Panik och morotsbröd

I morse vaknade jag av att jag behövde kissa, på samma sätt som jag vaknar ungefär 6 gånger per natt. Varje gång tror man att blåsan är på väg att spricka pga att den är överfylld, men så kissar man inte ut mer än en halv matsked.
It’s a travesty.

I alla fall så gick jag och lade mig igen, och väntade mig att känna de där mysiga morgonsparkarna (de är inte alls mysiga, de är spetsiga och ofta ganska spastiskt okontrollerade och inte sällan träffar de revbenen precis under brösten = aj), men de lyste med sin frånvaro.
Jag lade mig på andra sidan, men fortfarande inget.
Jag buffade lite grann med ena handen, och väntade.
Inget.
Buffade igen, och väntade, men fortfarande inget.
Kände paniken krypa sig på. Varför rör han sig inte?
Vände på mig igen, till den ”bästa” sidan för rörelse, och buffade för allt jag var värd. Väntade, inget.
Grabbade tag om hela magen och skakade lite. Tryckte så hårt jag vågade (vilket fortfarande är 15 gånger lösare än barnmorskorna när de ska känna hur han ligger) och väntade på en irriterad spark som svar, eller att han flyttade på sig för att komma bort från mina störiga fingrar.

Men inget.
PANIK.

Väcker då sambon. ”Jag får honom inte att röra på sig.”
Sambon sätter sig direkt upp och börjar prata med magen utan någon respons, varpå han säger åt mig att byta sida. Jag säger att jag redan har gjort det.
”Då stiger vi upp och sätter oss i soffan.” Sambon försäkrar mig om att allt är ok och försöker se ut som om han inte är orolig, men jag ser att han också är lite skärrad.
Jag går ner till vardagsrummet. ”Drick ett stort glas vatten också!” ropar han från ovanvåningen, och jag häller upp ett glas med iskallt vatten samtidigt som jag tänker på vad man gör med spjälsängen när ens barn är dött i magen. Och alla kläderna. Säljer man dem eller ger bort dem eller sparar man dem till nästa barn, om man nu lyckas bli gravid igen? Hur berättar man för folk? Hur orkar man åka in och föda fram ett barn som inte lever, och hur orkar man gå upp på morgonen dagen efter det, eller dagen efter det, eller någonsin igen?

Vi satt i soffan och försökte få liv i den stora, tysta, livlösa magen. Jag var extremt rädd, och det var sambon också.
Till slut ringde jag till förlossningen, som man ska när sånt här händer, men precis när jag slagit numret kände jag något.
En liten, liten, superklen rörelse, men definitivt en rörelse.
Jag lade på innan de svarade.
Vi väntade lite till och buffade försiktigt, och efter en stund petade en liten fot ut huden försiktigt. Två rörelser på några minuter, svaga men i alla fall.
Jag ringde in till förlossningen ändå, och berättade att det hade varit stilla ovanligt länge för den här extremt livliga bebisen, och att de rörelser vi fått nu var klena, men barnmorskan sa att vi skulle ge det lite mer tid. En halvtimme, åtminstone.
Det gjorde vi, och sedan kom mer och mer rörelser, och till slut var vi tillbaka till att jag tyckte att han kunde lugna ner sig lite.
Fast just idag har jag inte vågat ens formulera den tanken i huvudet, för jag är bara så JÄVLA TACKSAM att han lever. Tacktacktack.

När det visade sig att jag inte kommer behöva föda utan att få belöningen av att ett vackert levande pyre läggs mot mitt bröst, återgick min hjärna till mer alldagliga ting, som att inte slänga mat.


Så istället för att ignorera de rivna morötterna som blivit kvar efter min mammas besök tills de blev dåliga nog att slänga (hon minns tydligen inte att jag inte gillar morötter) bakade jag ett enkelt och gott morotsbröd.
Ytan blev något bränd, men det gör den bara sådär göttigt krispig tycker jag, och smaken var bra.

Bifogar även en bild på magen så här dagar innan utsläpp, samt en riktigt opeppig rad i en bok som heter ”Att Möta Förlossningssmärtan” och som jag INTE rekommenderar för den som alldeles snart ska föda eftersom den dels innehåller raden ovan, men även en förlossningsberättelse från ett par vars barn dog i magen två veckor innan BF. Det är det sista man behöver läsa om när man snart ska in till förlossningen. Den berättelsen var för övrigt väldigt tydlig i mitt huvud när lillfisen låg så stilla i morse, och hjälpte nog till att öka på känslan av panik, så läs inte den är ni snälla. Ni vet redan att det kan gå åt skogen, men det är så himla sällsynt att man inte behöver påminna sig själv om det.

