Kategori: hemmagjort

Detta med att försöka köpa giftfritt till sin lille ofödde påg kan verkligen bli ett heltidsjobb. Först verkar det ganska enkelt, men så läser man på lite till, och då blir man typ knäckt.
Försöker man hitta ekonomiskt smarta lösningar, istället för att köpa nya ekologiska ullplädar för 600 spänn, så stöter man nämligen på patrull lite här och där.

Skumgummimadrassen valdes som bekant genast bort, och ersattes av hemmasydd madrass med boveteskal-fyllning, CHECK PÅ DET, billigt och bra.

Men jag måste ju ha något slags madrass-skydd över, och gärna ett ganska ordentligt sådant så att jag inte behöver sy en ny madrass framöver pga någon liten olycka orsakad av kräk eller avföring. Jag ville även att det skulle vara lite mjukt och mysigt, då madrassen i sig är ganska fast.
Men giftfritt, mjukt madrass-skydd är inget man stapplar på helt utan besvär, och framförallt är det inte billigt, så jag tänkte att jag gör ett eget av gamla herrtröjor i ull alternativt en ullfilt.

Det finns två problem med denna idé;
Först och främst är det svårt att hitta ulltröjor som känns prisvärda när man har tänkt att klippa sönder dem och lägga dem i en spjälsäng. 100 kr och uppåt känns genast löjligt då, jag vill hitta det där goa 30-kronorsfyndet för någon ful tröjrackare, men det är det få second hand-affärer som hjälper till med. Även de fula tröjorna kostar 100 spänn, av någon outgrundlig anledning.
Ullfiltar där det sitter kvar någon lapp som bekräftar att det är just 100% ull kan också vara lite krångligt, och när man väl hittar det så kostar de runt 150-500 kr. 150 kr tycker jag i och för sig är ett relativt bra pris med tanke på att formatet är enkelt att jobba med när man ska göra just madrass-skydd, och man får betydligt mer material än från en herrtröja.

Men då kommer problem Numero Dos; hur gammal är filten? För om den är FÖR gammal så kan den nämligen vara besprutad med något så härligt som DDT som förr i tiden användes för att göra den ”malsäker”, och då är nog all polyester i världen att föredra.

(DDT är alltså ett insektsgift, och som miljögift räknas det som en långlivad organisk förorening som är lågt toxisk för människor. Ni kan ju föreställa er hur sugen jag är på att låta min nyfödde son ligga och gosa med såna härliga kemikalier när det just är giftfritt jag eftersträvar.)

Dock finns det ingen gammal begagnad ullfilt som kommer med datummärkning, så man får chansa lite, och det är tråkigt. Gissningsleken ”DDT eller ingen DDT” är inte något jag vill syssla med, jag vill veta helt säkert att det INTE innehåller sån skit.
Så då är man tillbaka till de dyra fula herrtröjorna (eller damtröjorna, för den delen), där man iaf lite lättare kan lista ut ungefär hur gammal den är, tack vare design och märke och namn på kollektionen, och man kan på så vis utesluta just detta sketna malmedel.

Men man ska ha tur ibland också!
Jag gick till Myrorna i jakt på just en ulltröja, men kunde ju inte motstå att kika efter fynd på barnavdelningen, och vad sprang jag på där, om inte en ullteddy!

Först var jag osäker på om det var syntet, men efter att ha rådfrågat världens snabbaste support (Ull och Silke-gruppen på Facebook) så kom vi fram till att ett bränntest skulle avgöra saken. Jag fick låna en tändare av killen i kassan och drog av en liten boll som jag brände och för att veta att det är ull ska den lilla bollen göra tre grejer;

• den ska sluta brinna när man tar bort flamman
• den ska lukta bränt hår
• den ska aska när man smular den

Är det istället syntetiskt, alltså någon slags plast, så blir det en hård liten boll utav det.
Mitt test bekräftade att det faktiskt var ull, och det modesta fyndpriset var 75 kr, dvs ungefär en tiondel av vad det kostar nytt. Heja begagnat, så ska det vara!

Hittade även ett madrasskydd från IKEA för 25 spänn som jag köpte som backup, alternativt som material att använda som fyllning till något annat projekt, och ett spjälskydd för samma låga pris, i klämkäck påskgul färg som jag alltså får klä in i något annat tyg. Och så en extra bebiskudde från IKEA, även den för 25 kr, och ett barnpåslakan i ett ganska mysigt mönster för 30 kr. Det var rosa, och det är ju alltid kul att köpa till en pojk-bebis, för det är alltid någon idiot som stör sig på att man inte håller sig till konventionella pojkfärger!

IKEA-grejer är ju såklart lite mindre roliga att fynda, för de är redan så billiga nya, men man kan åtminstone glädjas åt att man inte bidrar till onödig nyproduktion, samt att man slipper sätta sin fot i det där ångestframkallande, syrefattiga varuhuset där man aldrig slipper ut under tusenlappen, hur mycket man än försöker. Efter att ha sett dokumentären ”True Cost” (hett filmtips för ALLA!) så blir det lite lättare att andas varje gång man köper begagnat istället för nytt, nästan oavsett vad det handlar om.

Sedan blev det ju i vanlig ordning svårt att inte köpa barnkläder när de kostade 20 spänn stycket. Adorable!

I övrigt så dricker jag hallonbladste varje dag, 1-2 koppar med avsikt att öka till 3-4 ganska omgående, for the off chance att det faktiskt påskyndar saker och ting.
Och jag har också den underbara turen att bo så underbart härligt att jag varje dag kan gå och plocka mogna, söta björnbär på en vacker havspromenad, vilket genererar färska bär i frukosten till mig och en liten bärpaj till mig och sambon varje kväll.

Låt oss säga att livet är rätt gött nu.