april 2013 – Ett barn blir till

27 april, 2013

Resan

Vår första resa kan bli vår sista.
Det uppfattade man om man lyssnade noggrant på vad han sa vid senaste krissamtalet gällande den här relationen. Han talade om resan som ett test, något slags do or die.
Sedan tog han tillbaka det, men jag vet inte om det spelar någon roll. Jag vet inte om det är något man kan haspla ur sig efter sex månader och sedan backa från.
Alla dessa ord som man säger men sedan tar tillbaka, de har redan uttalats, och de har redan slagit rot någonstans i den andra personen. Och det tar tid att plocka bort dem igen.

Det har inte varit så bra mellan oss på sistone. Oftast har det pendlat mellan irriterat och helt ok. Ibland väldigt bra. Men emellanåt har pendeln svingat sig hela vägen till riktigt jävla dåligt, så pass att vi ledset konstaterat att ingen av oss orkar ha det så.
Därav krissamtal. Och därav baby on hold. Så hette det först i alla fall, vad som blev den slutgiltiga domen förblir något oklart för mig.
När man väl föreslår att man kanske ska vänta lite med att skaffa barn, och i synnerhet när han medger att han nog tänkt den tanken ett tag, då har man tagit ett saftigt kliv bakåt i sin tvåsamhet. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel riktning, ibland måste man gå tillbaka och göra om saker för att de ska bli rätt. Men det klivet gör ont.

Min väns bästa kompis dog av ryggmärgscancer för ett par veckor sedan. Han blev 33 år gammal. Vännen säger att ända sedan hans bästis insjuknade har han haft svårt för att bli upprörd och irriterad över småsaker på samma sätt som tidigare. Hans bästis skulle aldrig lägga tid på att störa sig på sånt som egentligen inte spelar roll. ”Jag blir förbannad när folk klagar på vädret och tycker att det har förstört deras dag. K la inte en minut på sånt, han var bara glad att överhuvudtaget få leva den dagen.”
Visa ord att leva efter. Visa ord som jag idag inte lyckas leva efter. Kanske hög tid att se vad man kan göra åt det.

17 dagar i Asien med bara varandra som sällskap.
Det kan låta som ett dystert upplägg, men jag ser det som en möjlighet att se verkligheten av vår relation, avskalad från alla vardagliga bestyr som jämt kommer i vägen och svärtar ner. Jag ser det inte som ett test, utan snarare som vår chans att bevisa för varandra att vi är rätt. Det kommer inte finnas någon smutsig disk att sura över, ingen flottig spishäll eller otvättad tvätt att bli stressad över. Men det kommer finnas andra utmaningar, som sena bussar och hotellrum som inte motsvarar bilderna på hemsidan, och jetlag och dålig mat, och vägglöss och spindlar och mögel och brända axlar. Vi kommer få möjlighet att öva oss på att samarbeta, något vi verkligen behöver bli bättre på. Det kan man såklart öva på här hemma också, men det är ju roligare i ett varmt, soligt land med billig mat och vita stränder och kristallblått vatten. Väldigt mycket blir roligare på såna platser.

18 april, 201326 april, 2013

Vuxenpoängen ösregnar

Man åker ut till stugan när man känner för det. Över helgen, sådär lagom borgerligt. Det blir väl snudd på en full tank dit och hem igen, men det är det väl värt för att komma bort från stan och få elda i öppen spis och komma hem och lukta brasa.
Vi kör dit med bilen. BMW. Om den har farthållare? Ja GUD ja, hur ska man annars orka köra några längre sträckor?

På något sätt, av någon anledning, är det fantastiskt svårt för mig att inse att detta faktiskt är en del av mitt liv, och att sommarstugan inte är min farbrors, eller min killes föräldrars, utan att den faktiskt tillhör honom, min kille. Jag har alltså en kille som inte bara har en fungerande bil, utan även sommarstuga, och detta utan att vara 15 år äldre än mig. Det känns nästan överklass.
Men det är inte överklass. Det är bara så här det är man är 32 år. Då är det ganska normalt. Stugan är bara ett resultat av att min karl en gång gjorde en tursam investering i en lägenhet som sedan ökade markant i värde lagom till säljdags, vilket någonstans måste ha sammanstrålat med hans önskan om att skaffa en stuga. Och om jag känner min kille rätt var stugan en bra affär, ett renoverings-objekt där man genast rev ut fula mattor och började slipa de vackra plankgolven under, och målade vitt överallt förutom i ett rum som istället tapetserades i kolossalt tantiga mönster.
Och att ha bil är inte sådär fruktansvärt banbrytande.