Lite som att läsa om flygplansolyckor precis innan man åker till Thailand, man gör det bara inte.

4 dagar kvar till BF nu!

 

Lyckat begagnatköp, rättvänd unge och spjälsäng från sambons barndom

För att vara framgångsrik när man handlar begagnat på t.ex. Blocket handlar det i min mening främst om att kolla hela tiden, pruta helt oförskämt mycket, och inte ha bråttom. Detta råkar vara motsatsen till hur jag generellt handlar där, då jag snarare brukar vara på väg att köpa något nytt men först vill dubbelkolla om det finns begagnat innan jag slår till.
Vid såna tillfällen brukar det vara ganska smalt utbud, och det man hittar och skickar mail på är generellt redan sålt av någon lat tjomme som inte orkat ta bort annonsen.

Men ibland ska man ju ha tur också!
Häromdagen fick jag nog av vår naturvita (kemtvättskrävande) IKEA-soffa som efter 1,5 år är ganska väl utrustad med fläckar. Fläckar som man alltså inte kan isefall-naturgnugga bort själv eller slänga i tvätten vid behov, utan som måste lämnas in på kemtvätt, och där får de inte heller alltid bort dem, men betala måste man ju ändå. Pissig deal.

Vi har pratat om att köpa ny klädsel, men det är helt hutlöst dyrt, nästan lika mycket som en helt ny soffa inkl. klädsel, och vi är varken sugna på att köpa ny soffa eller betala skitmycket för ny klädsel, särskilt inte ny klädsel som bebisen kan läcka kiss på eller kräkas ner om bara några veckor och så har man samma problem igen.

Det finns en enda klädsel till vår Söderhamn-soffa som faktiskt är tvättbar, och den är inte så farligt dyr (2000 kr för vår kombination), men den är inte heller så farligt snygg.
Å andra sidan kanske vi inte vill ha ännu en dyr klädsel som kräver kemtvätt om vi ändå mer eller mindre räknar med spill. Och även utan bebiskräk så har ju faktiskt katterna fortfarande inte lärt sig torka av tassarna när de kommer in efter att ha varit ute, så fläckar blir det ju oavsett.

Men att köpa klädsel för ett par tusen samsta-mörkgrånär man inte ens tycker den är särskilt snygg? Nåväl, allt är bättre än en skabbig vit soffa med fläckar, tänkte jag, så det är väl bara att bita i det sjukt sura äpplet.

Innan jag lade ifrån mig datorn den kvällen kollade jag snabbt på Blocket och fann den ovan nämnda tvättbara klädseln för en tusenlapp, till vår exakta kombination av soffa. Alltså, va?! Annonsen var upplagd samma dag så den fanns dessutom kvar när jag mailade.
Halva priset, hej hej!
Jag prutade dessutom ner den till 800 kr, trots att den var i stort sett oanvänd, men jag tänkte att de kommer inte ha så lätt att hitta någon som ska ha just den kombinationen, så jag hade väl ändå lite förhandlingsläge.
Och då plötsligt kändes det som världens vinst. Nu var det som om någon hade GETT mig 1200 kr istället för att JAG hade betalat något. När svärmor och jag äntligen krånglat på den (man måste skruva isär hela soffjäveln, så det tog sina timmar) visade det sig att den inte heller var så ful på som jag trodde den skulle vara, snarare höstigt mysig.
Och med våra naturvita filtar på blev det faktiskt riktigt trevligt!

Ytterligare begagnad är spjälsängen som sambon sov i som barn, den kom svärmor med när hon, sambons bror och morfar kom på besök i helgen. Vi slipade ner den och håller nu på att måla om den så den blir vackert vit istället för den där träiga färgen som ser fejk ut.
Då den har lite skumma mått och ingen madrass passar så ska jag sy en egen bovetemadrass, vilket var ok med sambon eftersom det då blir billigare 20150816_220417~2än IKEA’s billigaste. Annars är han ju inte mycket för att investera i giftfritt och ekologiskt om det är betydligt dyrare, vilket många bovetemadrasser som man köper är (de jag föreslog kostade över 2000 kr och då sa han prompt nej).

