Man åker ut till stugan när man känner för det. Över helgen, sådär lagom borgerligt. Det blir väl snudd på en full tank dit och hem igen, men det är det väl värt för att komma bort från stan och få elda i öppen spis och komma hem och lukta brasa.
Vi kör dit med bilen. BMW. Om den har farthållare? Ja GUD ja, hur ska man annars orka köra några längre sträckor?
På något sätt, av någon anledning, är det fantastiskt svårt för mig att inse att detta faktiskt är en del av mitt liv, och att sommarstugan inte är min farbrors, eller min killes föräldrars, utan att den faktiskt tillhör honom, min kille. Jag har alltså en kille som inte bara har en fungerande bil, utan även sommarstuga, och detta utan att vara 15 år äldre än mig. Det känns nästan överklass.
Men det är inte överklass. Det är bara så här det är man är 32 år. Då är det ganska normalt. Stugan är bara ett resultat av att min karl en gång gjorde en tursam investering i en lägenhet som sedan ökade markant i värde lagom till säljdags, vilket någonstans måste ha sammanstrålat med hans önskan om att skaffa en stuga. Och om jag känner min kille rätt var stugan en bra affär, ett renoverings-objekt där man genast rev ut fula mattor och började slipa de vackra plankgolven under, och målade vitt överallt förutom i ett rum som istället tapetserades i kolossalt tantiga mönster.
Och att ha bil är inte sådär fruktansvärt banbrytande.
Temat i vår stuga är för övrigt just tant, och gubbe, som sig bör. Vad gäller väggarna är vi dock mer specifika än så; där ska det vara tantigt och virkat. Vi har hittat ett antal riktigt dåliga/konstiga/oförklarliga virkade motiv i varierande storlek i diverse secondhand-butiker. Vi har t.ex. kvinnan som sitter och knypplar i balklänning, det enorma rådjurstrynet, familjen som står uppradad och tittar på ett skepp till havs, med flera. Vi snackar riktiga godbitar här. Vi har såklart även en Jesus-ikon på hyllan ovanför öppna spisen, för tanter och gubbar är religiösa, eller i alla fall gudfruktiga på ett lagom kristet sätt. Jesus-ikonen är dessvärre icke virkad.
Och allt är självfallet begagnat, förutom soffkuddarna. Dem syr jag själv, på symaskinen som jag tar med mig till stugan, något som förvärvar mig skyhöga tant-poäng.
Den här helgen var vi lika tantiga och gubbiga som vanligt, men vi passade även på att vara sådär härligt tok-svenniga. Vi gjorde nämligen tacos till middag! Att äta tacos när man vill ha det lite festligt måste ändå vara något av det svennigaste man kan ta sig till, ett fenomen som kanske bara slås av den fantastiska rätten Flygande Jakob, förutsatt att man inte bara tillagar och äter den, utan även talar högt om hur god den var. Högsta poäng kammar man hem om man smäller till med att kalla den sin favoriträtt.
Så där satt vi på en lördagkväll och åt tacos och drack rödvin i en liten röd stuga med vita knutar djupt i den småländska skogen med Monica Zetterlund sjungandes ”Sakta vi gå genom stan” i bakgrunden, och den absoluta svennigheten var med ens ett odisputabelt faktum.
Den här helgen sjönk en insikt slutligen in; min kille är inte någon förmögen bankir som jag har en affär med. Min kille är någon jag delar liv och boende med, och min hjärna verkar äntligen ha slutat tänka på stugan som ett ställe han köpte tillsammans med sitt ex, eller ett ställe dit han åkte med den där tjejen han dejtade innan mig, och istället blir den vår stuga, som vi inreder enligt vår efterblivna humor (det är ju bara en tidsfråga innan en virkad Jesus-ikon pryder vår sovrumsvägg).
Och det var nog också här någonstans, mitt i den insikten, som jag insåg att jag kanske borde betala för hälften av driftkostnaderna. Jag är trots allt hysteriskt mycket för jämställdhet, och om det var jag som ägde stugan och fadern till mina kommande barn följde med och njöt av den varannan helg utan att erbjuda sig att dela på kostnaderna så hade jag tyckt han var en jävla tölp.
En förmögen bankir hade tillåtits plåga mig med konventionell ojämställdhet genom att alltid betala för allt, men min jämngamla kille åtnjuter inte samma privilegie.
Tough luck, babe, men nu delar vi på stugans elräkning.