Temat i vår stuga är för övrigt just tant, och gubbe, som sig bör. Vad gäller väggarna är vi dock mer specifika än så; där ska det vara tantigt och virkat. Vi har hittat ett antal riktigt dåliga/konstiga/oförklarliga virkade motiv i varierande storlek i diverse secondhand-butiker. Vi har t.ex. kvinnan som sitter och knypplar i balklänning, det enorma rådjurstrynet, familjen som står uppradad och tittar på ett skepp till havs, med flera. Vi snackar riktiga godbitar här. Vi har såklart även en Jesus-ikon på hyllan ovanför öppna spisen, för tanter och gubbar är religiösa, eller i alla fall gudfruktiga på ett lagom kristet sätt. Jesus-ikonen är dessvärre icke virkad.
Och allt är självfallet begagnat, förutom soffkuddarna. Dem syr jag själv, på symaskinen som jag tar med mig till stugan, något som förvärvar mig skyhöga tant-poäng.

Den här helgen var vi lika tantiga och gubbiga som vanligt, men vi passade även på att vara sådär härligt tok-svenniga. Vi gjorde nämligen tacos till middag! Att äta tacos när man vill ha det lite festligt måste ändå vara något av det svennigaste man kan ta sig till, ett fenomen som kanske bara slås av den fantastiska rätten Flygande Jakob, förutsatt att man inte bara tillagar och äter den, utan även talar högt om hur god den var. Högsta poäng kammar man hem om man smäller till med att kalla den sin favoriträtt.
Så där satt vi på en lördagkväll och åt tacos och drack rödvin i en liten röd stuga med vita knutar djupt i den småländska skogen med Monica Zetterlund sjungandes ”Sakta vi gå genom stan” i bakgrunden, och den absoluta svennigheten var med ens ett odisputabelt faktum.

Den här helgen sjönk en insikt slutligen in; min kille är inte någon förmögen bankir som jag har en affär med. Min kille är någon jag delar liv och boende med, och min hjärna verkar äntligen ha slutat tänka på stugan som ett ställe han köpte tillsammans med sitt ex, eller ett ställe dit han åkte med den där tjejen han dejtade innan mig, och istället blir den vår stuga, som vi inreder enligt vår efterblivna humor (det är ju bara en tidsfråga innan en virkad Jesus-ikon pryder vår sovrumsvägg).
Och det var nog också här någonstans, mitt i den insikten, som jag insåg att jag kanske borde betala för hälften av driftkostnaderna. Jag är trots allt hysteriskt mycket för jämställdhet, och om det var jag som ägde stugan och fadern till mina kommande barn följde med och njöt av den varannan helg utan att erbjuda sig att dela på kostnaderna så hade jag tyckt han var en jävla tölp.
En förmögen bankir hade tillåtits plåga mig med konventionell ojämställdhet genom att alltid betala för allt, men min jämngamla kille åtnjuter inte samma privilegie.
Tough luck, babe, men nu delar vi på stugans elräkning.

13 april, 201326 april, 2013

Nördarna kommer!

Din pappa och jag har börjat träna. Tillsammans.
Det är kul, det känns lite som ett projekt, som när vi fusk-renoverade tvättstugan.
Vi är väldigt bra på att snöa in oss på saker, väldigt bra på att gå in med 100% och ge saker en ärlig chans. Trots att jag är den som historiskt sett alltid tränat, medan din far mest verkar ha gjort det till och från utan någon tydlig kontinuitet, så var det han som drog igång det. Den primära motivatorn var att han skulle vara 5% snyggare när vi åker på semester, men hans orubbliga målmedvetenhet smittade av sig på mig. Extremt otippat att det skedde på det hållet, men minst lika välkommet. Jag hade ledsnat lite på träningen, jag tyckte plötsligt det var jobbigt och tidskrävande att masa iväg mig till gymmet, men genom din far fick jag en välbehövd nytändning.