 

 

Om bebisen kan vi berätta att han äntligen lagt sig rättvänd, med rumpan i vädret och huvudet nerkört i mitt bäcken. Heja dig bebisen!
Det var riktigt skönt, för det där vändningsförsöket var jag inte ett dugg sugen på, än mindre det eventuella kejsarsnittet om vändningen inte lyckades. Barnmorskorna hade svårt att avgöra hur han låg när de kände med bara händerna, så vi fick (ännu ett) inklämt snabbt bonus-ultraljud, och nu när man är så långt gången kan man se allt väldigt tydligt. Gullapan låg och pillade in fingrarna i munnen och gapade stort (gäspade?) och svalde massa gott fostervatten. En halvtimme senare fick han hicka, och det kan för övrigt vara den mysigaste av alla rörelser han håller på med där inne!

Snart får jag gå hem, och då ska jag pilla med småprojekt, baka surdegsbröd och bara förbereda allt det sista. Det blir nog gott om tid till bloggande också! 🙂

När ungen ligger fel

Vi var på profylax-kurs förra helgen och fick lära oss allt om hur en förlossning kan gå till, och på vilka sätt det kan gå snett. En variant som kan vara problematisk är såklart om ungen ligger fel i magen, dvs med huvudet upp istället för ner. Sker det så väntar man till vecka 37 innan man gör ett ”vändningsförsök”, vilket består av att man får en spruta med något som gör att livmodern slappnar av, en läkare oljar in magen och försöker sedan vända barnet med händerna.
Funkar inte det väljer man mellan att föda i sätesbjudning eller planerat kejsarsnitt.

Vår lille knodd låg rätt på vårt 3D-ultraljud, men hade hunnit vända sig igen till senaste besöket hos barnmorskan, så nu håller vi tummarna för att han gör en sista 180-graders volt innan vecka 36-37 så att jag slipper tänka på hur jag vill göra. Det lutar åt kejsarsnitt, men det vore skönt att slippa välja. Allra helst ser jag ju att han ligger rätt och jag får föda fram honom.

Men nog om tråkigheter, nu måste jag få bjuda på dagens outfit-tips!
Nej, detta kommer aldrig bli that kind of blog, men jag är så ofantligt sur över hur lite gravid- och amningskläder det finns, och ännu surare blir jag över att det som finns främst finns på nätet där man inte kan prova först, och att de även säljs till ganska höga priser, särskilt med tanke på hur kort tid man faktiskt har de här plaggen. Har letat rätt mycket på andrahands-ställen som Blocket och i olika grupper på Facebook också, men är inte direkt superimponerad över det skrala, trista utbudet.
(Jag fick i och för sig tag i inte mindre än 8 begagnade amnings-bh’ar av en tjej i en amningsgrupp på Fejjan mot att jag betalade portokostnaden, och det var en hit, eftersom många amnings-bh’ar är dyra, och det dessutom är så gott som omöjligt att veta vilken storlek just jag kommer få när tuttarna är sprängfyllda med mjölk.)
Men när jag då hittar en vanlig, mjuk, skön trikåklänning från H&M Basic för 149 kr, tillsammans med en kort topp för 49:50:- som funkar hur bra som helst så måste jag såklart dela med mig till alla som delar min mammakläder-frustration.
En perfekt sommar-outfit för under 200 kronor!

I helgen ska jag till Stof & Stil och köpa ekologiska GOTS-tyger för att sy en egen amningskudde. Tror även jag har nästan allt för att packa förlossningsväskan, och det känns som en mysig grej att göra tillsammans med sambon innan det är dags för mig att sluta jobba och bara gå runt hemma och vara rund och otymplig och låta hjärnan förbereda kroppen på att den snart ska klämma ut ett bowlingklot.

Den 11 aug firar jag och söta sambon ett år som förlovade, 12 aug fyller den söta lilla sambon år, 18 aug är nästa gravkontroll (där vi hoppas att ungen ligger rätt) och den 28 aug jobbar jag min sista dag innan mammaledigheten!

Sista rycket nu!!

Ultraljud i 3D!

Här borta i preggo-land glider allt på som vanligt, och idag är vi i vecka 31+0.
Magen mår bra och det gör katterna också.

Vi har förvisso bara en halvbra semester pga bara halvbra väder, men jag har en helbra graviditet, so far helt utan krämpor! (Påminn mig att ta i en stor bit trä innan jag avslutar det här inlägget, för så får det gärna fortgå.)
Jag har alltså ingen foglossning, inga sura uppstötningar och ingen överdriven trötthet (även om jag orkar lite mindre nu än tidigare och somnar ganska lätt när jag väl vilar). Jag mår på det hela bra och tycker livet är gött. Märker kanske av lite mer labilitet i humöret dock, lite som i början av graviditeten, men inget alltför hemskt (fast då har iofs inte sambon fått yttra sig).

Jag har en vän vars barn föddes med hjärnskador.
Läkarna säger att det blev så pga en infektion som min vän inte ens märkte av, men som skadade barnets hjärna. När hon frågade om detta hade kunnat märkas vid ett senare ultraljud (de som vården har skurit ner på och ej längre erbjuder per automatik) så var svaret ja. Hade hon gjort ett efter vecka 30 så hade de kunnat se att barnet var ovanligt litet, vilket tydligen hade givit dem en indikation på att något inte stod rätt till.
Vad man som blivande förälder gör med den informationen vet jag inte, men jag tycker om att ha så mycket information som möjligt, även om den informationen är negativ.

Vi bokade i alla fall in ett extra ultraljud, och vi valde ett i 3D eftersom prisskillnaden bara var några hundra (990 kr för ”vanligt” och 1300 kr för 3D).
Och igår fick vi alltså se fejset och fossingarna på vår lille gullapa för första gången!

CHECK HIM OUT!

 

Han ser ut att ha fått sin mors runda kinder och sin fars utstickande pannben.
Med andra ord; den här ungen kan inte bli annat än sketasnygg.

Efter nästa vecka är min semester över och jag återgår till jobbet, men bara fram till den 8 sep, för jag har äntligen bestämt (efter diskussioner med folk som faktiskt har fått barn) att inte vara sådär löjligt ambitiös och försöka vara kvar på jobbet in i det sista. Rätt skönt att ta det lugnt några dagar innan beräknat BF (18 sep), säger de som gjort det, och jag börjar förstå att det nog kan ligga något i det, nu när jag börjar känna av lite mer trötthet.

Dessutom tänker jag fullständigt SUPA hallonbladste från vecka 35 så att jag kanske kanske kanske kan få klämma ut ungen tidigare, eller iaf inte behöver gå över tiden så där vansinnigt mycket.

Men nu åker vi till Knäbäckshusen och maximerar soltimmarna och semestern, och passar på att få lite färg på den runda magen! 🙂

 

 

 

Bebbens kön, skötbord och småkakor

Bebisen i magen är utrustad med snopp!
Vi var på ett mycket efterlängtat ultraljud i måndags, och där inne låg han och sprattlade, sparkade, hickade och drack sitt eget piss. Härligt att se honom, han såg så fin ut!
En stund höll han ena handen framför ansiktet och gympade fingrarna. Det var tydligen ett sunt tecken, men framförallt vad det the most adorable. En liten tår råkade trilla ut från ögonvrån på mig när jag såg det, och ultraljudsläkaren knäppte en bild av gullapan.

20150427_120015

Jag har hela tiden hänvisat till barnet som ”han” och sedan rättat mig och sagt hen eller den eller bara bebisen, men jag har aldrig råkat säga ”hon”. Detta trots att jag innerst inne lite hemligt längtade efter en liten snipp-bebis. Men ändå blev jag lättad när jag hörde att det var en snoppeloppe, för då slapp hjärnan ställa om sig. Och det enda jag verkligen bryr mig om är ju att barnet är friskt.

Alla mått var i alla fall proportionerliga och bra, så det är ju som det ska vara då. Fick nytt BF också, från 26 september till 18 september, vilket gör att vi är i vecka 19+4 idag, alltså typ halvvägs. Yay!

I helgen åkte vi till Babyringen (vilket jag inte rekommenderar till någon som vill bibehålla känslan av att det kommer bli roligt att skaffa barn då det var trångt, stökigt och med extremt oengagerad personal) och tittade på skötbord. Jag hade kikat på nätet på en särskild skötbädd från Rätt Start som jag tyckte var gullig, och det tyckte sambon också, så den köpte vi. Öko-tex certifierad och av 100% bomull med polyuretanfyllning såklart.
Vi såg också flera riktigt fula ungar och beslöt oss för att vår unge skulle bli söt som attan.

När vi kom hem igen städade jag skiten ur tvättstugan (bokstavligen) och fixade i ordning så att det kändes som ett fräscht ställe att byta blöjor på. Det blev så här!

