Ofrivillig barnlöshet

Inget barn så långt ögat kan nå.
Kanske därför jag inte skrivit på ett tag, för det börjar onekligen kännas konstigt att skriva blogginlägg på en domän som antyder fortplantning när det dröjer en hel del längre än man hade väntat sig för att ens bli på tjocken. Och så har termen ”ofrivillig barnlöshet” äntrat ens liv.

Men på något märkligt sätt tycks stressen över bebismakandet avta mer ju längre det dröjer, och vi arbetar istället på de saker vi kan jobba på. Som oss själva, och vår relation. Som vårt hus. Som vår arbetssituation. Och saker har börjat falla på plats.

Jag går till min psykolog. Pappan går också hos tokdoktor. Efter våra respektive sessioner delar vi med oss av det vi vill dela med oss av, och slipper prata om det vi vill hålla för oss själva. Det är moget och fint och utvecklande.

Oktober är milt i år. Jag har jackan öppen på väg till bussen, och mina tjocka strumpbyxor är nästan för varma i kombination med mina nya stövlar. De är förnuftiga stövlar, för din mamma har gått händelserna i förväg och blivit tant, vilket nog är precis det hon var född att vara. I handväskan ligger en bok för bussresan, och en termos med kaffe samt en macka till jobbets första timmar.
Som jag sa; tant.

Jag jobbar dagtid nu. Ny tjänst, vilket ger mig mer ensamtid. Det är välbehövd ensamtid. Fram tills nu har den varit lika med noll, och jag inser nu hur dåligt jag har mått av det. Det gör mig stressad att alltid vara i någons sällskap, t.o.m. när det är din underbara fars konstanta umgänge. Jag vet bara hur jag gör för att fungera om jag får vara för mig själv emellanåt.

Vi har flyttat in i huset, och det är helt underbart. Alla saker på samma ställe. Bara ett hem att fokusera på.Ljuva basilika
Jag flyttade in våra örter för att rädda dem undan vintern, och planterade dem hafsigt i några stora krukor som jag ställde på golv och fönsterkarmar över hela nedervåningen. Nu luktar det rosmarin och basilika och citronmeliss när man kliver in i huset, och allt det gröna gör sig bra mot det vitmålade väggarna och betonggolvet.
Katten är lyckligare än någonsin, för nu får hon vara ute och ränna med grannkatterna hur mycket hon vill. Men mest gillar hon att ligga på ryggstödet av soffan bakom mig när jag läser eller skriver eller tittar på TV, och ibland spinner hon så högt att jag måste burra in ansiktet i hennes svarta päls och ömt viska att hon är världens bästa Katt.

Min psykolog har förklarat att det handlar om balans och acceptans. På hans inrådan köpte och läste jag Anna Kåvers bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Acceptera dina känslor, försök inte dämpa eller undvika dem. Notera din tankar, men köp dem inte. De är inte nödvändigtvis sanningen.
Så jag försöker göra det, samtidig som jag jobbar vidare på alla andra saker jag vill bli bättre på, men framförallt fokuserar jag på bibehållandet av det som jag tycker mig ha fått kläm på, så att jag inte faller tillbaka i gamla mönster.
Jag tillåter mig därmed att bli nedstämd av Miley Cyrus video till Wrecking Ball, som för mig är ett kvitto på att vi har långt kvar innan kvinnor känner att de kan betraktas som intressanta utan vara provokativt sexuella, men gläds av att låten är bra, och av att en biograf i staden ska börja visa filmer som klarar Bechdel-testet.
Jag tillåter mig att bli ledsen över den uppenbara fattigdom som finns i vårt land, men passar även på att känna stolthet och glädje över initiativ som Matkassen, och tacksamhet för att jag är i en position att hjälpa.
Balans och acceptans. Acceptans och balans. Bra skit.