Så nu köper vi massa balla pulver i enorma förpackningar med svart och röd text i affärer som expedieras av män som är onödigt stora, män som helt på egen hand är ansvariga för jordens matbrist. Vi köper shakers och kosttillskott och nya träningskläder, hela kittet. Vi planerar våra dagar utifrån träningen, har shake-dejter på jobbet när det är dags att fylla på depåerna med protein, och innan vi går till gymmet diskuterar vi in i detalj vilka muskelgrupper vi ska träna. Vi går på olika gym, vilket ger oss möjlighet att mötas upp och återge hur våra respektive pass gick på stans dyraste Coop efteråt, där vi inhandlar ännu mer protein, nom nom nom. Jag har nu blivit den där innehållsförtecknings-lusläsande tönten man ser och fnyser åt, och igår när vi skulle laga kebab upptäckte jag att vegansk kebab har hela 27% protein. Det är tydigen mer än i ”riktigt” kebabkött (eller hästkött, vem vet). Pappa var mycket imponerad, av allt förutom priset. Han tyckte till och med att den var godare än Coops kebabkött när vi på kvällen lagade till den. (Jag vet inte varför jag bryr mig, men jag tycker det är lite jobbigt när folk säger att vegetariska substitut är äckliga, och av samma diffusa anledning blir jag oförklarligt glad när någon gillar det så mycket att de föredrar det framför det som kopieras.)
Du är såklart nyfiken på framstegen, och jag ska inte hålla dig på halster. Din pappa är redan 7% snyggare än han var när han började, och då ska nämnas att han började på stadiga 110% av over-all handsomeness. Själv har jag bara gymmat två gånger än, och jag är således nu 0% snyggare. Men ändå.
Det glädjer mig även att kunna meddela att vår senaste hobby är bra för dig, den hjälper i alla fall förutsättningarna för skapandet av dig. Jag mår ju bra av träning, både fysiskt och psykiskt, och jag känner att det hjälper mig stressa mindre. Stress ska man ha mindre av, folsyra ska man ha mer av. Är lika med graviditet.
Nu ska bara far din sluta ta varma, spermie-fientliga bad varenda jävla dag.

Du får alltså två fantastiska nördar till päron. När far och jag delar ett gemensamt intresse finns det inga gränser för hur långt vi kan grotta ner oss i sagda ämne, och det faktum att vi är nördiga är inget som stör oss. Vi är ju nördar tillsammans, då är det ingen fara. När vi varit duktiga på gymmet belönar vi oss med lite extra av Rydbergs Vitlökssås på kebaben och high-fivar vår egna förträfflighet. Tänk Wayne och Garth i Wayne’s World.
Det är kort sagt en jävla tur att vi har funnit varandra.

Vi må vara lite avskärmade från den verkliga verkligheten, lite egna. Vi har skapat en värld avsedd bara för oss och fyllt den med det vi tycker är roligt. Vi gör oss inte till för att vara som andra, om något tycker vi nog det är charmigt att vara udda tillsammans. Det finns säkert en uppsjö av nackdelar med att ha sådana föräldrar, men kanske kommer du som ett resultat bli en person som accepterar och värdesätter att människor är sig själva, och framförallt en person som vågar vara sig själv, oavsett hur avvikande du är.

Och som en helt orelaterad avslutning;
Jag vet att jag inte delat med mig av några bilder på hur din mor och far ser ut. Men om du är nyfiken på hur din mamma ser ut kan du titta på bilden nedan. Enligt din far är jag nämligen på pricken lik henne.

9 april, 201312 april, 2013

Käre Gud

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag aldrig hör av mig. Det beror främst på att jag inte tror på din existens, no offense.