När jag hade donat färdigt i tvättstugan hade sambon lagat supergod fisksoppa som vi åt, och till efterrätt mumsade vi på småkakor som vi bakat under helgen. I min gravidapp står det app app app gällande socker med start ungefär den här veckan, då det från och med nu i stort sett bara ger mig ett större barn att föda fram, så jag kommer vara lite restriktiv med bakverk och annat sött.
Men det är lugnt, kakorna kommer gå åt, för i helgen kommer mina två barndomsvänner och hälsar på, och om inte de går på någon tramsig diet så kan man lita på att de trycker i sig en 15-20 kakor var 😉

Att handla kläder till bebisen är superenkelt och går av sig själv.
Att handla till min gravida kropp är en helt annan story, och inte det minsta skoj. De flesta stora butiker har helt lagt ner eller kraftigt reducerat sitt utbud till blivande mammor, så det blir väl internet framöver. Till så stor del som möjligt kommer jag försöka klara mig med det jag redan har, tycker det känns onödigt att köpa massa kläder för bara några månader. Men samtidigt vill jag inte se ut som en luffare, så jag handlade iaf tre klänningar som jag borde kunna ha ganska länge, och de enda mammaleggings jag hittade på min 3-timmarsjakt (Åhléns).

färg-och-form-bodyNär vi handlade skötbordet råkade vi såklart även inhandla en SKETA-GULLIG BODY från Färg & Form som det var rea på. Det är svårt att inte spricka av spänning inför att få stoppa in en liten pluttig bebis i den där, och när man väl gjort det är väl utmaningen att inte konstant säga ”naaaaw!” åt sin egna lilla skapelse som då är iklädd världens raraste plagg. Jag kommer bli en störig mamma, jag känner det på mig.

Rädslan för missfall

Natten var jobbig.
Jag vaknade till med tankar på missfall. Och på natten är det som bekant svårt att bli av med elaka tankar, särskilt såna som man inte kan få svar på vad man än gör i just den stunden. Så man är offer för allt ens hjärna kommer på som skulle kunna gå åt helvete i livet.

Sambon låg och sov gott bredvid, och jag borde kanske väckt honom och delat med mig av min obehagliga känsla, men varför egentligen? Vad kan någon göra när man jagas av tankar på att barnet i ens mage plötsligt ska dö? Han kan ju inte säga att fostret med säkerhet är vid liv, vilket ju är det enda jag vill höra.
För mitt inre spelade jag upp hur det kanske skulle låta om jag ändå skulle väcka honom:

Jag: Du? Jag kan inte sova. Jag ligger och oroar mig för missfall.
Han: Va? Varför då? Gör det ont någonstans?
Jag: Eh. Nej. Huvudet bara rusar.
Han: Är det för att du fick plötsligt intensivt ont i magen igår?
Jag: Nej, egentligen inte. Det hade oroat mig om jag hade blött efter men inte bara en kramp.
Han: Finns det någon anledning till att du tänker på detta just nu?
Jag: Hmmm. Nej. Men nu när jag börjat tänka på det så märker jag att brösten inte ömmar.
Han: OK. Har de gjort det hela tiden utan avbrott tidigare?
Jag: Nej, det har de förvisso inte.
Han: Så finns det någon orsak till att börja oroa sig för missfall?
Jag: Nä. Men när jag väl börjar tänka på det är det svårt att somna om.
Han: Ja, det förstår jag. Är det något jag kan göra?
Jag: Nej. Förlåt att jag väckte dig. Sov du.

På morgonen kändes det lite bättre, oron var inte lika intensiv och framförallt kunde jag ju sysselsätta mig med massa annat för att distraheras under dagen. Jobbet började inte förrän på eftermiddagen, så jag passade på att plantera om tomatplantorna som börjat växa ur sin lilla äggkartong nu. Det var lugnande och skönt, och det kändes som att jag gjorde något nyttigt, vilket hjälper mig att stressa ned när jag är orolig.

Det är två långa veckor kvar till vårt nästa ultraljud, som är rutinultraljudet.
Jag har ingen anledning att tro att det inte komma synas en pigg, högst levande liten krabat där inne då, men det kommer ändå vara en ofantlig lättnad att få se den lille skiten.
Kanske kan hen börja röra lite på sig innan dess så jag får ett livstecken.
När jag säger att det är spännande att vara gravid är det aldrig den här delen jag avser.

