Som ett brev på posten.
I mina självupptagna tankar om förlorade kroppsliga attribut, alltjämt läsandes “Lyckofällan” för att lära mig skapa utrymme för de imperfektioner livet bjuder på istället för att ständigt golvas av dem, hör jag om en kollega på annan ort:
Han och tjejen var med barn. Han skulle bli pappa. Hans bästa kompis skulle också få barn med sin tjej, och de gick och pratade om hur ball det skulle bli att vara pappor tillsammans.
Min kollegas tjej drar över tiden med 3 veckor. Ingen fara först, sen akut kejsarsnitt. Bebisen kommer ut. Bebisen dör efter ett dygn. Och jag stirrar alla mina värsta farhågor rakt i vitögat.
Ett svar på ”Fan. Fan. Fan.”