Men nu har jag några grejer som jag vill ta upp med dig.
Jag kan väl börja med att tacka för att jag fick en frisk och funktionell kropp. Den är bra på både beachvolleyboll och löpning, och faktiskt en hel del andra grejer. Den är inte särskilt benägen att lagra fett, och beroende på vilken epok man lever i är det ju olika bra. Grottmänniskan ville gärna ha lite extra hull som skydd mot vinterns kyla, även barockens kvinnor hade varit tämligen missnöjda med min kroppshydda, men för den epok jag landade i, sent 1900-tal, så funkar min figur fantastiskt bra. Dålig blodcirkulation och ett immunförsvar som är lika med noll, men i övrigt är den helt ok.
Gällande min kropp har jag alltså inga klagomål.

Däremot har jag en stilla undran beträffande mitt psyke. Inte för att låta otacksam, men varför förse någon med en bra kropp om man nu ändå har tänkt att utrusta densamma med så exceptionellt bristfälliga mentala förmågor? Det är rent slöseri.
Mig hade du lika gärna kunnat ge en riktig skitkropp, defekt och oduglig. Dålig kvalitet, Made in China, det hade varit ok för mig. Vad hade du tänkt att jag skulle ha en användbar kropp till? Jag tillbringar ju stora delar av min lediga tid till sängs, bakom fördragna persienner, oförmögen att ta vara på dagen. Jag ligger där som ett aktivt fuck you åt alla som någonsin yttrat orden ”carpe diem”, samtidigt som jag önskar att jag kunde göra just det. Eller att jag kunde göra något alls.
Varför denna friska kropp? Jag har inte ens en liten allergi, inte den minsta lilla astma. Varför får jag en så välfungerande fysik, jag som inte ser lediga dagar som möjligheter att göra något kul, utan istället upplever dem som en enorm stress som jag gång på gång kollapsar under. Lediga dagar är något jag kastar bort på att ligga i sängen och gråta och känna ömsom självömkan, ömsom självförakt, något jag sedan får panik och dåligt samvete för när klockan blivit åtta och det är mörkt ute och jag inte gjort ett skit, och inte ätit något, utan bara legat och ältat meningen ”detta är slöseri med liv” i en enda lång evighets-loop. Det behövs ingen särskilt bra kropp till det.
Och dessa tankar, alla dessa trängande, kvävande insikter om livets poänglöshet, och då i synnerhet mitt egna livs poänglöshet, de övertygar mig om att min älskade kommer lämna mig, för vem står ut med någon som mig? Ingen kärlek i världen är stark nog att stå pall det här, det förstår jag ju.
Och ju längre jag ligger där, desto mer grottar den övertygelsen ner sig i mina hjärnrötter, där de lindar in sig i rot efter rot, tills de förgiftat hela stammen och allt långsamt vittrar bort. Och när detta väl hänt är jag knappast mer benägen att plötsligt lyckas kliva upp och vara normal, för när den tanken väl slår rot blir allt så ofantligt mycket svårare. Då blir det vin och Atarax för hela slanten, bara för att ta udden av det allra värsta.
Så varför fick jag en fungerande kropp?

Om du har tänkt till ens det minsta i sammansättandet av mig så har du i alla fall sett till att mina äggstockar är obrukbara, så att jag inte kan bli med barn, för det går ju helt ärligt inte. Man måste nog vara en smula bättre på att leva, man måste nog vara ok med sin egna existens lite oftare än varannan vecka, och man måste väl veta hur fan man gör för att älska sig själv först.
Men du verkar ju inte ha tänkt till särskilt mycket alls, så risken är väl att jag visst kan bli med barn, risken är att denna helt felfria, högfunktionella, epok-riktiga lekamen har utrustats med mänsklighetens mest välmående fortplantningsorgan. Och så blir jag gravid, och så går allt så bra så bra, och mitt barn föds friskt och vackert. Och barnet kommer överleva alla de hot som nyfödda barn kan utsättas för, barnet kommer vara starkt och uthålligt och klara sig.
Ska jag då sitta där med ett friskt barn, medan kollegan och hans tjej, hon som säkert skulle blivit en strålande mamma, blir helt utan?
Ska jag – som ibland inte ens vet hur man kliver ur sängen – sitta där med ett friskt barn, medan Isaks mamma , som säkert hade blivit en fantastisk förälder, inte fick behålla sitt?

Det var bara det jag undrade.
Hur fan tänker du?