Pretty please lilla baby, bara rör dig lite vårdslöst så jag får känna att du finns.

KUB, järntillskott och ta reda på barnets kön

När jag som 34-årig kvinna kliver in till KUB-testet är risken för kromosomavvikelser 1 på 334. Då rör det sig främst om Down’s Syndrom och trisomi, varav den sistnämnda kan innebära multipla missbildningar, något som barnet enligt BM ofta inte överlever.
Därav är man ju mer än lite orolig när man ligger på britsen och ultraljudsläkaren mäter nackspalten på det pyttelilla fostret, och ännu mer orolig blir man när hon sedan sätter sig vid datorn och knipprar in informationen, och det dyker upp röd text när hon tryckt Enter.
Men det visade sig vara helt i sin ordning, för när beräkningarna var klara hade oddsen förändrats till 1 på 20 000 kr, vilket var det bästa man kunde få, vilket ju var otroligt skönt.

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Nu sitter du på kylen, gullapa!

Något som inte var otroligt skönt var när UL-läkaren ville få bebisen att lägga sig ”rätt” för att hon skulle kunna mäta där hon ville, eftersom hon för att flytta på henom tryckte ner riktigt hårt mot livmodern med munstycket till ultraljudsmaskinen och sedan tryckte till snabbt flera gånger, som för att skaka om fostret. Tanken var då att hen skulle flytta på sig, men det kändes mer som fostermisshandel kombinerad med kvinnomisshandel. Det var rätt obehagligt mot min kropp, och dessutom ganska oskönt att titta på när milt våld utfördes mot detta sköra lilla liv inuti magen som jag gör allt för att skydda på alla tänkbara sätt. Hon försäkrade oss såklart om att det här var helt ofarligt för barnet, och det är säkert sant, men icke desto mindre var det olustigt att se och uppleva.

Jag hade lite låga järnvärden på inskrivningen, inget katastrofalt dåligt, men då jag har varit väldigt trött och hängig ville vår BM att jag tog järntillskott. Hon rekommenderade Niferex och sa till mig att äta dem varannan kväll innan sängdags, på fastande mage och med någon c-vitaminrik juice för ökat upptag.
Sagt och gjort, men dagen efter svald tablett mådde jag riktigt risigt. Matt, ganska varm, lite illamående. Övervägde att sjuka mig pga så dåligt mående men då jag har varit sjuk hur mycket som helst tänkte jag istället i typiska kvinnobanor (äsch! detta får jag bara uthärda), och gick till jobbet som en hjältinna vars hjältemod ingen vet något om.
Kvällen efter den dåliga dagen var det dags att ta tablettjäveln igen, och jag hade hunnit resonera att det säkert inte hade något med järnet att göra, utan kanske hade jag bara sovit dåligt eller druckit för lite vatten.
Men samma skit hände igen, och jag började inse att det nog var järnet trots allt.
Sedan missade jag att ta tabletten några dagar i rad pga att jag åt väldigt sen kvällsmat, och dessa mellandagar mådde jag prima, om än något hängig.
Men så tog jag en tablett igen, och denna gången fick jag ont i huvudet också, och på kvällen efter intaget började jag må riktigt illa. Trodde för första gången sedan jag plussade att jag skulle kräkas på riktigt, och detta på bussen på väg hem.

Så nu mailade jag till vår BM och frågade om jag kunde äta nässelpulver eller nåt istället, då jag inte klarade järntabletterna hon rekommenderat, men hon bad mig i första hand prova Duroferon innan jag använde något som hon inte hade erfarenhet av.
Fair enough, jag lydde, och lyckligtvis fick jag inga som helst känningar av det tillskottet. Så nu går det hur bra som helst, och jag är pigg och glad och mår bra igen.
Andra trimestern, here I come!

