Katten vill alltid följa med mig in på toaletten när jag ska kissa. Hon sätter sig nära mina ben och stirrar på alla skarvar och utrymmen där silverfiskar kan finnas, och pupillerna utvidgas till den milda grad att de nära på utplånar hennes irisar; hon är i jaktläge.
Men inget villebråd finns att finna, för hon har redan rådit bot på det lilla bestånd av silverfiskar som en gång fanns i mitt badrum. Istället plockar jag upp henne och lägger henne i mitt knä. Hon tycker inte om att bli klappad så mycket, men detta är ett av få tillfällen då hon inte bara tillåter det, utan faktiskt verkar gilla det. Jag undrar exakt vad det är hon gillar med att ligga i knät på en kissandes människa.

Apropå kiss; hon kissade på en kudde idag. Som en protest, läste din pappa på nätet. Protest mot vad var det däremot ingen som kunde berätta.
Det kom lite på hörnet av ett täcke också, jävla jävla skit. Då är det är extra tråkigt att inte ha egen tvättmaskin i lägenheten, istället måste man boka tvättstuga.
Hej u-landsliv. Det känns fan inte ok att behöva vänta på sin tur innan man kan bli av med kattpiss på ett täcke.
Hus vs Lägenhet, 1-0.

Jag hade en dröm om katten i natt. Vi var tvungna att ta med henne i en bil någonstans, men pga eventuella allergiker kunde vi inte ta med henne in i byggnaden vi skulle till. Diffus dröm, som så ofta, men vi fick ta oss igenom en hinderbana innan vi kom till en enorm simulator, där vi bland annat hoppade utför ett stup, fullt medvetna om att det bara var ett spel och att vi inte kunde göra oss illa, men med fördelen av att känna pirret i magen. Efter 70-80 simulerade meter förvandlades det pirret till ett nästan krampaktigt sug.
I simuleringen var många saker verklighetsbaserade, såsom att vi hade en katt, och att hon väntade i bilen. Plötsligt får vi se ett inklipp från kattens tillvaro, och vi ser hur hon är på väg att dö av syrebrist i den instängda bilen, troligen påskyndat av stressen hon upplever när man lämnar henne ensam. Pappan din försäkrade mig att det bara var på låtsas, men jag fann ingen tröst i det, det var för verkligt, så jag sprang ut ur simulatorn, och utförde hela hinderbanan igen, baklänges den här gången och med den höjda svårighetsgraden av tävlande som sprang åt motsatt håll hela tiden. Jag störtade ut ur byggnaden och fram till vår parkerade bil där katten satt, livrädd men inte döendes. Jag öppnade dörren och plockade upp det lilla skakande livet och tryckte henne mot mig tills hon lugnade ner sig.
Och som tack för att jag kom till hennes undsättning i natt väckte hon mig i morse, lade sig bredvid mig i sängen och lät sig bli klappad.

Vi är lite oroliga för att hon lämnas ensam i lägenheten för ofta. Hon är utekatt egentligen, men här i stan kommer det inte på fråga, så här är hon instängd på 39 kvm hela dagarna. Det enda roliga som händer är ju när vi kommer hem, och den absoluta höjdpunkten är när någon av oss leker med henne med det vita bältet, men vi jobbar långa dagar, och det är inte alltid man orkar leka när man kommer hem.
Troligen är vi är hemma på tok för lite för att kunna erbjuda henne tillräcklig social stimulans, och troligen är det inte så jävla kul att sitta inne hela dagarna och titta ut genom fönstret på alla som inte är instängda, men det är dessvärre inte mycket vi kan göra åt situationen i dagsläget.

Men misströsta ej, kisse lille! Husbygget har kommit igång nu. En stor jävla järnbalk som var tvungen att sättas upp innan något annat kunde ske är äntligen på plats, och nu börjar själva arbetet med att dra vatten, avlopp och el. Och när det väl är gjort, och våra hantverkare kan gjuta grunden, då går resten ganska snabbt.
Nu följer sena datorkvällar med 3D-planeringsprogrammet, diskussioner gällande placering av lampor och eluttag, och den stora frågan om huruvida vi ska lägga golv eller köra på polerad betong. Det ska gjutas en egen bänkskiva också, så vi kommer sitta klistrade vid skärmarna läsandes trådar från diverse forum där andra hemmabyggare gett sig på samma sak.

Som de stolta, ivriga hus- och trädgårdsägare vi är har vi tillbringat de senaste helgerna med att påta i trädgården, för detta att ha en trädgård när den svenska sommaren knackar på dörren kan vara något av det ljuvligaste som finns. Pappan har rensat rosenbuskarna medan jag har klippt gräsmattan med vår batteridrivna gräsklippare som jag älskar mer än någon annan gräsklippare (vilket verkligen inte säger mycket), och vi har till och med införskaffat ett trädgårdsmöbelset för en fantastiskt låg peng. Det får man unna sig.
Dagen efter att bord och stolar fanns på plats drogs pappans stolthet fram, och då pratar jag inte om könsdelar, utan Weber-grillen! Den har inbyggd termometer, vilket jag har förstått är skiten i grillvärlden. Det var lite för kallt och det kändes som det hängde ett konstant löfte om regn i luften, men det var ju ändå grillning på vår trädgård, vilket är winning i de flesta kategorier. Att sedan kunna gå mindre än 100 meter för att komma ner till en utsikt med solnedgång över havet, där solens sista strålar draperar vår vackra bro i rosa och guld, det är winning i varenda jävla kategori som finns.

Så nu, lille katt, nu behöver du bara hålla ut några månader till nu, sen ska du få fånga näbbmöss i trädgården igen. Och jag kan nästan lova dig att det finns en och annan silverfisk i huset också.