4 april, 201322 mars, 2015

EKO EKO EKO

Mitt lilla vackra ännu ofödda men ack så efterlängtade barn,

När vi väl träffas kommer du nog uppfatta mig som något av en eko-hippie.
Du vet vad jag menar, en sån där som sätter miljön och respekten för denna framför sin egna bekvämlighet.
Vaddå, som att återvinna? tänker du, och det är väl riktigt, antar jag. Det är ju inte det absolut mest bekväma att sortera sitt avfall och sedan slänga det i olika behållare beroende på vad för material de producerats av, det lättaste hade ju såklart varit att bara slänga allt i samma kärl.
Men jag menar en hel del mer än så.

Vad jag framför allt talar om är att vara ekologisk gentemot min kropp. Den mamman du kommer bli tilldelad använder inte schampo, hon tvättar istället håret med balsam enligt Balsammetoden, med väl utvalda produkter utan parabener och silikoner såklart, eller med bikarbonat och äppelcidervinäger. Hon gör sitt egna (oumbärliga) c-vitaminserum, hon rengör ansiktet med olja, hon återfuktar med olja, hon tvättar aldrig med intimtvål, utan istället med – you guessed it – olja.
De få kommersiella produkter hon köper är nästan uteslutande ekologiska, eller åtminstone från Body Shop. Hon köper ekologisk mat så långt det bara är möjligt, såvida det inte transporterats på tok för långt. Hon äter nästan aldrig kött, och de få tillfällen hon gör det är det ekologiskt producerat.
Nästan allt utgår från tanken; är detta eko?

Men framförallt finner hon någon slags pervers njutning i att hela tiden försöka hitta sätt att leva ännu lite mer miljövänligt. Låt mig illustrera med ett exempel:
Sköljmedel har sedan länge varit en miljöbov som din mamma vid någon punkt i sin miljövänliga kamp helt sonika slutade kämpa emot, eftersom äpplelukt på rena lakan är något av en orgasmisk upplevelse för henne, och en som då på något sätt blir halvt försvarbar. Men sköljmedel är naturligtvis riktigt kasst för miljön, och efter hängiven research på nätet i jakt på ett vettigt alternativ hittade hon de spännande tvättnötterna, som tydligen ofta används tillsammans med eterisk olja.
Nötterna är bra för miljön när de odlas, inte fullt lika bra när det fraktas till Sverige från Indien, men återigen rätt jävla bra när de går kompostera efter använding. Om kombinationen nötter + olja funkar så har din morsa alltså inte bara bytt bort det ondskefulla sköljmedlet, utan även lyckats byta bort en allmänt accepterad miljöbov; tvättmedel.

W-i-n-n-i-n-g.

Detta innebär isåfall att hon avancerar till en högre nivå av eko-hippie, ett slags eko-proffs, och hon väntar med spänning på sin pokal, som såklart är tillverkad av 100% Fair Trade-hampa.

Jag blev inte sån här över natt. Det har skett stegvis, och av olika skäl. Vegetarian var jag i 10 år, men inte pga etiska skäl, utan för att jag bodde med min finaste vän E i några månader. Hon åt inte kött, och jag fick upp ögonen för vegetarisk kost. När jag sedan flyttade till eget kändes det konstigt, och lite äckligt, att plocka det där illrosa köttet som låg och blängde på mig i kyldisken på Ica. Istället började jag göra linsbiffar och hemmagjord hummus. Numera äter jag fisk, och emellanåt, mest för att din far tjuter av glädje när det händer, slinker det ner några bitar ekologiskt kött.

Anledningen till att jag nämner allt detta, mitt lilla sojakorvspad, är för att du såklart kommer sättas i tygblöjor, åtminstone till en början. Och om dessa inte är sköna för dig så vill jag att du i alla fall ska förstå varför jag känner att jag måste prova dem innan jag köper Pampers. Tygblöjor är liksom en del av det mamma-paketet du får.
Men oroa dig inte, om de på något sätt gör din lilla rumpa illa så lovar jag att frångå det som är ekologiskt mest försvarbart och välja enbart utifrån vad som är bäst för dig. Ditt välmående kommer före miljöns. Jag är eko-hippie, inte idiot.
Men du kan glömma plastleksaker från Kina.