Niferex och Duroferon

Niferex och Duroferon

Nu till dagens fråga;

Vi har tidigare sagt att vi inte kommer vilja ta reda på könet, vilket jag tror var min idé, men som sambon verkade haka på. Men nu har sambon diskuterat saken med ett par som har tre barn, och som provade tre olika metoder; med första barnet tog de inte reda på könet alls, med andra barnet tog de reda på det men berättade inte för någon, och med det tredje delade de med sig av könet till familj och vänner.
Tydligen upplevde de att det tredje alternativet var det i särklass bästa, för att det var enklare att knyta an till bebisen om man kunde bilda sig en liten uppfattning om vem det var.
Men för mig, som dels skiter i vilket kön barnet har då jag inte känner att jag har någon preferens, och som dels tänker på att blivande föräldrar ibland fått fel kön kommunicerat, och som dessutom tänker på alla barn som biologiskt tilldelas fel kön och som egentligen inte alls var det kön man trodde, då känns det inte som någon större fördel att få veta om barnet har snopp eller snippa. Namn kan man väl ändå komma på ett av varje, och man hör ju även om rätt många som får tänka om gällande namn när pyret väl tittar fram, för ”det här var liksom ingen Maja, det gick bara inte, så vi ändrade oss till Elsa istället.”
Men eftersom vi är två i detta tänkte jag kolla runt lite med vad folk tycker, för att se om det finns andra saker att betänka innan vi fattar ett gemensamt beslut.

Hur resonerar ni kring att ta reda på barnets kön?
Ni som redan har barn, vad är er upplevelse kring det val ni gjorde?

 

(Vill även passa på att tipsa om nytillskotten ”Mammas goda (ekologiska) fruktsallad” och ”Preggovänliga spenatplättar” på receptsidan!)

 

Ultraljud och 8 mars

I tisdags var det dags att träffa vår nya barnmorska för första gången.
Jag hade redan pratat med henne ett par gånger på telefon då jag blivit hispig över en liten blödning och jävligt hög feber följt av matthet i två veckor, tillsammans med ett djävulskt ont på ena sidan, och vid dessa paranoida (från mig alltså) samtal var hon lugn och förstående. Kort sagt det man önskar sig när man ringer såna samtal.
Man vill på något sätt säga ”alltså, jag är inte en sån där hypokondriker som oroar sig över allt, visst är det väl inte helt sjukt av mig att fråga, jag bara undrar, säger du att allt är lugnt så tror jag dig, snälla tro inte att jag är helt väck”.
Men det kändes alltså inte som att det behövdes sägas, för hon var snäll och verkade inte tycka att jag var väck.

Även vid mötet kändes hon precis som man (jag) vill att en barnmorska ska kännas; varm och vänlig men bestämd och kunnig. Jag vill poängtera att alla barnmorskor får se ut precis som de vill och att detta såklart inte påverkar deras kompetens, men om jag fick rita hur min drömbarnmorska såg ut – som om det vore ens det minsta relevant – så hade jag ritat henne som vår. Hon är lite rund, med breda, barnafödande höfter. Enkelt sminkad utan läppstift med håret i en tofs.
”Hon ser ut som om hon skulle kunna föda tusen ungar närsomhelst”, sa sambon när vi gick därifrån, och då menade han inte att hon såg ut att vara gravid med 1000 bebisar, utan att hennes moderlighet helt enkelt gav intryck av att kunna utföra sådana övermänskligheter.

I alla fall så gick hon igenom allt allt allt, vi fick svar på allt allt allt, med förklaringar som gjorde att man fattade bättre. T.ex. är en alkoholfri öl som innehåller någon halv procent helt ok enligt henne, något som jag innan avstått från pga att jag varit rädd för att det ju faktiskt innehåller alkohol – om än lite – men hon förklarade att anledningen till att de ens skriver ut så låga halter är för att det kan trigga alkoholister som kan vara känsliga även för låga doser, så de måste kunna läsa sig till om det finns alkohol eller ej. Dock finns det redan motsvarande och högre doser i vanlig mat, eftersom sockerarter ständigt jäses till alkohol, vilket t.ex märks i kefir och vinäger. Så hon tyckte inte att jag skulle avstå från alkoholfria drycker, och hon var överlag väldigt avslappnad och skönt inställd till att vara gravid, utan att för den sakens skull låta mig göra något som skulle kunna vara farligt för fostret. Men hon poängterade att jag ska njuta av graviditeten, inte oroa mig för allt och undvika massa grejer i onödan.

Så, barnmorskan: loves her.
Det jag inte älskade var att det vi hade förstått som ett inbokat ultraljud de facto bara var inskrivning, utan UL, men när detta stod klart bokade vi direkt in ett, vilket föll sig två dagar senare.

