Mat, miljö och graviditet

En confession:

Jag har alltid varit lite av ett nut case gällande energi och miljö och återvinning and all that jazz. Alltså, jag tänker på det och oroar mig över det löjligt mycket.
När jag tömde askan ur vår kamin nyligen tänkte jag på hur mycket avfall det ändå är, och hur jag som privatperson inte kan använda det till något, jag kan bara slänga det. Jag menar, visst, jag kan strö lite aska över vissa växter eller så, och då kanske jag blir av med några matskedar. Dock skapar vi ju 1-2 liter aska per dag på vintern, och det började besvära mig. Så jag googlade vad man kan ha det till, fann det här och mailade mitt återvinningsföretag VA SYD för att se om de kunde överväga att inkorporera det i sin avfallshämtning.

Jag postar även friskt på matföretags forum/Facebook-sidor och skickar in mail för att förhöra mig om huruvida någon beståndsdel av deras produkter är genmodifierad, nu senast GoGreen, och där bifogade jag bonusfrågan ”stöder man indirekt Monsanto när man köper era varor?”. Är svaret ja blir det en bojkott, eftersom Monsanto är den misantropiska hjärnan bakom PCB/dioxin, Styrofoam, Agent Orange och DDT, Roundup och en hel del annan skit. Monsanto hatar jag nästan mer än måndagar.
Jag är också en sån där riktigt jobbig jävel som frågar efter Rättvisemärkt te eller kaffe på fik/butiker som jag vet inte har det, bara för att säga ”HAR ni inte det?!”, som att det var något av det sjukaste jag hört.

Jag äter nästan uteslutande ekologiskt, vilket jag gjorde redan innan jag blev gravid, och jag tycker att fair trade-bananer ska heta ”bananer” och att alla bananer som inte är fair trade ska heta ”besprutade, skitfarliga, GOD KNOWS WHAT THEY’LL DO TO YOU-bananer”, eller ”här kan du spara en slant för att du verkligen inte bryr dig om din omvärld-bananer”. Har man sett den fantastiska dokumentären ”Bananas” eller den ännu mer gastkramande uppföljaren ”Big Boys Gone Bananas” så köper man definitivt inte Dole, och man tappar såklart även förtroende för alla andra icke-rättvisemärkta banan-producerande företag, då de möjligen/sannolikt är lika goda kålsupare.
Fair trade och ekologiskt borde vara normen, inte tvärtom. Ansvarsfull mat är dyrare att producera än vad vi har blivit indoktrinerade att tro, pga att hela vårt liv har varit en mat-rea utan dess like, på bekostnad av miljön och arbetares hälsa. Nu kallar man ekologiska varor dyra, men jag ser det som standardpris.
Rean är slut.

Och nu, när jag har ett 2-4 mm stort embryo i min mage, så blir den här besattheten ännu lite värre.
Jag äter inte ur fruktskålen på jobbet längre, för den är inte ekologisk. Det gick ok innan, när det bara gällde mig, för det var ju ändå frukt – som jag är relativt dålig på att äta – och det fanns ju där, så bekvämt och gratis och vitaminberikat. Men no more, nu är det bara eko som gäller.

Jag undviker strålning i den mån en modern människa kan, men eftersom jag inte är amish så blir det ju en och annan 3G-beam som skjuts igenom en då och då. På nätterna försätter jag dock mobilen i flyplansläge och stänger av nätverket. (Som en bonus behöver man ju inte ladda batteriet lika ofta med den vanan, då den inte drar ens i närheten lika mycket energi när skärmen är släckt och i stort sett inga större processer är aktiva.)
Jag sätter mobilen i flygplansläge även på dagtid ibland, och har den inte längre i fickan, utan i väskan. Väskan som jag ställer en bit ifrån mig. Jag använder bluetooth-headset, men inte utan att noja, så jag överväger på fullaste allvar att köpa ett sladdburet headset för att undvika onödiga risker.
Och jag inser att det är att överdriva.
I alla fall kanske.

Men som med mycket annat resonerar jag som så här: tills någon kan garantera mig att den alltjämt ökade mängden gifter, onaturliga DNA-kombinationer och strålning vi utsätts för inte skadar oss eller våra ofödda barn, så ser jag ingen anledning till att chansa. Vem kompenserar mig om det visar sig att det visst var lite farligare än vi trodde? Ingen.
Tar man strålningen som exempel så har vi aldrig tidigare utsatts för så mycket konstant strålning som vi gör idag, och därmed kan ingen lova att det är ofarligt, för ingen har haft möjlighet att testa långtidseffekten av vår livsstil. Det är helt enkelt för tidigt att ge garantier, man kan bara spekulera, och det räcker inte för mig.

Även när experterna vet bäst är det inte nödvändigtvis tillräckligt bra. På 60-talet gav vi gravida kvinnor Neurosedyn, eftersom man hävdade att det var mindre farligt än sömnmedel. Det ledde till 10 000-tals missbildade barn med händer som växte direkt från axeln utan en arm emellan, och ett okänt antal döda foster. Så experternas bedömningar betyder inte mycket, inte om de inte backas upp med gedigen forskning.

Men det går inte skydda sig från allt, och för att kompensera för det jag inte gör helt perfekt och i enlighet med alla kända och okända säkerhetsföreskrifter, försöker jag ta extra bra hand om mig själv. Jag gör yoga hemma i vardagsrummet varje-varannan dag och går på en halvtimmes promenad så ofta jag kan (och lyssnar då på fantastiska podcasts från ”Love + Radio” och Radiolab – hett tips!).
Jag dricker endast två små koppar kaffe (med massa mjölk) per dag, trots att man får dricka tre, men shit, jag vill väl inte utmana ödet genom att dricka maximala mängder?!
Och så äter jag som en gudinna. Nyttigt, färskt och ekologiskt.

Den 4e februari ska vi på ”hälsosamtal” på Mödravårdcentralen, ett par veckor senare är det inskrivning med ultraljud. Vi ser i synnerhet fram emot det sistnämnda mötet. När min vän visade ett foto från hennes ultraljud, där det lilla bönliknande embryot skymtade i vit-svart, suddig bildkvalitet, kändes det på riktigt även för mig. Om ingenting har gått åt skogen har jag just nu en något mindre variant av den där bönan i min mage, och det vill jag hemskt gärna ha en bekräftelse på.

Följ min blogg med Bloglovin!