp ett glas med iskallt vatten samtidigt som jag tänker på vad man gör med spjälsängen när ens barn är dött i magen. Och alla kläderna. Säljer man dem eller ger bort dem eller sparar man dem till nästa barn, om man nu lyckas bli gravid igen? Hur berättar man för folk? Hur orkar man åka in och föda fram ett barn som inte lever, och hur orkar man gå upp på morgonen dagen efter det, eller dagen efter det, eller någonsin igen?

Vi satt i soffan och försökte få liv i den stora, tysta, livlösa magen. Jag var extremt rädd, och det var sambon också.
Till slut ringde jag till förlossningen, som man ska när sånt här händer, men precis när jag slagit numret kände jag något.
En liten, liten, superklen rörelse, men definitivt en rörelse.
Jag lade på innan de svarade.
Vi väntade lite till och buffade försiktigt, och efter en stund petade en liten fot ut huden försiktigt. Två rörelser på några minuter, svaga men i alla fall.
Jag ringde in till förlossningen ändå, och berättade att det hade varit stilla ovanligt länge för den här extremt livliga bebisen, och att de rörelser vi fått nu var klena, men barnmorskan sa att vi skulle ge det lite mer tid. En halvtimme, åtminstone.
Det gjorde vi, och sedan kom mer och mer rörelser, och till slut var vi tillbaka till att jag tyckte att han kunde lugna ner sig lite.
Fast just idag har jag inte vågat ens formulera den tanken i huvudet, för jag är bara så JÄVLA TACKSAM att han lever. Tacktacktack.

När det visade sig att jag inte kommer behöva föda utan att få belöningen av att ett vackert levande pyre läggs mot mitt bröst, återgick min hjärna till mer alldagliga ting, som att inte slänga mat.


Så istället för att ignorera de rivna morötterna som blivit kvar efter min mammas besök tills de blev dåliga nog att slänga (hon minns tydligen inte att jag inte gillar morötter) bakade jag ett enkelt och gott morotsbröd.
Ytan blev något bränd, men det gör den bara sådär göttigt krispig tycker jag, och smaken var bra.

Bifogar även en bild på magen så här dagar innan utsläpp, samt en riktigt opeppig rad i en bok som heter ”Att Möta Förlossningssmärtan” och som jag INTE rekommenderar för den som alldeles snart ska föda eftersom den dels innehåller raden ovan, men även en förlossningsberättelse från ett par vars barn dog i magen två veckor innan BF. Det är det sista man behöver läsa om när man snart ska in till förlossningen. Den berättelsen var för övrigt väldigt tydlig i mitt huvud när lillfisen låg så stilla i morse, och hjälpte nog till att öka på känslan av panik, så läs inte den är ni snälla. Ni vet redan att det kan gå åt skogen, men det är så himla sällsynt att man inte behöver påminna sig själv om det.

Lite som att läsa om flygplansolyckor precis innan man åker till Thailand, man gör det bara inte.

4 dagar kvar till BF nu!

 

Publicerat

Världens vackraste hjärtljud

Efter tre nätter med vakna timmar av irrationell oro ringde jag min barnmorska. Som ni kanske minns är hon bäst i världen, och således svarade hon inte ”du ska inte oroa dig, allt är säkert bra”, utan hon var väldigt förstående när jag förklarade att jag dagtid inte hade några problem att släppa orostankar, men att de nattetid regerade i hjärnan, och att tröttheten av för få sömntimmar började kännas problematisk.
”Kom in imorgon så får ni lyssna på barnets hjärta”, sa hon, och bara förståelsen, hennes självklara antagande att barnets hjärta verkligen skulle slå, och vetskapen om att jag inte skulle behöva vänta till rutinultraljudet den 27:e för att få en bekräftelse på att knodden därinne levde, gjorde att många spänningar släppte.
Nästa natt sov jag mycket bättre, och när jag ändå vaknade mitt i natten var det inte med några idiot-tankar på missfall, utan bara vanliga idiot-tankar om saker som måste göras, något min hjärna tycker om att spalta upp för mig nattetid.

