Man är en hycklande miljövän och en allmänt dålig trädgårdsägare om man inte i alla fall försöker odla lite grejer på den plätt här på jorden som man får kalla ”sin”.
Jag är varken dålig eller hycklare, och inte heller en dålig hycklare, så i år har jag försått busktomater, körsbärstomater, minigurka och basilika. Kvar att så på friland är spenat, vitlök och gul lök. Jag har försökt begränsa mig, eftersom jag efter flitigt läsande insett att den vanligaste missen när man vill börja odla eget är att man odlar för många olika saker, och inte hinner eller orkar hålla efter det.
Så jag börjar med sådant som går åt här hemma, så finns det i alla fall ett tydligt incitament att sköta åtagandet.
Men än så länge har det alltså inte hunnit hända så mycket. Några spensliga små krabater har letat sig över jordytan och växer fort och bra, så om ett litet tag är det dags för omplantering av allt utan basilikan.
Idag beskar jag även lite lavendel, syrén och rosor i trädgården med förhoppningen om att jag gjorde ungefär rätt. Det är lätt att hitta guider för beskärning av rosor, men de består av begrepp som man som ny inte riktigt förstår, och ingen guide handlar om att kapa en hel, stor gren till en rosbuske pga att den nästan lagt sig på marken av tyngden, så där får man ju höfta lite.
Gull-apan i magen kommer vi inte få titta på igen förrän om nästan exakt en månad, och då finns det en möjlighet att man kommer kunna se könet, så innan dess är det kanske bra att komma fram till vad vi vill.
Ju mer jag tänker på det känns det som att det kan kvitta om jag vet det i förväg eller inte. Det gör mig ju ingen skillnad vilket kön det är, men det kanske hjälper pappan att uppleva det hela lite mindre abstrakt, och det är väl redan svårt som man att vara fullt lika delaktig som den gravid kvinnan.
Så om det mer eller mindre kvittar för mig men kan göra skillnad för pappsen så känns det som ett ganska enkelt beslut.