Vi är junkies för det nya, pappan och jag.
Vi tillbringar gärna och ofta våra helger med att köpa nya saker. Förvisso grejer vi behöver, men jag tror ändå vi gillar själva inhandlandet lite perverst mycket.
Lyckligtvis gillar vi ju även bra deals, på ett sådär charmigt småländskt vis.
Tycker i alla fall jag som är smålänning.
Nu har vi en trädgård, och med den kommer massa nya ”behov” att tillgodose. På bara ett par veckor har vi köpt ett trädgårdsmöbelset, trimmer, blommor, örter, jord, mer jord, fantastiskt många fler liter jord, gödsel, planteringsredskap, utomhusbelysning, grässpridare, och mycket, mycket mera. Vart tusenlapparna försvinner är inget mysterium, det är bara en lista för lång att hålla reda på. Kanske lika bra det.
Men det finns ändå ganska många kloka investeringar i allt det här shoppandet. Mitt bland alla påsar KRAV-märkt planteringsjord har vi t.ex. inhandlat varsin begagnad cykel, och från Kina kom ett [i slutändan på tok för dyrt] elcykel-kit som vi beställde på nätet. Det är ett relativt enkelt kit, bestående av ett framdäck med inbyggd motor, ett batteri som man fäster på pakethållaren, och lite sladdar däremellan. (Bilder på den oerhört geekiga techno-monstrositet som cykeln nu förvandlats till följer).
Detta kit konverterar alltså en helt vanlig cykel till en helt sjukt ful men mycket mer spännande elcykel, och för din ekomaniska moder är detta den absoluta höjdpunkten av vårt oupphörliga shopping spree.
Tanken är både miljövänlig och ekonomisk; vi kommer cykla de 1,2 milen till och från jobbet när vi äntligen bor ute i huset, och för att orka trotsa den skånska blåsten kommer vi då ha hjälpmotorer på hojarna. Per laddning kommer man 3-5 mil, och att fullt ladda ett helt urladdat batteri kostar 1 kr i el.
1 KRONA.
Alltså kommer vi bara behöva betala en spänn för [helt förnybar] energi varannan/var tredje dag, vi betalar ingen trafikskatt eller försäkringspremie, och vi kan parkera var som helst i stan. Det hela låter faktiskt som en god investering.
Igår var den stora dagen då vi för första gången provkörde el-monstret. Den gick fort, nästan lite väl fort. Det var förvånansvärt enkelt att sätta ihop, även om vi aldrig fick cruise control att fungera, men så var det kanske lite over the top också. Vi kommer ju inte mata motorvägar i flera timmar, för riktigt så snabb är den inte, så något verkligt behov för farthållare finns kanske inte. Men man vill ju såklart max-pimpa sitt nya fordon.
Då den kinesiska leverantören fick oss att tro att vi aldrig ens skulle få våra paket genom att vara helt fantastiskt oprofessionell så snart betalningen var genomförd så är det en sann glädje att idag, 5 veckor efter att beställningen lades, i alla fall ha fått 3 av 4 kollin. Två batterier och ett framhjul har framkommit till sin destination, det andra framhjulet sitter tydligen fast i tullen en stund till. Men så snart det är ankommet och påmonterat så får det fan vara nog med det här eviga regnandet, för då ska jag och min lelle bubbe ut och hoja loss!
Kidden låter sig väntas på. Månad efter månad är livet bara en helt vanlig menscykel, inte ens en spännande skengraviditet att hänga hoppet i. Jag provade att sluta tänka på det, att sluta skriva om det, att sluta räkna dagar innan och efter ägglossning, med förhoppningen att den minskade stressen gällande fertiliteten skulle öka möjligheten för mina söta äggledare att snappa upp en liten spermie. Än så länge har det inte funkat, men så är väl inte det här med graviditet en beställningsvara heller. Men det är ändå skönt att livet inte längre handlar om förhoppningen och besvikelsen att vara med barn. Jag tror nog mer på att leva gott, stressa så lite som möjligt, knulla friskt och invänta att min kropp tycker att det har blivit läge.
Det är ju ändå hon som bestämmer.