Man ska inte ha kissat innan ultraljud om man är tidigare än vecka 20, så jag hade köpt en stor juice någon timme innan, och hade hunnit bli lagom kissenödig till vår bokade tid. Dock var sköterskan som skulle göra ultraljudet inte punktlig, utan dök upp ungefär 25 min sent. Jag var då panik-kissig, och när man är det så är det ju kanske inte optimalt att någon trycker med en plastmojäng runt hela nedre buken.
Men jag blev snabbt distraherad när vi fick se det här lilla grynet på skärmen!

ultraljud

Det lilla flimret som är hjärtslagen, och fossingarna som sticker upp och ser ut precis som små små fötter! Det var faktiskt nästan så jag började böla. Men istället började jag skratta, och magen skuttade och det gick ju inte se något på skärmen, så jag fick försöka hålla mig.
Första gången vi såg dig, din lilla gullapa! Du hoppade runt lite emellanåt, men värst fotogenisk kan man ju inte säga att du var, för du vände ryggen till just när hon skulle ta en helt perfekt bild, så istället fick vi såna här småfula klump-bilder av dig. Men men, du får en ny chans att gå på ultraljuds-catwalken om nio dagar när vi ska på KUBen. Då ska vi komma ihåg att be dem att inte säga könet på dig, för den överraskningen tänkte jag låta dig få avslöja för oss när du tittar fram i september. (Det blir också extra roligt när din mormor och farmor prompt ska köpa massa barnkläder, för då får vi per automatik könsneutrala plagg, he he.)

Maaaaaaan! Det är så spännande att inte veta vem du är och hur du kommer se ut! Om du kommer sova om nätterna (hoppas) eller om du kommer driva oss till vansinne med att väcka oss stup i kvarten. Om du får pappas fina näsa eller min konstiga (eller kanske mormors helt perfekta spikraka lagom stora näsa). Vilka frågor du kommer ställa som treåring.
Men oavsett vem du kommer bli så är du redan nu världens bästa 6-centimeters-gullapa.

Du är säkert nyfiken på oss också, och jag har ju berättat lite om vilka vi är tidigare, men nu vill jag även avslöja att din pappa är världens snällaste människa. Jag menar, hear this:

Din farfar ska snart pensioneras (och det ser inte ut som att hans pension blir jättebra) och så har han precis blivit av med sin bil. Allt detta har gjort att han blivit lite smått deprimerad och tycker att allt går emot honom och livet saknar mening etc. Det kan man förstå, han har inte direkt goda ekonomiska utsikter och när han nu blivit av med bilen finns det inte en chans för honom att någonsin lyckas köpa en igen, då han kommer ha svårt nog att få ekonomin att gå ihop överhuvudtaget.
Så din pappa letade på Blocket en vecka, hittade till slut en bra Nissan Primera -01, och åkte och köpte den. Tecknade försäkring, körde bilen till verkstaden för att fixa till några slitna bromsklossar, och sen upp till Båstad där din farfar bor, för att överraska honom med presenten. Jag kunde tyvärr inte följa med men fick ett sms där det stod ”Det blev böl!” om din farfars reaktion.
Nu ska du inte tro att du får en bil när du kommer till världen, men du får en generös och snäll pappa, och det kan jag säga är tusen gånger bättre.

Idag är det 8 mars.
Jag bryr mig inte om vilket kön du är förutom när jag läser i kommentarsfälten till artiklar om feminism, då önskar jag innerligt att du slipper bli kvinna, för det finns en utbredd feminifobi, vanligast förekommande bland män som missförstått hela konceptet och indignerat skriker ”men VI då?!?!” i alla trådar som har att göra med kvinnofrågor. Som att vår kamp står i vägen för att de ska kunna arbeta för sina hjärtefrågor, vilka de nu är.
Tänk om Barncancerfonden skulle göra likadant, kapa feministiska trådar och alla andra plattformar och bara: ”men alla cancersjuka BARN då?!?!? Bryr ni er inte om dem?!”.
Jo, vi bryr oss om det också. Men måste vi diskutera exakt alla ämnen i exakt alla artiklar, eller kan vissa faktiskt få handla om kvinnors rättigheter? Ingen feministisk blogg eller artikel hindrar väl män från att skriva egna artiklar om det de tycker är viktigt?
Männen hjälper liksom inte sin egna kamp genom att stå i vägen för vår, de två är inte ömsesidigt exklusiva.

Lilla Berlin sa det kanske ändå bäst:

8mars

Ok grynet, that’s all for now, nu drar jag och pappsen till Ystad Saltjsöbad och spa’ar lite!
Vi ses på KUB’en den 17:e mars!

Puss, mamma