Första gången på MVC + boktips

Igår var vi alltså hos MVC för första gången.
Det är ju såklart väldigt spännande att få gå till någon slags hälsomottagning med anledningen att man är gravid, det hjälper skallen att fatta lite grann.
Sambon såg också fram emot mötet mycket, han var glad och tyckte det skulle bli roligt och lite spännande.

Det började rätt dåligt. Vi kom till mottagningen ganska exakt 15:00 som var vår tid, men när man klev in fick man använda sin intuition gällande vad man skulle göra. Det fanns kölappar, men vi hade ju bokat tid? Ingen skylt om var receptionen kunde finnas. Rakt fram fanns bara en soffa och så fortsatte lokalen till höger och vänster. Vi kikade lite för att se om vi kunde hitta några skyltar som hintade om var man skulle ta vägen, men det fanns inte, och ingen personal heller. Till slut förbarmade sig en kvinna i soffan över oss och pekade in mot ett rum och sa ”receptionen är där”.
Därinne stod en kvinna böjd över ett skrivbord och talade i telefon, och henne ville man ju inte störa, så man stod lite tafatt mitt i gången och försökte bedöma om det fanns plats för oss i soffan, men det gjorde det inte, och inga andra sittplatser heller, så där stod vi. Som ett par idioter.
Till slut kom en sköterska fram och frågade om jag var Lisa, men det var jag ju inte, utan det var den vänliga själen i soffan som hette så. Men när de reste sig fick vi i alla fall någonstans att sitta.

Kvart över tre kom vår barnmorska ut, sa något på danska om att hon var lite sen men att vi kunde gå ner till rummet längst ner så skulle hon bara ordna något ohörbart.
Det gjorde vi, och någon minut senare kom hon och hälsade ordentligt.
Hon skulle bara starta om datorn, sa hon, och så reste hon sig jäktad upp och hämtade lite broschyrer och sånt som vi kunde få så länge. Sedan tittade hon i ett papper och sa mitt namn lite prövande. Jag bekräftade att hon hade rätt personer framför sig.

”Har ni varit gravida innan?” Nej, första gången.
Här kan jag medge att jag räknade med något slags ’grattis!’, ’vad kul!’ eller något i den stilen, men hon höll sitt pokerfejs, som mest bestod av ett stressat leende.
Hon frågade om vi hade haft problem att bli gravida och vi medgav att vi hade slutat ha oskyddat sex för nästan två år sedan, och sedan vänt oss till RMC, men inte heller nu orkade hon säga något gratulerande. Det kan hända att jag är överdrivet krävande på den här punkten då jag jobbar med kundservice och därmed har högre krav på service när jag själv är kund/patient, men helt bort-charmad blev man i alla fall inte av den här danska barnmorskan.

Sedan malde hon på som om hon var sen till tåget. Ur mundiarrén kom all information som vi skulle hinna med, ibland lite svår att förstå pga hennes danska, och när hon gav mig klamydia-hemtestet och supersnabbt förklarade hur man skulle göra kändes det närmast som en parodi. Hade jag aldrig tidigare i mitt liv tagit ett hade jag nog inte hängt med, men nu kände jag lyckligtvis igen proceduren så hennes speedade genomgång tjänade mest som en refresher.

So far, dock, i ett tillfälligt hysteriskt optimistiskt sinnelag, hade jag kunnat vara förlåtande och helt enkelt se henne som väldigt, väldigt effektiv. Kanske inte bästa egenskapen för en barnmorska, men ändå.
Men det som inte gick att komma över var att för varje sak hon berättade så vände hon sig bara till mig. Det handlade bara om vad JAG skulle göra, vad JAG skulle tänka på, hur många gånger hon och JAG skulle träffas, medan min sambo satt bredvid som en överbliven rekvisita. Hon tittade knappt på honom, än mindre involverade honom. Jag ville säga ”du, det här är liksom killen vars sperma fastnade i mitt ägg, och han kommer bli världens bästa pappa, så du får gärna tala till oss båda”, men jag litar inte riktigt på mig själv med alla dessa hormoner. Jag menar, jag grät till SVT’s program om Laleh i morse.
Så jag höll flabben.

Men när vi var färdiga hade hon tilltalat honom tre gånger, och nog bevärdigat honom med lika många blickar, och jag såg på honom att han var mycket mindre glad än innan mötet. I hissen därifrån avslöjade han att vi kände precis samma sak om mötet, och vi bestämde att vi skulle be att få byta barnmorska.

Men nog om tråkigheter!
Jag köpte boken ”Ett Barn Blir Till” av Lennart Nilsson för ett par dagar sedan.
Det kändes inte mer än rätt när min blogg heter som den heter från just den boken.
För mig har den nostalgiskt värde, då vi hade den hemma när jag växte upp, men jag rekommenderar den till alla som är i begynnande graviditet, för det är väldigt vackra foton som skapar mycket mer känsla än de tecknade bilder på planscherna hos MVC.
Med svart bakgrund och fina färger ser det riktigt mysigt ut för embryot/fostret där hen ligger och gottar sig i våra magar.

Idag bjuder jag även på ett recept på en riktigt göttig ärtpesto, och en god hemmagjord granola. Jag gjorde dundertabben att blanda i russinen direkt i müslin, gör inte den missen är ni snälla. Ni får isåfall antingen en riktigt äcklig granola, eller världens petigaste jobb med att pilla ut skiten ur müslin. Så lägg i russinen EFTERÅT om ni inte älskar att äta kol.