När vi träffade vår barnmorska Fantastiska Louise följande dag sa hon att man som förälder MÅSTE oroa sig för sina barn, för annars klarar de sig inte, både i magen och utanför. Man måste vara lyhörd och uppmärksam och då ingår att ibland oroa sig.
Det var alltså helt normalt och nästan korrekt att vara orolig enligt henne, men såklart skulle det inte förstöra sömn för en, och då skulle man göra precis som vi hade gjort, nämligen ringa henne.
Hon frågade vidare om annat, och efter ytterligare några bra klargörande om olika smärtor/värkar man kan förvänta sig fick jag lägga mig på britsen.
Innan hon började förklarade hon pedagogiskt att jag inte skulle bli orolig om hon inte hittade det direkt, för jag var knappt i vecka 17 och vanligtvis gör man detta i vecka 21, så det kunde ta lite tid.

Det lät som blåst vid havet när hon satte munstycket mot min mage, med lite inslag av dova smällare, och efter en stund av letande hittade hon knoddens lilla hjärta, och det slog starkt och jämnt och hur vackert som helst. Det var otvetydigt världens vackraste hjärtljud, och tårarna rann av lättnad och glädje på mig. (Även pappa blev lite tårögd när han hörde dig.)

Du lever! Du ligger därinne och grimaserar och sparkar och dricker ditt eget piss och har det hur gött som helst! Du gör allt exakt som du ska göra, och jag ska sluta oroa mig, i alla fall i några dagar till.

Idag ska jag och pappan röja upp i trädgården, köra massa oestetiskt skräp till tippen, och plantera om gurkorna. Kanske även en liten kaffeslurk i solen, om vi har tur med vädret. Tomatplantorna växer snabbt och bra, precis som du i magen.

Allt är med andra ord rätt jävla bra.

Publicerat

Rädslan för missfall

Natten var jobbig.
Jag vaknade till med tankar på missfall. Och på natten är det som bekant svårt att bli av med elaka tankar, särskilt såna som man inte kan få svar på vad man än gör i just den stunden. Så man är offer för allt ens hjärna kommer på som skulle kunna gå åt helvete i livet.

Sambon låg och sov gott bredvid, och jag borde kanske väckt honom och delat med mig av min obehagliga känsla, men varför egentligen? Vad kan någon göra när man jagas av tankar på att barnet i ens mage plötsligt ska dö? Han kan ju inte säga att fostret med säkerhet är vid liv, vilket ju är det enda jag vill höra.
För mitt inre spelade jag upp hur det kanske skulle låta om jag ändå skulle väcka honom:

Jag: Du? Jag kan inte sova. Jag ligger och oroar mig för missfall.
Han: Va? Varför då? Gör det ont någonstans?
Jag: Eh. Nej. Huvudet bara rusar.
Han: Är det för att du fick plötsligt intensivt ont i magen igår?
Jag: Nej, egentligen inte. Det hade oroat mig om jag hade blött efter men inte bara en kramp.
Han: Finns det någon anledning till att du tänker på detta just nu?
Jag: Hmmm. Nej. Men nu när jag börjat tänka på det så märker jag att brösten inte ömmar.
Han: OK. Har de gjort det hela tiden utan avbrott tidigare?
Jag: Nej, det har de förvisso inte.
Han: Så finns det någon orsak till att börja oroa sig för missfall?
Jag: Nä. Men när jag väl börjar tänka på det är det svårt att somna om.
Han: Ja, det förstår jag. Är det något jag kan göra?
Jag: Nej. Förlåt att jag väckte dig. Sov du.

På morgonen kändes det lite bättre, oron var inte lika intensiv och framförallt kunde jag ju sysselsätta mig med massa annat för att distraheras under dagen. Jobbet började inte förrän på eftermiddagen, så jag passade på att plantera om tomatplantorna som börjat växa ur sin lilla äggkartong nu. Det var lugnande och skönt, och det kändes som att jag gjorde något nyttigt, vilket hjälper mig att stressa ned när jag är orolig.

Det är två långa veckor kvar till vårt nästa ultraljud, som är rutinultraljudet.
Jag har ingen anledning att tro att det inte komma synas en pigg, högst levande liten krabat där inne då, men det kommer ändå vara en ofantlig lättnad att få se den lille skiten.
Kanske kan hen börja röra lite på sig innan dess så jag får ett livstecken.
När jag säger att det är spännande att vara gravid är det aldrig den här delen jag avser.

Pretty please lilla baby, bara rör dig lite vårdslöst så jag får känna att du finns.

Publicerat

Färgad flytning inte missfall

Jag och pappan har en överenskommelse. Vi googlar inte symptom och dylikt för att sedan försöka hitta svaren på familjeliv.se eller viforaldrar.se.
Jag kan öppet medge att den här regeln mest uppstod pga att jag slänger mig på nätet så fort jag har minsta känning av minsta lilla whatever, vilket ytterst sällan leder till att jag blir lugnad.
Dealen är att vi får leta efter information på 1177.se, men i stort sett inget annat.

Jag klarade inte detta i helgen.
I veckan fick jag en liten rosafärgad flytning, och en eller ett par dagar senare fick jag en grumlig brunaktig flytning (troligen gammalt blod från den första lilla blödningen).
Jag googlade mest för att dubbelkolla att detta var ok och ganska vanligt och inget att oroa sig för, och använde därmed inte mitt filter avsett att sålla bort ”fel” slags länkar. Hamnade således på en sida som kändes som ett missfalls-forum, och som ni kanske förstår gjorde det inte susen. Massa kvinnor skrev om att de hade fått en färgad flytning, och att det sedan inte hade gått bra. En del av dem hade trott att allt var lugnt, de hade inte haft ont eller så, men sedan på ultraljudet var fostret dött, eller så hade de fått en större blödning senare, som var ett missfall.
När jag började bli lite smått skärrad över detta ville jag hitta något lugnande, och då sökte jag på ”färgad flytning inte missfall” men fick inte upp det jag hoppades på, nämligen en lång lista på lyckliga mammor som det ändå hade gått bra för. Jag hittade några enskilda rader, men det är överväldigande många fler som skriver om det värsta scenariot, och när allt man hittar när man googlar är trådar om missfall blir man lätt lite nedstämd.

Så jag tänkte utöka antalet rader om ofarliga färgade flytningar.
Jag vill bjuda in alla som har haft färgad flytning/blödning utan att fått missfall att kommentera här nedan, för att ge nästa person som gör samma sökning lite mer underlag som stöder tesen att det inte nödvändigtvis håller på att gå åt skogen.
Och för att poängtera en viktig sak: jag tycker såklart inte att det är något som helst fel med att dela med sig av sina upplevelser om missfall, så missförstå mig inte när jag bara efterfrågar positiva utfall. Tanken är bara att man här ska kunna läsa om riktiga kvinnors riktiga upplevelser där de kände samma rädsla och oro som en själv, men där det ändå gick bra. Hur det egentligen kommer gå för den enskilda läsaren vet ju ingen, men vi kan nog enas om att man inte mår bättre av att läsa om missfall när man är orolig nog för att börja googla sina symptom.
Och hur det kommer gå för mig vet jag ju inte heller, så jag är för tillfället ingen hjälp.
Jag får bara invänta ultraljudet 3 mars och hålla tummarna för hjärtslag.

Alltså; om du hade färgade flytningar/små blödningar under graviditeten som sedan ledde till ett friskt barn, PLEASE SHARE.

Att bara hitta missfalls-historier sabbade min helg något (och det blev inte bättre när jag sedan fick hög feber, särskilt inte eftersom vi var i London, där man ofta planerar in andra grejer än att ligga med feberfrossa i hotellsängen).
Men nu har jag ringt Mama Mia, och barnmorskan där lät så fett icke-oroad av det jag berättade att jag faktiskt blev lugnare. Man får sköra slemhinnor och allt det där, så det var nog ingen fara. Och febern skulle jag inte oroa mig för, det går så mycket influensa nu, ta Alvedon så den lägger sig bara.

Fan vad gött. Då kanske det inte är helt kört då?

*Uppdatering för dig som inte läser bloggen regelbundet och därmed redan vet detta; det gick bra även för mig. Födde senare världens friskaste bebis 🙂