Sjuk, sur och the Leftovers

Just för tillfället har jag världens sämsta liv. Och med ”världen” menar jag då den överpriviligerade västvärlden där vi orkar gnälla om saker som sena bussar eller en för varm latte.
Men det finns faktiskt det som är värre än en överhettad kaffedryck, och det är att vara hemma sjuk.
I TVÅ JÄVLA VECKOR.

På Alla Hjärtans Dag i London drog jag ju på mig något virus-jävelskap, och jag ligger fortfarande här, i soffan, med korsordstidningar och färdigtittade serier, för matt för att kunna gå till jobbet. Det är förvisso jätteskönt att inte vara supersjuk med svår feber och rinnande näsa och konstant hosta längre, det är det, men det känns också lite fånigt att vara hemma för att man är ”trött”.
Nu råkar jag ha det så bra att jag slipper oroa mig för att min chef ska tro att jag bara är lat, vilket dels beror på att jag jobbar på provision (och därmed är man ju bara korkad om man stannar hemma längre än nödvändigt, och hon vet att jag inte är korkad), dels för att jag bara varit sjuk vid ett annat tillfälle sedan oktober 2013, och dels för att det jag tjänar nu kommer ligga till grund för min mammapenning.
Att söla nu skulle alltså kosta mer än det smakar för en löjligt lång tid framöver.

cykel-tratt

Cykel är också sjuk. Han har bråkat med en grannkatt (antar vi) och fått en rispa vid ögat, så det varar och är allmänt äckligt. För att han inte ska ”rengöra” det med sin smutsiga kattsaliv hela tiden måste vi tvinga på honom en tratt, och plötsligt går han som om han precis upptäckt hur man gör, med benen orimligt högt och med tratten släpandes i marken. Han jamar förtvivlat över att vi inte släpper ut honom eftersom han hatar att gå på lådan, och är allmänt ynklig.
Lite som jag.

cykel-tratt2

För övrigt går mitt nyårslöfte går åt skogen.
Jag tycker jag slänger minst lika mycket mat som innan, fast nu har jag monumentalt mycket sämre samvete över det. Det ökade slänget har lite att göra med att jag inte tar några risker nu när jag är gravid (jag gamblar inte med något som kanske är dåligt), men även att jag ofta är lite illamående, vilket gör mig oerhört känslig för vad jag är villig att äta. Vi gjorde t.ex. en jättegod fröpanerad torsk med min goda ärtpesto till, men redan nästa dag fick jag kväljningar bara jag tänkte på att äta det igen. Och sambon är dessvärre inte lika grym på att äta rester som jag (vanligen) är, så det stod i kylen tills det blev dåligt.

Ledsen smiley och hashtag fail etc.

Bättre gick det då när vi gjorde färska vietnamesiska vårrullar! Eftersom inget egentligen tillagas förutom nudlar och eventuellt tofun så behöver man inte förbereda mer än man vet att man kommer äta, och eftersom det dessutom är fräscht och nyttigt så har man inget emot att plockäta eventuella rester. Och skulle något bli över är det ju bara att stuva ner det i nästa sallad!

Sedan finns det faktiskt en positiv sak med att vara sjuk i en evighet, och det är att jag upptäckte en ny serie i min ofrivilliga soff-koma;

The Leftovers

Den handlar märkligt nog inte om mitt misslyckade nyårslöfte, eller mat överhuvudtaget, utan om en oförklarlig händelse i den lilla pittoreska staden Mapleton, och hur denna ställer invånarna mot varandra. Stämningen i serien påminner lite om True Detective, vilket borde vara tillräckligt för att övertyga vemsomhelst som besitter kombon en bra hjärna och bra smak att se den, men om det inte räcker så kan man känna till att den även innehåller övernaturliga element utan att för den sakens skull bli tramsig. Ett avsnitt kändes som Mulholland Drive, med den väsentliga skillnaden att jag fattade avsnittet, vilket är mer än jag kan säga om filmen.

Den finns på HBO Nordic om ni råkar ha det, annars har ni säkert andra idéer på hur man kan få tag på den. Men hursomhelst; SE DEN.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *