“Mannens penis förs in i kvinnans slida och efter utlösningen kommer spermierna, mannens könsceller, ut i kvinnans äggledare där de stöter på ett ägg, kvinnans könscell. Spermien tränger in i ägget och därefter börjar celldelningen och kvinnan är nu gravid.”
Nå. Det är ju egentligen inte början på hur ett barn blir till.
Början är att jag träffar din far.
Jag träffar honom på jobbet. Han har tjej, jag har kille. Tillsammans har vi ingenting än, vi är bara kollegor. Roliga kollegor. Han är kul, tycker jag. Jag är kul, tycker han. Så vi är kollegor som har kul ihop.
Han har en tjej som han senare kommer köpa hus och sommarstuga med, jag har en kille som jag tror att jag kommer tillbringa resten av mitt liv med.
Han är sugen på att skaffa barn med sin tjej. Och jag börjar för första gången i mitt liv tänka i de banorna också, med min kille.
Men sen är min kille otrogen. Båten jag sitter i gungar till. Jag pratar med din pappa om det, gärna på afterwork över ett glas hutlöst dyrt vin på stans bästa restaurang, dit vi ofta går med övriga chefer i ledningsgruppen, men ännu oftare ensamma. Han lyssnar, och han är ett stöd. En vän. Mer än bara en kollega, men inte mer än en vän.
Jag beslutar mig för att försöka förlåta, att inte kasta bort ett förhållande på ren princip, utan att i alla fall se om det går att komma över. Sedan kan man ju alltid ge upp senare, resonerar jag. Din pappa håller faktiskt med, och berättar att hans tjej också var otrogen en gång. Han säger att han tycker att om man ska tillbringa resten av sitt liv tillsammans måste man kanske inse att en sådan sak kan inträffa, och kanske tjänar man på att lära sig förlåta. Om det bara är ett fylleknull, och inte en affär med verkliga känslor, alltså.
Sedan visar det sig att hans tjej har just det sistnämnda; en känslomässig affär som utspelar sig via sms och chattar, men ännu utan någon fysisk överträdelse. Med andra ord är det i stort sett motsatsen till vad han sa sig kunna förlåta, och mycket riktigt blir detta också slutet på hans förhållande.
Någon månad senare, på midsommarafton, tar även mitt förhållande slut. Efter att min pojkvän ännu en gång struntat i de regler vi enats om i vår relation ger jag honom ett ultimatum, och han väljer att lämna.
Nu är vi bägge singlar, din pappa och jag. Ofrivilligt ensamma och med sargade hjärtan finner vi tröst i att nätflörta tillsammans på ett par olika dejting-sajter. Din pappa träffar en tjej, jag träffar en kille, bägge är klassiska rebounds. Inga riktiga känslor, men en tröst i det som blivit så tomt.
Vi utvidgar även vår egna relation då vi efter en fest tar en taxi hem till mig och sover ihop. Vi enas direkt följande morgon, som vuxna, ansvarstagande människor gör, att detta är en fantastiskt dålig idé med tanke på att vi är kollegor.
Vi enas om att detta inte får hända igen.
Och så hamnar vi i samma säng flera gånger till.
Efter ett tag slutar jag träffa killen som jag ändå inte tycker om.
Pappa slutar träffa tjejen som han ändå inte tycker om.
Och en dag tar jag mod till mig och säger att jag tycker att han och jag borde börja dejta.
Jag vågar det, för någonstans vet jag att han gillar mig mer än han ger sken av, och jag vet att han har något som jag bara inte kan lämna i fred. Något jag vill ha, något jag vill leva med.
Så vi börjar träffas, utan att gömma oss bakom en fasad av att bara vilja ligga. Vi låtsas inte längre att det handlar om tillfällig kåthet på fyllan, nu medger vi att vi faktiskt tycker om varandra.
Och det var så vi blev ett par, för bara några månader sedan.
Men trots att vårt förhållande är ungt känns tanken på dig mogen. Vi har diskuterat dig nästan från start. Vi hade ju redan förberett oss på tanken att skaffa barn när vi var med våra respektive ex, så vi var redo.
Det var ju bara de som inte var redo.
Just nu sätter din pappa en fårskinnstoffel på snoppen. Sedan håller han toffeln mot örat och låtsas att den är en telefon. Detta är din far, och du kommer tycka att han är hejdlöst rolig tills du plötsligt tycker att han är hejdlöst pinsam. Vi har faktiskt diskuterat det där, och vi har utformat storslagna planer just för hur pinsamma vi ska vara, och i vilka lägen. Ett exempel; när du och dina kompisar hänger i vårt kök kanske jag går förbi och gör trappan bakom köksön. ”Jag ska bara ner i källaren och hämta en grej…”, säger jag och låtsas ta trappsteg ner i en virtuell trappa. Fem minuter senare går pappa förbi och gör hissen. Kanske hinner vi med rulltrappan också innan du med allsköns svordomar utrymmer köket och stänger in dig med polarna på ditt rum alternativt lämnar huset. Och den dagen då din pappa plockar upp en stol på ett föräldrasamtal som om den vore en telefon, den dagen kommer, det vet jag, och den kommer vara snäppet för skojfriskt för mig. Men jag har förlikat mig med att detta är en av de saker jag måste lära mig leva med i utbyte för allt annat underbart din far medför. Livet handlar om att ge och ta, mitt älskade barn. Det är en av de första sakerna man måste lära sig.
Du är långt borta just nu.
Men du är ändå ett steg närmre än tidigare, för nu har vi satt ett datum då jag ska gå och plocka ut min kopparspiral på Mödravårdcentralen. Det sker på fredag, mindre än en vecka kvar. Så egentligen är det nu tanken på dig börjar formas på riktigt. Och du skrämmer mig, samtidigt som du är efterlängtad.
Inget av allt det jobbiga som jag har framför mig kommer vara ditt fel, och allt det jobbiga kommer vara värt att få dig.
Det vill jag att du ska veta.
