Panik och morotsbröd

I morse vaknade jag av att jag behövde kissa, på samma sätt som jag vaknar ungefär 6 gånger per natt. Varje gång tror man att blåsan är på väg att spricka pga att den är överfylld, men så kissar man inte ut mer än en halv matsked.
It’s a travesty.

I alla fall så gick jag och lade mig igen, och väntade mig att känna de där mysiga morgonsparkarna (de är inte alls mysiga, de är spetsiga och ofta ganska spastiskt okontrollerade och inte sällan träffar de revbenen precis under brösten = aj), men de lyste med sin frånvaro.
Jag lade mig på andra sidan, men fortfarande inget.
Jag buffade lite grann med ena handen, och väntade.
Inget.
Buffade igen, och väntade, men fortfarande inget.
Kände paniken krypa sig på. Varför rör han sig inte?
Vände på mig igen, till den ”bästa” sidan för rörelse, och buffade för allt jag var värd. Väntade, inget.
Grabbade tag om hela magen och skakade lite. Tryckte så hårt jag vågade (vilket fortfarande är 15 gånger lösare än barnmorskorna när de ska känna hur han ligger) och väntade på en irriterad spark som svar, eller att han flyttade på sig för att komma bort från mina störiga fingrar.

Men inget.
PANIK.

Väcker då sambon. ”Jag får honom inte att röra på sig.”
Sambon sätter sig direkt upp och börjar prata med magen utan någon respons, varpå han säger åt mig att byta sida. Jag säger att jag redan har gjort det.
”Då stiger vi upp och sätter oss i soffan.” Sambon försäkrar mig om att allt är ok och försöker se ut som om han inte är orolig, men jag ser att han också är lite skärrad.
Jag går ner till vardagsrummet. ”Drick ett stort glas vatten också!” ropar han från ovanvåningen, och jag häller upp ett glas med iskallt vatten samtidigt som jag tänker på vad man gör med spjälsängen när ens barn är dött i magen. Och alla kläderna. Säljer man dem eller ger bort dem eller sparar man dem till nästa barn, om man nu lyckas bli gravid igen? Hur berättar man för folk? Hur orkar man åka in och föda fram ett barn som inte lever, och hur orkar man gå upp på morgonen dagen efter det, eller dagen efter det, eller någonsin igen?

Vi satt i soffan och försökte få liv i den stora, tysta, livlösa magen. Jag var extremt rädd, och det var sambon också.
Till slut ringde jag till förlossningen, som man ska när sånt här händer, men precis när jag slagit numret kände jag något.
En liten, liten, superklen rörelse, men definitivt en rörelse.
Jag lade på innan de svarade.
Vi väntade lite till och buffade försiktigt, och efter en stund petade en liten fot ut huden försiktigt. Två rörelser på några minuter, svaga men i alla fall.
Jag ringde in till förlossningen ändå, och berättade att det hade varit stilla ovanligt länge för den här extremt livliga bebisen, och att de rörelser vi fått nu var klena, men barnmorskan sa att vi skulle ge det lite mer tid. En halvtimme, åtminstone.
Det gjorde vi, och sedan kom mer och mer rörelser, och till slut var vi tillbaka till att jag tyckte att han kunde lugna ner sig lite.
Fast just idag har jag inte vågat ens formulera den tanken i huvudet, för jag är bara så JÄVLA TACKSAM att han lever. Tacktacktack.

När det visade sig att jag inte kommer behöva föda utan att få belöningen av att ett vackert levande pyre läggs mot mitt bröst, återgick min hjärna till mer alldagliga ting, som att inte slänga mat.


Så istället för att ignorera de rivna morötterna som blivit kvar efter min mammas besök tills de blev dåliga nog att slänga (hon minns tydligen inte att jag inte gillar morötter) bakade jag ett enkelt och gott morotsbröd.
Ytan blev något bränd, men det gör den bara sådär göttigt krispig tycker jag, och smaken var bra.

Bifogar även en bild på magen så här dagar innan utsläpp, samt en riktigt opeppig rad i en bok som heter ”Att Möta Förlossningssmärtan” och som jag INTE rekommenderar för den som alldeles snart ska föda eftersom den dels innehåller raden ovan, men även en förlossningsberättelse från ett par vars barn dog i magen två veckor innan BF. Det är det sista man behöver läsa om när man snart ska in till förlossningen. Den berättelsen var för övrigt väldigt tydlig i mitt huvud när lillfisen låg så stilla i morse, och hjälpte nog till att öka på känslan av panik, så läs inte den är ni snälla. Ni vet redan att det kan gå åt skogen, men det är så himla sällsynt att man inte behöver påminna sig själv om det.

Lite som att läsa om flygplansolyckor precis innan man åker till Thailand, man gör det bara inte.

4 dagar kvar till BF nu!

 

4 reaktion på “Panik och morotsbröd

  1. Skönt!!!!
    Magen verkar vara klar för förlossning – det är nog inte många dagar kvar.
    Kanske klokt att gå förbi MVC och kolla hjärtljud? För att inte missa något?

    Kram <3

    • Tack för tipset! Jag kanske gör det om han skulle avta i rörelse men så snart han hade vaknat så levde han rövare lika mycket som han brukar, och det är en hel del, så just nu är jag inte orolig.
      (Och ”i morse” är egentligen igår morse, jag glömde bara publicera inlägget igår kväll så gjorde det idag istället 😉 )

      Nu händer det snart! KRAM!

  2. Vilken dum bok! Amputera ett finger utan bedövning, varför skriver man nåt sånt…sjukt!!
    Skönt att pyret börja sparka igen..har läst att en del dricker isvatten och det kan få liv i dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *