Resultatet

Det finns bara så många förhoppningar man kan ha inför en utlandsresa tillsammans med sin partner, i alla fall om man är realistiskt lagd som jag (oftast) är.

Min förhoppning inför resan var denna:
att vi skulle skalas av från all alldaglig skit som man har likt ett hölje över sig när man bara är mitt uppe i vardagen, och kunna se varandra i ett klarare ljus, och att vi i detta ljus skulle se vad vår relation verkligen var, vad den verkligen bestod var, och vilka styrkorna/svagheterna var.
Men där fanns såklart också en farhåga. Främst bestod den kanske av att vi efter denna rena, nakna version av varandra (och oss själva) skulle inse att det vi hade inte var mer än en gemensam kamp för något som var svårare än värdet av densamma. Alltså att man hade påbörjat något och gett sig fan på att få det att funka, men att man aldrig stannat upp och utvärderat om det ens hade potential eller tillräckligt egenvärde för att överleva i långa loppet.
Jag ville att resan skulle bli det stoppet, det där skärskådande ögonblicket när vi ser relationen för vad den egentligen är, och någonstans var jag såklart lite rädd för att den kanske skulle visa sig vara något annat än jag hela tiden trott.

Men det visade sig att jag inte hade något att vara rädd för.
Alls.
Om något blev jag glatt överraskad.
För det visade sig att utan vardagliga bestyr och den konstanta stress/förbittring/trötthet/irritation som jag upplever över hushållssysslors och ansvarsområdens orättvisa och fantastiskt ologiska fördelning, utan den var vi hur bra som helst.
Klart vi bråkade ett par gånger, ingen längre semester är väl fullkomlig utan ett praktgräl någonstans längs vägen, keeping it real och allt det där (om ”real” nu består av lite syrliga kommentarer och smällande dörrar.)
Men en överväldigande majoritet av tiden var vi de bästa av vänner.
Vi var faktiskt världens bästa par.
Plocka valfri superhjälte, övernaturliga krafter inkluderade, och låtsas att denne inte bekämpar brottslighet i Gotham eller dylikt, utan snarare har som högsta kall i livet att vara en hejdundrans superbra flick/pojkvän.
Vi stötte på problem, vi löste dem tillsammans, vi lyssnade på varandra, vi anpassade oss, och när någon liten konflikt emellanåt uppstod backade vi bägge så att den kunde lösas upp och förintas. Och framförallt så hade vi så kolossalt jävla kul tillsammans.
Kort sagt; vi var det där paret man alltid undrat om det verkligen finns. Det där paret man viskar lögner om för att de ska framstå lite sämre, lite mer som en själv.

Vi lärde oss mycket om varandra, och om vårt förhållande. Vilka styrkor vi har, och hur vi bygger vidare på dem. Vilka svagheter och fällor som finns.
Men mer än något annat: vi lärde oss hur mycket mer vi fick när vi gav.
En ovärderlig insikt, ett vinnande koncept utan dess like, för när en insats ger så mycket i  avkastning så omgående måste man vara näst intill efterbliven för att inte bara fortsätta på samma väg. Något som funkar så bra är man inte snabb att överge om man har en lagom fungerande hjärna.
Man får när man ger. Det där din mamma sa när du var barn, det där om att det är finare att ge än att få och som alltid gjorde dig lite kallsvettig om det nämndes i närheten av julafton eller din födelsedag, det var ord vars innebörd omgavs av rubininfattade guldtackor, och du borde guldtacka henne för att hon delade med sig av sin visdom.
Jag tror att de lyckligaste människorna på jorden är de som är mest generösa med sig själva, sin tid och energi. Food for thought.

Men det verkliga provet kommer kanske trots allt först nu när vi kommit tillbaka hem till Sverige och vardagen, för även om vi otaliga gånger svarade nej på frågan om vi var på smekmånad under resan, så var vi faktiskt just det på ett sätt. Att ge och få glädje, lugn, trygghet, kärlek och uppskattning på en tropisk ö i paradiset är såklart något helt annat än att ge och få detsamma här hemma, efter en halvtrist arbetdag, med mensvärk och en något för tidig tvättid inbokad nästa morgon.

Inför det provet har vi nu ett genuint fundament att stå på.
Allt vackert jag trodde om oss innan vi reste iväg bekräftades under resan, och allt det jag trodde var problem visade sig vara mycket mindre problematiska än jag tidigare trott.
Det ska nog gå.

På ett av flygen såg jag filmen ”Juno” för kanske fjärde gången. Hon ändrade sig gällande den planerade aborten när hon fick höra att barnet i magen har naglar från vecka 11.
Bara så du vet; du är välkommen med dina naglar närhelst det passar dig, grynet.