Jag impulsköpte även en helt annan bok för några morgonar sedan. På Centralen gick jag förbi Pocketshop och kom på att jag hade läst en recension på en bok som jag ville införskaffa. Dock hade de inte just den boken, och mina ögon drogs istället till topplistan där jag såg ett bokomslag som jag sett på bussar, tåg och på jobbet; 50 Nyanser av Honom.
Jag ser inte på nyheter och läser sällan tidningen, så jag hade ingen uppfattning om vad det var för en bok, bara att den var omåttligt populär. Efter att ha läst ”duktiga” utmanande böcker som kräver eftertänksamhet kände jag mig redo för något enklare och mer lättläst som omväxling, så jag tog en engelsk kopia av den till utseendet välbekanta boken. Medan kassabiträdet tog betalt kallpratade jag lite om att jag inte hade någon som helst aning om vad det här var för slags bok, men att jag fattade att det var någon slags hype eftersom jag sett den överallt. ”Jag chansar”, sa jag, och biträdet nickade tyst. ”Det är inte ofta jag köper en bok utan att veta någonting om den”, fortsatte jag, och hon log avmätt mot mig och gav mig mitt kvitto. Jag reagerade inte så mycket på att hon inte var särskilt pratglad tillbaka, det är ju trots allt Sverige jag bor i.
Det visade sig vara en erotisk roman, vilket du som läser säkert redan visste. Ännu har jag inte kommit till de saftigaste bitarna, men jag har fått höra att den ska vara lite mer än bara erotisk. Snarare kinky, enligt en kollega. Förvisso en pryd kollega, men ändå.
Så här i efterhand kan jag konstatera att kassabiträdet på Pocketshop måste trott att jag var fullkomligt full av skit som hävdade att jag inget visste om boken jag höll på att köpa.
Jamen eller hur tjejen, du har ingen aning om vad det är för tantsnusk du betalar för nu. Eller hur, du bara chansar lite?
Jag klandrar henne inte, det är precis vad jag hade trott.
Jag håller den så att omslaget inte syns när jag läser den på bussen, för jag skäms, men inte för att den är erotisk, utan för att den är helt hejdlöst tramsig och sjukt jävla pinsam. Huvudkaraktären är 21 år och oskuld, och hon blir full för allra första gången i kapitel 3. Det är så att vi ska förstå att hon är en redig tös, för så ska man ju göra som anständig tjej i Land of Gender Equality. Hon blir kär i en 27-årig mångmiljardär som är lång och smal och har perfekta vita tänder, för så stavas ju framgång i USA. Den 21-åriga huvudkaraktären tänker ”wow”, ”holy fuck”, ”geeez, he’s so freaking hot”, ”oh, my…” och liknande djupsinniga tankar hela tiden, och man slungas tillbaka till en university-tid man aldrig själv upplevt men som man ändå skäms för. Den är genant på ett sätt som bara amerikanska böcker kan vara, med ideal som är ihåliga på ett sätt som återigen är unikt just för USA.
Men den är även en sån där bok som inte kräver något i form av analytisk förmåga eller ens en vidare aktiv hjärnverksamhet, och sidorna vänder i stort sett sig själva.

Så jag fortsätter vända tantsnusk-sidor i absolut hemlighet och hoppas innerligt att ingen ska se mig.

Facebook
Twitter
More...

2 reaktion på “Ofrivillig barnlöshet

  1. Jag är glad att jag hittade tillbaka hit. Jag gjorde mig av med mitt bloglovin-konto för en tid sedan och därmed försvann alla bloggar jag följde. Så kom jag att tänka på dig, hur det gått, om du är gravid eller om du och mannen brutit upp. Jag är glad att se att ni fortfarande har varandra, men blev lite nedslagen att ni inte blivit gravida ännu. Kommer ni söka hjälp hos gyn snart? Ni behöver inte tala sanning gällande tidsaspekten, säg att ni försökt längre. Kram
    http://Omlivetefter.blogspot.se

    • Tack för din omtanke, Camilla. Händer det inget snart så får vi göra så, tills vidare får vi väl bara se till att göra allt ”rätt” för att optimera.
      Kul att du hittade tillbaka 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *